”Vad kostar det att inte ge läkarna fortbildning?”

Utdrag ur debattinlägg Dagens Medicin

Sofia Rydgren Stale, Emelie Hultberg och Peter Elbe, Sveriges Läkarförbund.

I skuggan av den ekonomiska krisen har flera regioner valt att dra in på läkares fortbildning för att hålla kostnaderna nere. Det är en åtgärd som kan synas vara en besparingsåtgärd, men som i praktiken innebär en allvarlig kvalitetssänkning av vården som kommer att ta lång tid och kosta regionerna stora summor att hämta igen.

Regionernas beslut att, som en i raden av besparingsåtgärder, dra in på läkarnas fortbildning har fått det att koka i Läkarförbundets medlemsled. 

Läkarnas ilska handlar inte bara om en oro för den egna professionella utvecklingen utan också om kvaliteten på den sjukvård som vi alla är beroende av. Fortbildning är inte en förmån för läkarna utan en investering som görs för patienternas och för samhällets skull. Ju kunnigare och mer kompetenta läkare, desto bättre sjukvård och patientsäkerhet. Och vice versa.

Läkare, precis som alla andra yrkesgrupper, behöver ständigt ompröva och utveckla den kompetens som de inhämtar under den grundläggande utbildningen. Det är inte möjligt att under grundutbildningen tillägna sig kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som sedan kan tillämpas under ett helt yrkesliv.

Tvärtom måste läkarnas grundläggande utbildning och specialistkompetens hela tiden kontinuerligt uppdateras och fyllas på, för att läkarna ska kunna utvecklas i en ständigt föränderlig yrkesroll och för att kunna möta patienternas olika behov. Det kan exempelvis handla om att uppgradera sin kompetens utifrån ny teknik, nya behandlingsmetoder eller nya riktlinjer.

Det bör också tilläggas att det senaste utbildningsstoppet bara är en i raden av många kostnadsbesparingar som drabbar läkarnas kompetensutveckling. Läkarnas fortbildningsmöjligheter har mer än halverats sedan 2004, visar Läkarförbundets fortbildningsenkäter. Detta samtidigt som den medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen kraftigt har accelererat under samma period.

För Läkarförbundet visar denna negativa trend att regionerna inte förstår vikten av regelbunden fortbildning och inte har förmåga att säkerställa att läkarna har möjlighet att hålla sig uppdaterade på nya behandlingsmetoder och mediciner.

För att säkerställa att så sker har vi under lång tid uppvaktat olika regeringar för att få till en lagstiftning som reglerar läkares rätt till kontinuerlig fortbildning. De utbildningsstopp som nu införs i allt fler regioner bekräftar med all önskvärd tydlighet detta behov.

Vårdkompetensrådet, som på regeringens uppdrag arbetar med ett förslag till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning, delar vår oro för läkarnas försämrade förutsättningar för fortbildning. I slutet av januari presenterade rådet 27 förslag till insatser för att säkra vårdens kompetensförsörjning. Satsningar på arbetsmiljön gick som en röd tråd genom flera av förslagen och enligt rådet är regelbunden fortbildning en central pelare i arbetsmiljöarbetet.

Vårdkompetensrådets ordförande Ann-Marie Wennberg Larkö liknade regionernas nuvarande besparingar på fortbildning med en jägare som skjuter sig själv i foten.

Bättre än så går det nästan inte att beskriva regionernas destruktiva nedmontering av den egna verksamheten. Att dra in på fortbildningen kan vid en hastig anblick verka som en rimlig åtgärd för att spara pengar. Men det leder till ökad ineffektivitet och försämrad vård och patientsäkerhet. Vilket i praktiken leder till kostnadsökningar på längre sikt.

För frågan som ansvariga beslutsfattare inte verkar ställa sig är vad det kostar att inte ge läkarna fortbildning. Den yttersta konsekvensen av att läkare inte kan fortbilda sig är att vårdskadorna riskerar att öka.

Enligt Socialstyrelsen kostar de extra vårddagar som vårdskadorna medför samhället cirka 8 miljarder kronor årligen. Och då är inte personligt lidande och andra hälsoekonomiska aspekter inräknade, som exempelvis kostnader för sjukskrivning, läkemedel och inkomstbortfall.

I ljuset av detta är det obegripligt att regionerna väljer att dra ner på en så viktig förebyggande åtgärd mot vårdskador som fortbildning innebär.

För att säkerställa att patienterna får tillgång till en effektiv, högkvalitativ vård och en uppdaterad läkarkår krävs ständiga investeringar i fortbildning. Det är hög tid för sjukvårdsansvariga regionpolitiker och beslutsfattare att sluta se fortbildning som en onödig lyx när det är en livsnödvändig del av hälso- och sjukvården.

Sofia Rydgren Stale, ordförande Sveriges läkarförbund

Emelie Hultberg, ordförande, Läkarförbundets utbildnings och forskningsråd

Peter Elbe, ordförande, specialitetsföreningarnas representantskap

Debattinlägg Dagens Medicin

https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/vad-kostar-det-att-inte-ge-lakarna-fortbildning/?utm_campaign=DM_Dagligt_nyhetsbrev&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&elqcst=272&elqcsid=778

_________________________

Reglera vårdpersonalens fortbildning nationellt

Fortbildning måste regleras nationellt, anser Elin Karlsson och Ann Hermansson från Sjukhusläkarna

Läkares fortbildning är helt avgörande för att patienter ska få en säker vård av hög kvalitet. Trots det fortsätter fortbildningen att minska markant.

Det är av stor vikt att utredningen om kontinuerlig fortbildning för vårdanställda leder till konkreta åtgärder. Fortbildning är ingen sidosyssla som kan väljas bort – tvärtom är fortbildning nödvändigt för att utveckla och kvalitetssäkra sjukvården. Utan fortbildning försämras vården.

Enligt lag har Sveriges invånare rätt till en jämlik vård av god kvalitet. För att läkare ska kunna ge god vård krävs att de kontinuerligt uppdaterar sina kunskaper. I regelverket för utbildning av läkarstudenter betonas vikten av ”ett livslångt lärande”. Det betonas fortsatt under utbildningen till specialist, men sedan tappas det ofta bort.

Självklart ska inte det livslånga lärandet upphöra och utvecklingen avstanna när läkaren uppnått specialistkompetens. När Sveriges regioner år efter år brister som arbetsgivare och fortbildningen fortsätter att minska drastiskt är det tydligt att den måste regleras nationellt, för att klargöra både arbetsgivarnas och arbetstagarnas ansvar.

Närmare var femte specialistläkareuppgav i Läkarförbundets fortbildningsenkät 2023 att de inte fått någon extern fortbildning över huvud taget under det senaste året. Det övergripande mönstret i studien är tydligt – specialistläkarna ägnar allt färre dagar åt extern fortbildning. Läkare hade i snitt 4,2 externa fortbildningsdagar under 2022 – att jämföra med 9,1 dagar 2005.

I de allra flesta av våra europeiska grannländer är läkares fortbildning reglerad, till skillnad från i Sverige. Här är det i stället upp till varje arbetsgivare att säkra fortbildningen. I praktiken krävs tillräckligt med resurser och en anpassad grundbemanning för att läkare ska kunna vara borta från det kliniska arbetet eftersom fortbildning inte är prioriterad verksamhet.

Det finns positiva undantag, men de är alldeles för få. Sjukhusläkarna, den största yrkesföreningen i Läkarförbundet, har tagit initiativ till ett diplom för att uppmärksamma kliniker som arbetar med fortbildning som en naturlig del av vardagen.

Verksamheter kan få utmärkelsen om de lever upp till ett antal kriterier, däribland att alla specialistläkare ska ha en individuell fortbildningsplan, samt att fortbildning ska redovisas i verksamhetsberättelsen. Med diplomet vill vi i föreningen lyfta fram enskilda verksamheter, men också rikta fokus mot vikten av kontinuerlig fortbildning i stort. 

Det var otroligt glädjande när riksdagen våren 2022 beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om behovet av att se över frågan om att införa krav på – och rätt till – fortbildning för vårdpersonal. I höstas tillsattes utredningen om reglerad fortbildning.

Nu finns en unik möjlighet att nationellt reglera fortbildningen för vårdpersonal. Regeringens intentioner med utredningen är lovande, men det är helt avgörande att vi i slutändan inte får ännu fler digitala dokument som bara hovrar i cyberrymden, utan att vi faktiskt får se konkreta åtgärder som leder till en ökad meningsfull fortbildning.

Sjukhusläkarna kräver att:

• Läkares fortbildning ska regleras nationellt.
• Läkare ska ha en individuell fortbildningsplan.
• Fortbildningsbudgeten ska vara öronmärkt.
• Fortbildning ska redovisas i verksamhetsberättelser, granskas externt och vara ett krav vid upphandling.

För att på ett tydligt sätt markera både arbetsgivarnas och arbetstagarnas ansvar krävs en nationell reglering, som slår vakt om en systematiserad fortbildning och ger parterna tydliga krav och ramar att förhålla sig till. Fortbildningen ska anpassas till både individens och organisationens behov.

Det handlar om att utveckla medarbetare, att få dem att trivas på jobbet och vilja stanna kvar, vilket är helt ovärderligt i tider av enorm personal- och kompetensbrist. Men det handlar också om att garantera patienternas rätt till en jämlik, högkvalitativ och säker vård. I takt med att ny kunskap och forskning presenteras allt snabbare ökar behovet av fortbildning.

Elin Karlsson, ordförande i Sjukhusläkarna och överläkare i kirurgi

Ann Hermansson, styrelseledamot i Sjukhusläkarna, professor och överläkare i öron-, näs- och halssjukdomar

Från www.dagensmedicin.se

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt