Framsteg och bakslag inom diabetesforskningen typ 1 DM barn
Det var med starka känslor barndiabetesfondens ordförande, Johhny Ludvigson inledde fondens 25-årsjubileum i Linköping.
– Jag hade hoppats att vi skulle ha utrotat diabetes vid det här laget!
I en intervju blickar han tillbaka på åren som gått och tittar också in i framtiden.
– Jag hade naturligtvis hoppats att vi skulle ha kommit längre, jag trodde nog att vi skulle ha kommit längre. Man hade nog hoppats vid den tiden att man skulle kunna förebygga en del typ 1 diabetes för det såg väldigt lovande ut. Då hade de flera stora studierna visat ganska trovärdiga resultat. Det fanns också goda förhoppningar när det gäller utvecklingen av insulin.
Så att det 25 år senare fortfarande skulle vara så att vi inte kunde uppnå inte en enda fas 3-studie som gett något positivt resultat, det är en besvikelse.
Har vi inte kommit någonstans?
– Jo! Det som vi väl äntligen tror jag lärt oss, och som vi hävdat under oerhört lång tid, är att man kan inte klumpa ihop typ 1 diabetes i en korg på det sättet som man gjort. Jag höll föredrag om det för 20 år sedan men man har bara skrattat åt det. Det är en oerhört värdefull lärdom, för då kanske vi äntligen kan säga att då kan vi behandla dem här på det här sättet, och de här på det sättet, och då kanske vi får effekt.
– En annan lärdom som vi äntligen börjat acceptera inom diabetesområdet är att det går inte att vara så restriktiv att man bara kan hålla sig till en grej, man måste lära sig att kombinera, och kombinationsbehandling tror jag de flesta börjar acceptera, och till och med myndigheterna.
Hur har livet för en typ 1 diabetiker har förändrats på 25 år?
– Ja, det har förändrats nåt dramatiskt! För 25 år sedan, 1989, då var vi precis i början på insulin-analogerna, så det har ju skett en viss utveckling. Pumpar hade ju kommit, men de är bättre nu, och pennor, där är det ingen större skillnad.
– En stor skillnad som jag tycker, det är glukossensorerna! De presenterades för första gången 1973, och samma CGT som presenterades 1973 kom ut 1989, där ser man vilken fruktansvärd lång tid det tar. 1989 kom den äntligen, glukossensorn, det är ett kliniskt framsteg.
Vad tror du om ett framtida botemedel, är vi närmare en bot i dag?
– Ja, det är vi absolut! Jag tror vi är närmare, nu såg vi ju lite intressanta resultat när det gäller stamceller som presenterades i Cell (en vetenskaplig tidskrift) häromveckan. Jag tycker det är väldigt spännande resultat och tveklöst ett framsteg. Sedan är det ju så att därifrån till klinisk applikation på människa så är det ju ett långt steg eftersom vi först ska få de här cellerna att fungera och leva i människa, och det finns ju goda skäl att vara orolig för att immunförsvaret kommer att döda dem. Så fortfarande måste man hitta metoder att hindra immunförsvaret att döda betacellerna. Men vi är närmare! Vi är på väg bit för bit…
Så det blir ett 30-årsjubilem?
– Ja, det lär det nog bli jubiléer framöver ändå, eftersom vi har de med långtidsdiabetes och de med komplikationer och så vidare, det kommer nog att krävas ett och annat jubileum. Men jag brukar säga att innan jag fyller 100 år då ska vi bota typ 1 diabetes, och på min 100-årsdag har jag tänkt att arrangera ett symposium, och jag börjar planera för det nu.
Men det är några år kvar
– Ja, men man kan lika gärna börja skicka ut inbjudningar i god tid!
Sara Liedholm text, www.diabetesportalen.se
Publ m tillst av www och förf
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt