Tidiga stödinsatser till föräldrar för att motverka barnfetma har effekt även på längre sikt. Det visar en ny studie från Karolinska institutet som publicerats i International journal of obesity.

Läs abstract och hela artikeln, pdf, free, se abstract nedtill
https://idp.nature.com/authorize?response_type=cookie&client_id=grover&redirect_uri=https%3A%2F%2Fwww.nature.com%2Farticles%2Fs41366-023-01373-7


Långtidsstudie av barnfetma

Forskarna följde 171 familjer som hade ett barn i 4-6-årsåldern med fetma, obesitas. Familjerna slumpades till ett av tre behandlingsprogram. Alla syftade till att hjälpa barnet till ett mer hälsosamt ätande och tillräckligt med fysisk aktivitet.

Vid en utvärdering fyra år senare verkade alla tre programmen ha en kvarvarande positiv effekt. Barnen hade fortfarande ett lägre BMI-SDS (en barnanpassad version av body mass index) än före behandlingsprogrammet.

– Det är fantastiskt roligt. Det här visar att tidigt insatt behandling mot barnfetma verkligen fungerar. Vår studie är den första som följt ett större antal barn så här länge, säger forskaren Paulina Norwicka till Läkemedelsvärlden.

– Det har gjorts studier om små barn som behandlats för obesitas förr. Men de flesta av dem har bara haft en uppföljning på ett halvår eller ett år, så man har inte vetat hur det har gått för barnen under längre tid.

Kritiserade riktlinjer mot obesitas

Paula Norwicka, som har lett studien, är docent i pediatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och professor i kostvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har forskat om livsstilsinsatser mot barnfetma sedan slutet av 2000-talet.

Hon ingår också i den expertgrupp som var med och tog fram Socialstyrelsens nyligen publicerade nationella riktlinjer för vård vid obesitas, fetma.

Riktlinjerna blev, som Läkemedelsvärlden rapporterat, omdiskuterade eftersom de inte tog med de nya aptitreglerande läkemedlen mot fetma, Saxenda (liraglutid) och Wegowy (semaglutid).

Endast fettblockerande orlistat kom med i riktlinjerna. Skälet var att det hittills är det enda godkända läkemedlet mot fetma som ingår i läkemedelsförmånen.

Behövs fetmaläkemedel för barn?

Socialstyrelsen sade samtidigt att riktlinjerna kommer att revideras på denna punkt om fler fetmaläkemedel blir subventionerade inom förmånen.

När det gäller barnfetma finns ännu inget godkänt läkemedel för barn under tolv år. Och man frågar sig kanske om vi verkligen behöver nya dyra läkemedel om betydligt billigare livsstilsinsatser till föräldrar hjälper så bra som den aktuella studien visar.

Den årliga personalkostnaden för det mest omfattande av de jämförda programmen var högst 1900 kronor per barn och år.

Livsstil ska vara bas

Men Paula Norwicka ser ingen motsättning mellan att utveckla effektiva livsstilsprogram och forska fram nya läkemedel mot barnfetma.

– Vi kommer att behöva läkemedel mot fetma även till yngre barn. Det finns förändringar i aptiten hos en del av barnen som är svåra att påverka och där läkemedel kan hjälpa till, säger hon.

– Men det är viktigt att det finns en bra livsstilsbehandling även om man behandlar med läkemedel. Livsstilsbehandling ska vara basen i behandling av barnfetma.

Jämförde tre livsstilsprogram

I den aktuella studien jämförde forskarna tre olika program mot barnfetma. Två varianter av ett program som Paula Norwicka varit med och utvecklat jämfördes med standardbehandlingen mot barnfetma i Region Stockholm.

De två första programmen är helt inriktade på att stödja och utbilda föräldrarna. Under tio veckor får de komma till 90 minuter långa gruppträffar.

Där träffar de andra föräldrar i samma situation, samt experter. I träffarna ingår både utbildning om kost, fysisk aktivitet och barnfetma. En annan viktig del är samtal om hur man som förälder i vardagen kan hjälpa barnet att äta mindre, äta mer hälsosamt och röra sig mer.

– Många tycker det är skönt att få prata med andra föräldrar och känna att de inte är ensamma


Barnet deltar inte

På träffarna får föräldrarna också i rollspel öva sig på att hantera vardagssituationer som att handskas med ett hungrigt barn.

Vad gör man med ett barn som älskar mat eller som ständigt är hungrigt? Hur ser man till att mat inte blir något förbjudet? Och hur skapar man måltidsrutiner som håller över tid och fungerar?

Barnen deltar inte i behandlingen, vilket är ett medvetet val.

– Modellen bygger på att föräldrarna tar ansvaret och att föräldrarna får stöd i detta, förklarar Paula Norwicka.

Jämförde med standardbehandling

Skillnaden mellan de två varianterna av detta program i studien var att den ena även innehöll fortsatt stöd till föräldrarna efter tioveckorsperioden. Stödet bestod av uppföljande telefonsamtal var fjärde till var sjätte vecka under nio månader.

Dessa två varianter jämfördes även med dagens standardbehandling där barn och föräldrar tillsammans kommer på en serie besök vid någon av de barnkliniker som arbetar med barnfetma.

Vid det första besöket träffar de en barnläkare. Sedan kan de även få träffa dietister, barnsjuksköterskor och sjukgymnaster vid behov. Målet ar även här att förändra barnets och familjens livsstil.

De familjer i studien som fick standardbehandling gick i genomsnitt på 5,5 sådana här besök under ett år.

Kliniskt relevanta viktminskningar

Vid uppföljningen efter fyra år visade det sig att alla tre programmen haft effekt på barnens viktutveckling. Den bästa effekten visade det mest intensiva stödprogrammet, med både gruppträffar och efterföljande stödsamtal.

– I den gruppen såg vi även att fler barn nådde en kliniskt relevant förbättring av viktstatus som är kopplat till bättre metabol hälsa, det vill säga bättre nivåer av blodfetter och blodsocker, säger Paula Norwicka.

Hon understryker att det är avgörande att börja behandling mot barnfetma tidigt, helst redan i tvåårsåldern.

– I förskoleåldern är det lättare att förändra vanor och kompisar har ännu inte så stor påverkan. Att behandla då ger betydligt bättre effekt än om man börjar i tonåren.

– Det finns i dag tonåringar som på grund av fetma blir aktuella för magsäckskirurgi. Med tidigare behandling hoppas vi att man ska kunna undvika det.

Inga anslag för tioårsuppföljning

De positiva resultaten av fyraårsuppföljningen väcker förstås frågan om vad som händer på ännu längre sikt. Hur länge håller effekten i sig? Kan livsstilsbehandlingen hjälpa barn att slippa övervikt och fetma som tonåringar och vuxna?

– Vi skulle verkligen vilja följa upp barnen i studien igen nu när det har gått tio år. Men vi har inte kunnat få forskningsstöd för detta, säger Paulina Norwicka.

– I flera års tid har vi sökt anslag för fortsatt uppföljning hos många olika forskningsfinansiärer, bland andra Vetenskapsrådet. Men vi har tyvärr inte fått några medel. Mitt intryck är att det är lättare att få anslag till helt nya projekt om nya metoder än till den här typen av långsiktig utvärdering.

SÅ VANLIG ÄR BARNFETMA 

Cirka 13 procent av barnen i fyraårsåldern hade övervikt eller fetma år 2020. Av dessa hade omkring 10 procent övervikt och 3 procent fetma.

Jämfört med 2018 hade förekomsten av övervikt och fetma i denna åldersgrupp ökat med strax under en procentenhet.

I åldrarna sex till nio år hade 23 procent av barnen övervikt eller fetma läsåret 2021/2022, därav hade 15,6 procent övervikt och 7,2 procent fetma.

Dessa siffror innebar en ökning med cirka två procentenheter från läsåret 2018/2019. Det var främst fetma som hade ökat.

I alla åldersgrupper är fetma och övervikt vanligare hos flickor än hos pojkar.

Källa: Folkhälsomyndigheten


Press release www.lakemdelsvarlden.se Helene Wallskär


Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt



Abstract

Background

Early childhood obesity interventions supporting parents have the largest effects on child weight status. However, long-term follow-ups are lacking.

Objective

To examine weight status 48 months after obesity treatment initiation for 4- to 6-year-olds.

Methods

177 families were recruited to the More and Less study, a 12-month randomized controlled trial (RCT) conducted in Sweden (2012–2017); 6 children were excluded due to medical diagnoses. Thus, 171 families (non-Swedish origin 59%, university degree 40%) were eligible for this 48-month follow-up with modified intention-to-treat (n = 114 had 48-month data, n = 34 dropped out, n = 23 lost to follow-up). The RCT compared 3 treatment approaches: a 10-week parent support program (1.5 h/w) with follow-up booster sessions (PGB) or without (PGNB), and standard outpatient treatment (ST). Treatment effects on primary outcome (BMI-SDS) and secondary outcomes (BMI, %IOTF25 i.e., the distance, in percent, above the cut-off for overweight) were assessed. Clinically significant reduction of BMI-SDS (≥0.5) was assessed with risk ratio. Sociodemographic factors and attendance were examined by three-way interactions.

Results

After 48 months (mean 50 months, range 38–67 months) mean (95% CI) BMI-SDS was reduced in all groups: PGB −0.45 (−0.18 to −0.73, p < 0.001), PGNB −0.34 (−0.13 to −0.55, p < 0.001), ST −0.25 (−0.10 to −0.40, p < 0.001), no significant difference between groups. A clinically significant reduction of BMI-SDS ≥ 0.5 was obtained in 53.7% of PGB which was twice as likely compared to ST, 33.0%, RR 2.03 (1.27 to 3.27, p = 0.003), with no difference to PGNB, 46.6% (p = 0.113). %IOTF25 was unchanged from baseline for PGB 4.50 (−1.64 to 10.63), and significantly lower compared to ST 11.92 (8.40 to 15.44) (p = 0.043). Sociodemographics or attendance had no effect.

Conclusion

The intensive parent-support early childhood obesity intervention led to better weight status outcomes over time, though BMI-SDS alone did not reflect this. Further research should investigate how to assess weight changes in growing children.

Clinical trial registration

Clinicaltrials.gov, NCT01792531.