I Skåne behöver inte kvinnor med typ 1-diabetes känna någon extra oro för sitt barn när de blir gravida.

Med hjälp av expertstöd och ett särskilt vårdprogram så är missbildningar, havandeskapsförgiftning och antalet dödfödda inte fler än hos gravida utan diabetes.
Men det krävs en stor arbetsinsats av kvinnorna.

– Vi har en tradition sedan länge här på kliniken att tidigt lägga upp ett program för kvinnor som vill skaffa barn. Gör man ingenting så vet man att frekvensen av spontanaborter och missbildningar är hög. På 1950 och 1960-talen hade de här kvinnorna en väldigt dålig prognos, säger Mona Landin-Olsson, professor i endokronologi vid Skånes universitetssjukhus.

Landin-Olsson har i en studie jämfört de 266 kvinnor med typ 1-diabetes, som under åren 2000 till 2013 födde barn på Skånes universitetssjukhus i Lund, med alla andra kvinnor som födde barn i Sverige under samma tid.

Studien, som ännu inte är publicerad, visar att det inte var någon nämnvärd skillnad i förekomsten av missbildningar, dödfödda, lågt blodsocker efter födseln eller havandeskapsförgiftningar.

Barnen som föddes av kvinnorna med diabetes vägde i genomsnitt endast 59 gram mer än de barn som fötts av friska mödrar. Antalet kejsarsnitt var dock betydligt högre, 44 procent jämfört med 17 procent.

De goda resultaten är ett resultat av ett noga genomfört program som kvinnorna följer. Personalen på mödravårdskliniken är med från första början när kvinnorna talar om att de tänker skaffa barn. Det händer att de lägger in dem på kliniken för att få en bättre blodsockerreglering redan vid konceptionstillfället.
De tre första månaderna av graviditeten är avgörande.

– Man tror att det är blodsockernivån i sig som gör att utvecklingen av organen de första tre månaderna inte blir bra, utan kan leda till missbildningar i skelett och hjärta och lite var som helst, säger Landin-Olsson.
Vårdpersonalen följer patienterna noggrant under hela graviditeten.

– Vi har telefonkontakt med de gravida varje vecka och de skickar alla sina värden elektroniskt till oss. De tar blodsockret före och efter maten, sju gånger per dag. När vi ringer har vi alla värden framför oss så att vi kan hjälpa dem att justera insulindoserna, berättar Landin-Olsson.

I slutet av graviditeten ökar insulinbehovet kraftigt. Det kan behövas två till tre gånger mer insulin vilket patienterna kan ha svårt att anpassa på egen hand.
– Vi här på specialistkliniken har ett nära samarbete med mödravården och där kan vi även hjälpa de som har det bekymmersamt socialt och kanske inte riktigt orkar med programmet.
Men att följa programmet med ständiga tester och uppföljningar är ingen dans på rosor.

– Det är en väldigt stor arbetsinsats för kvinnorna. Men motivationen är på topp. Sedan, när barnet är fött blir metabola kontrollen ofta betydligt sämre. Då orkar man inte, och har inte samma motivation.

Någon anledning till att inte skaffa barn för kvinnor med typ 1-diabetes finns egentligen inte längre enligt Landin-Olsson. Det kan förekomma ovanliga fall där kvinnan har mycket komplikationer som de kanske avråder. Men det är väldigt sällan.
Hon har dock ett par råd till kvinnor med typ 1-diabetes.
– Precis som för alla kvinnor så ska man inte vänta för länge med att skaffa barn. Man ska också tänka på att ju färre år man haft diabetes, desto bättre är det.

_____

”Det är ett heltidsjobb”

Höga krav på blivande mammors blodsocker

Marita Dalvindt, 33 år, har en 1,5–årig son och väntar nu sitt andra barn.
Oro, och hårt slit med att hålla blodsockret i balans, har varit hennes vardag i sju månader. Om två månader väntar belöningen.
Men trots vedermödorna skulle hon aldrig avstå från att skaffa barn, och hon är väldigt nöjd med den hjälp och det stöd hon får på specialistmödravården i Lund.

Det är onsdag; den dag då diabetespatienterna kommer till mottagningen. Marita Dalvindt har hunnit bli väl bekant med både rutiner och vårdpersonal efter nästan sju månaders graviditet. I dag ska hon undersöka flödet i moderkakan.
Redan innan hon blev gravid berättade hon om sina planer för diabetesteamet. Allt för att ligga optimalt i blodsocker, och få de bästa förutsättningarna för en normal fosterutveckling.
– Båda barnen är så planerade de kan bli. Jag har fått frågan om det inte tar bort romantiken, men det har det inte för vår del. Jag hade nog planerat det även om jag varit frisk, säger Marita.
I dag har hon med sig sin man, Johan, till mottagningen som stöd. Marita säger att det inte finns någon annan än han som kan förstå vilket arbete graviditeten innebär. När hon träffade Johan var det självklart att skaffa barn.
– Diabetes styr inte mig utan det är jag som styr sjukdomen, säger Marita bestämt.
Men tanken på att skaffa barn har gett upphov till många funderingar genom åren.
– Jag är ju själv sjuksköterska, och har tagit reda på riskerna med att skaffa barn om man har diabetes. Visst har jag varit orolig, och det är jag fortfarande. Det är ju en komplex sjukdom som kan påverka fostret på många olika sätt, säger Marita.
Känner du oro över fosterutvecklingen?
– Ja, ständigt. Så det är psykiskt påfrestande. Man vill göra allt rätt; motionera, äta bra och undvika farliga saker. Det är många organ på barnet som kan utvecklas onormalt.
Enligt Marita är skuldkänslor en stark drivkraft. Blodsockret ska ligga mellan 4 och 8 och hon kan inte acceptera ett för högt blodsocker när hon är gravid. Till sin hjälp har hon även utrustats med kontinuerlig blodsockermätning (CGM) för att hela tiden kunna se om blodsockret sticker i väg.
– Skulle det vara något fel på barnet så skulle jag ju känna att det är mitt fel. Man känner ett ansvar även för sitt ofödda barn.
– Det tar glädjen ifrån en. Jag tror ingen, utom min man, kan förstå och sätta sig in i det här, säger Marita.
Allting har hittills gått bra. Marita är nitisk med blodsockerkontrollerna och släpper aldrig iväg värdena. Efter varje undersökning och positivt besked, om bland annat fostrets tillväxt, så pustar hon ut och känner lättnad. Men när blodsockervärdet stiger över 8 så mår hon dåligt, och skuldkänslorna kan komma smygande.
Allting hittills talar för att Marita ska lyckas lika bra med denna graviditet som den förra. Den fullföljdes utan komplikationer, och sonen Oscar föddes normalstor och helt frisk.

Livskris

Marita fick diabetes när hon var nitton år, och hon har inte haft helt lätt att acceptera sin sjukdom.
– Det var värsta livskrisen under många år.
Hon vill inte ha insulinpump då hon inte känt sig bekväm med att vara inkopplad till något som påminner henne om diabetes. Inte heller känner hon andra med typ 1-diabetes då hon inte velat lära känna folk genom sin sjukdom. Men hon säger att hon nuförtiden är väldigt öppen med den. Hennes graviditeter har också påverkat hennes förhållande till sin sjukdom.
– Jag har accepterat den på ett helt annat sätt. Nu har jag en CGM, och det känns helt okay, säger Marita.

Heltidsjobb

Att underkasta sig specialistklinikens program är ett hårt arbete. Täta blodsockerkontroller och upprepade samtal och undersökningar. Men Marita är tacksam för allt stöd och för mottagningens stora insatser.
– Jag är väldigt nöjd, och jag är glad att jag tillhör Lund. Jag tror inte de kan göra mer än de gör. Det är läkarkontakter via telefon en gång i veckan, täta barnmorskekontroller, de kollar flödet i moderkakan och gör flera ultraljud samt två ögonbottenfotograferingar. Jag kan också ringa dem när som helst på dygnet. Man får oerhört mycket stöd och hjälp vilket har underlättat jättemycket, säger Marita.
Det är inte lätt att på egen hand ställa in insulindoserna. Justeringar krävs hela tiden.
– Det är skönt att ha läkare och barnmorskor med sig. Man är van att vid en viss dos insulin så händer detta. Men när man är gravid så ändrar det sig hela tiden. Det är så mycket korrigeringar så man behöver hjälp utifrån.
Marita menar att trots att mycket av graviditetsglädjen försvinner på grund av oro och slit så skulle hon aldrig avråda någon med diabetes från att skaffa barn.
– Men man ska vara inställd på att det är mer än ett heltidsjobb. Det går inte att stämpla ut på kvällen.
– Det är verkligen någonting att bita i, och ibland kan jag känna mig avundsjuk på kvinnor som inte har diabetes. De som ”bara” mår illa eller ”bara” har foglossning.
Några planer på fler än två barn finns det inte.
– Den ständiga oron, allt jobb och dålig sömn. Men det är möjligt att jag ändrar mig. Vi är jätteglada att det gick så bra med vår son, och nu hoppas vi på samma sak en gång till, säger Marita.

_______

Kontroll ger trygghet

När personalen samlas till rond för diabetespatienterna på mödravårdens specialistklinik i Lund så står dataskärmen i centrum.
Alla värden och trender är lätt överskådliga i diagram, och patienterna gås igenom snabbt och säkert.
Tekniken har både effektiviserat klinikens arbete och gett patienterna ökad trygghet.

Diabetesläkare, barnmorskor och förlossningsläkare samlas på expeditionen för veckans rond. Alla patienter ska bedömas utifrån sina digitalt inskickade blodsockervärden som datorsystemet, Diasend, förvandlat till lättöverskådliga diagram och tabeller. Det handlar om mellan 40-50 patienter som kliniken ansvarar för. Just nu 16 stycken med typ-1 diabetes, och resten typ 2-diabetes eller graviditetsdiabetes.
Patienterna mäter blodsockret minst sju gånger per dag. Vissa patienters värden överförs direkt från kontinuerlig blodsockermätning.
– Det ger kvinnorna känslan av att vi har kontroll på deras blodsockervärden, och då kan de slappna av. De är omhändertagna och vet att det fungerar, säger Helena Strevens, obstetriker och sektionschef.
Tidigare skrevs 49 värden ner för hand.
– På kvällen hade man skrivkramp, minns professor och diabetolog Mona Landin-Olsson.
Ronden leds av Helena Strevens. Det går snabbt att se vilka patienter som behöver särskilda åtgärder. Blodsockervärden över 8 lyser rött i diagrammet. Idealet är att hela tiden ligga mellan 4 och 8. Är det för mycket rött kanske insulindosen behöver justeras; eller också är det inläggning på kliniken som krävs för att få ordning på värdena.
En efter en får patienterna sin bedömning, och åtgärder skrivs in i systemet.

Pressat blodsocker

Diabetolog Dag Ursing ringer varje vecka till patienterna och diskuterar deras insulindoser och blodsocker. En procedur som tar cirka fyra timmar. Tack vare Diasend har han samma information framför sig som patienterna.
– Skulle de komma till mottagningen skulle det ta 40 timmar att gå igenom alla, säger Dag.
Han har arbetat med gravida kvinnor sedan 1970-talet och minns hur det var då. Dödligheten var hög bland barnen, men det var riskabelt även för kvinnorna med en graviditet. Om blodsockret var dåligt inställt kunde de få en ketoacidos med, i sällsynta fall, dödlig utgång. Alla lades in på kliniken en vecka per månad och vissa patienter låg inne hela graviditeten. Innan egenmätning i hemmet fanns så visste inte kvinnorna hur deras blodsocker låg.
– Inläggning var enda sättet att få ordning på värdena, säger Dag.
Mödravården utvecklades och i mitten på 90-talet startade kliniken sitt program som sedan dess utvecklats och förfinats.
– Det senaste är att man pressar blodsockret hårt. Men de testar så ofta att känningar för de flesta inte är ett bekymmer. Har de känningar så ger vi dem en CGM, säger Mona Landin-Olsson.
Tekniken med Diasend och CGM har underlättat arbetet på kliniken.
– När det gäller typ 1-diabetes så är det på det tekniska området det händer grejer. Allting annat står stilla med bakslag efter bakslag. Men tekniken har gått framåt, och en artificiell pankreas ligger nog inte långt bort, säger Landin-Olsson.

Staffan Ohlson

Tidskriften Diabetes, Svenska Diabetesförbundet

Publiceras med tillstånd av förf och tidskriften

Nyhetsinfo

www red DiabetologgNytt