Arkiv alla nyheter

Resa 2 mån till Hanoi, Vitetnam. Sköterskors hälsofrämjande arbete. Magisteruppsats.

0 false 21 18 pt 18 pt 0 0 false false false

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin-top:0cm;
mso-para-margin-right:0cm;
mso-para-margin-bottom:8.0pt;
mso-para-margin-left:0cm;
line-height:107%;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:”Times New Roman”;
mso-ascii-font-family:Calibri;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-fareast-font-family:”Times New Roman”;
mso-fareast-theme-font:minor-fareast;
mso-hansi-font-family:Calibri;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;}

Vietnamesisks sjuksköterskors hälsofrämjande arbete- Reseberättelse Hanoi

Jag är sjuksköterska och läser ett mastersprogram inom hälsa och livsstil vid högskolan i Halmstad.

Under våren 2014 befann jag mig under två månader i Hanoi i Vietnam för att göra en intervjustudie till min masteruppsats. Jag ville gärna se hur sjukvården kunde fungera i ett annat land än Sverige och hade därför under nästan ett års tid planerat denna resa.

För att kunna komma iväg hade jag sökt och fått MFS-stipendium från SIDA. I min studie ville jag titta på hur vietnamesiska sjuksköterskor arbetar med hälsopromotion och framförallt att främja fysisk aktivitet hos patienter med diabetes och/eller njursvikt. Min man kommer från Vietnam så jag hade varit i Vietnam på semester tidigare men aldrig en så här lång period.

I mars 2014 var det dags att åka och jag landade i Hanoi sent på kvällen en söndag i slutet av månaden. Två dagar senare var det dags att sätta igång med intervjuerna. De första veckorna var planerade till ett större geriatriskt sjukhus där jag skulle intervjua sjuksköterskor som arbetade antingen på deras diabetesmottagning eller på deras slutenvårdavdelning.

Sjukhuset är ett nationellt universitetssjukhus och forskningsinstitut där avdelningen för endokrinologi och diabetes är en av 8 avdelningar. Avdelningen har 30 platser för inneliggande patienter och har omkring 400 patienter anslutna till öppenvården. Dessa patienter undersöks en gång i månaden enligt ett program inom diabetesvården i Hanoi. En av prioriteringarna på kliniken är att kontinuerligt erbjuda både individuell undervisning samt undervisning i grupp om diabetes för patienter och anhöriga. Utbildningen innefattar också undervisning om livsstil och fysisk aktivitet.

Diabetes och då framförallt diabetes typ 2 ökar i Vietnam vilket tros bero på den snabba förändringen av det vietnamesiska samhället. Snabbmatskedjor och processad mat ökar samtidigt som människor idag väljer att ta sig fram med moped eller bil istället för med cykel som tidigare var mycket vanligt (Bauman et al, 2006).

Sjukvården i Vietnam skiljer sig mycket från Sverige, framförallt så är det en stor brist på resurser som råder. Sjukhusen jag besökte var mycket trånga med alldeles för många patienter i förhållande till sjukhusets kapacitet. Patienter kunde få dela säng med upp till två andra och varje rum hade 10 sängar tätt intill varandra. I taket i en av salarna hängde plastslangar tvärs över rummet, detta visade sig vara egna sammankopplingar till syrgasen på grund av att de inte hade tillräckligt många uttag till syrgasen i förhållande till hur många patienter som var i behov av syrgas.

Då många vietnameser talar mycket dålig engelska var jag i behov av någon som tolkade för att kunna genomföra intervjuerna. Tre sjuksköterskestudenter som jag hade haft kontakt med skulle hjälpa mig med detta. Nu var de dock iväg och hade undervisning på landsbygden utanför Hanoi i tre veckor och kunde därför inte kan hjälpa mig de första veckorna. Jag frågande min kontaktperson på sjukhuset om råd.

Min kontaktperson föreslog då en läkarstuderande som nyligen varit och besökt Sverige via utbyte med Karolinska Institutet. Hon ringde henne och bad henne komma direkt. Jag gav henne projektplanen för studien och vi bestämde träff på sjukhuset två dagar senare för att genomföra tre pilotintervjuer.

Själva intervjuerna var mycket intressanta att göra men en rad svårigheter mötte mig. Hemma i Sverige hade jag läst att intervjuer helst ska göras på en avskild och lugn plats. Detta visade sig vara omöjligt. Jag gjorde intervjuerna på sjukhusen för att det skulle gå att organisera enklast med två till tre intervjuer per dag. Där fanns inga rum som var avskilda. Ibland satt vi i ett mindre konferensrum, ibland på en läkarexpedition och någon gång i ett omklädningsrum. Ibland var det många i rummet och ibland kom kollegor eller patienter och avbröt för att fråga intervjupersonen något. Folk gick in och ut i rummen för att hämta grejer. Det verkade mest vara jag som blev lite störd av detta och orolig för att inte ljudet skulle höras på inspelningen, de andra verkade vana vid allt liv runt omkring.

Den största utmaningen i datainsamlingen var att göra intervjuerna med hjälp av tolk. Jag har endast gjort enstaka intervjuer på svenska innan och en och annan patientinformation med hjälp av tolk tidigare. Att göra intervjuer på engelska med tolk till vietnamesiska var verkligen svårt. Jag spelade in alla intervjuer på min telefon och förde sedan över inspelningen till min dator. Under intervjuerna gjorde jag också egna minnesanteckningar som jag så långt jag kunde renskrev direkt på kvällen efter intervjuerna. Totalt blev det 25 intervjuer.

Jag är nu i full färd med att analysera resultatet av dem. Sjuksköterskorna som jag intervjuade beskrev hälsopromotion som en mycket viktig del av sjuksköterskans arbetsområde men flera tyckte det var svårt att förklara själva innebörden. De som majoriteten la vikt på var patientundervisning som jag förstod främst skedde i grupp. Många sjuksköterskor utryckte att de inte hade tillräckligt mycket kunskap för att kunna ge specifika råd till patienterna och en barriär då inte alltid patienterna ville ta emot råd direkt från sjuksköterskan. En annan barriär var patienternas ekonomiska status och de höga sjukvårdskostnaderna som gjorde att inte alla hade möjlighet att fullfölja behandlingen.

Angående fysisk aktivitet ansåg de flesta att detta var viktigt men det var svårt att få till på sjukhusområdet. Det är också så att uppbyggnaden av staden på många sätt gör det svårt att spontant vara fysisk aktiv. Att gå eller springa längs med gator är farligt och kräver mycket uppmärksamhet på grund av den täta trafiken och de bristfälligt efterföljda trafikreglerna. Samtidigt upplevde jag att den sociala normen inte riktigt uppmuntrade människor att vara fysiskt aktiva i sin vardag. Att ta sig fram till fots längre sträckor uppfattas som lite underligt.

Utöver att göra intervjuerna har jag också gjort studiebesök på de två avdelningar där jag intervjuat sjuksköterskor. Detta för att försöka få en bild av hur sjuksköterskorna arbetar. Min önskan var från början att få gå bredvid ett arbetspass men det var ingen som kunde bra engelska så jag fick inte ut så mycket av det. Jag har också deltagit i ett par lektioner i sjuksköterskeprogrammet vilket var väldigt intressant. På Hanoi Medical University där de sjuksköterskestudenter som jag haft kontakt med utbildas sker mycket av utbildningen på engelska. Detta gör att studenterna är duktiga på engelska och att det är möjligt att ta del av undervisningen.

Det har varit en fantastisk upplevelse att få göra den här resan och få möjlighet att se hur ens arbetsfält fungerar i en annan del av världen. Jag tycker att det har gett mig mycket både personligen och i min yrkesroll och att jag fått ett helt annat perspektiv på mitt arbete. Nu ska jag färdigställa min uppsats som planeras bli klar till våren 2015. Nästa år hoppas jag kunna åka tillbaka till Hanoi för att presentera resultatet på de berörda sjukhusen.

Referens

Baumann, L. C., Blobner, D., Ta, V. B., & Pham, T. H. (2006). A training program for diabetes care in Vietnam. The Diabetes Educator 32(2), 189- 194

Lotta Pham, Magisteruppsats

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Facebook
Twitter
LinkedIn
Email
WhatsApp