ATTD Yearbook addresses a growing interest in the development of new and advanced technologies and devices for the treatment of diabetes,

which has resulted in numerous manuscripts in medical journals relating to this topic.

The ATTD YEARBOOK reflects innovations in the treatment of diabetes, combining a selection of the most relevant published data from this very broad field with a critical review of the most important articles selected by key opinion leaders.

Läs årets ATTD bok, free, pdf, kommer närmaste veckan digitalt

https://attd.kenes.com/attd-yearbook/

 

 

Some Top Diabetes News: ATTD 2026

https://diatribe.org/diabetes-research/top-diabetes-news-attd-2026?zone=1&cat=8&utm_source=diaTribe&utm_campaign=b4ccc06dfa-EMAIL_CAMPAIGN_LEARN_560&utm_medium=email&utm_term=0_-e42c070d76-153021195

Big new insights on diabetes treatments, technology, and risks emerged from the 2026 Advanced Technologies & Treatments for Diabetes (ATTD) conference in Barcelona. Here’s what matters most for people living with diabetes.

 

• Could Artificial ’Twins’ Transform Diabetes Care?

Automated insulin delivery (AID) systems perform a lot of the work of diabetes management, but they require settings adjustments to figure out what works best for meals, corrections, and daily routines.

In the opening session of ATTD, Boris Kovatchev, a mathematics professor and director of the UVA Center for Diabetes Technology, talked about how AI can be used to make that process easier. He explained how a “digital twin,” or a virtual version of a person’s diabetes data, can test pump-setting changes before they’re applied in real life.

Kovatchev discussed a small study of 72 experienced AID users and found that when this interactive digital twin system was added, time in range increased from 72% to 77%. The biggest benefit was seen in people starting with an A1C above 7%.

He also explored how, in the future, AI could help fully automate insulin delivery, including mealtime dosing without requiring people to announce meals. Early research points to the possibility of these systems, but they’re still in the early stages of development.

💡 Why it matters: This research shows people may get better results when AID systems are adjusted to fit their needs, instead of asking them to adapt to the system. A digital twin could make that process safer and easier by testing changes before they are used in real life, with less guesswork and trial and error.

 

 

• Ketone Monitoring Could Significantly Reduce DKA Risks

Many cases of type 1 diabetes are diagnosed after a person has gone into diabetic ketoacidosis (DKA), a potentially life-threatening emergency marked by extremely high blood sugar levels that requires immediate medical attention.

A large new study of nearly 660,000 people in the U.K. found that over the last 23 years, the rates of DKA have risen sharply among people with diabetes. Though DKA is traditionally seen in people with type 1 diabetes, the study noted nearly a sixfold increase in DKA in people with type 2 diabetes. The data also found a high DKA recurrence rate, with nearly 32% of people with type 1 and 12% of people with type 2 having multiple DKA events.

Ketone tests using fingerpricks are highly effective in preventing DKA, but other new data from France and the U.S. found that blood ketone testing among people with diabetes is infrequently done, and healthcare providers report a lack of knowledge on ketone monitoring. Earlier this year, new international guidelines were published with recommendations for continuous ketone monitoring, which could significantly improve outcomes for people at risk of DKA. Abbott recently submitted a continuous dual glucose-ketone monitor to the FDA for clearance – if approved, it could be available in the U.S. later this year.

💡 Why it matters: Traditionally, ketones are measured using a urine test or with a blood ketone meter. Diabetes management is already a full-time job, and new technology like a DGK monitor could ease the burden of manual ketone testing. In addition, continuous tracking of ketones could help people catch early signs of DKA and euglycemic DKA, an uncommon but dangerous type of DKA associated with SGLT-2 inhibitors, where blood sugar levels are usually not very high.

 

• First-In-Human Islet Transplant Still Making Insulin at 14 Months

Transplants using insulin-producing cells allow people with type 1 diabetes to produce their own insulin, but most existing therapies require taking immunosuppressant drugs for life.

However, early research suggests that a new type of gene-edited donor islet cells can survive and keep working in a person with type 1 diabetes, without the need for immunosuppressive drugs. Developed by Sana Biotechnology, modified insulin-producing cells were transplanted into the forearm muscle of a man with long-standing type 1 diabetes. His immune system did not reject the cells, and he began producing insulin.

Data showed that at 14 months, the man’s C-peptide levels (a measure of a person’s ability to produce insulin) were comparable to those seen in the first six months, and were higher than at months nine and 12. No safety issues were identified. Sana is now planning a study of a new therapy in development, called SC451, which uses the same gene-editing strategy with lab-grown, stem-cell-derived insulin-producing cells.

💡 Why it matters: This is an early, but important sign that cell replacement therapy could one day work without the need for lifelong immune-suppressing drugs, which have safety risks. Experts caution that this is only one person and the dose used was intentionally low (about 2% to 7% of what would be needed) to evaluate the safety of this technique, so more testing will be necessary to see if it can provide long-term insulin independence and stable glucose levels.

 

• Widespread Screening Could Shift How Type 1 Diabetes Is Diagnosed

Most people with type 1 diabetes are diagnosed after symptoms appear. Many also experience diabetic ketoacidosis (DKA) at diagnosis, a serious complication when insulin levels are too low.

At ATTD, international researchers shared what population-wide screening looks like in the real world. These screening programs test for diabetes-related autoantibodies, which can show up years before insulin is needed. The goal is to find people in the early stages of type 1 diabetes to lower the risk of DKA at diagnosis and create a path to therapies like Tzield that delay progression. Another big reason to consider wider screening: About 85% of people newly diagnosed with type 1 do not have a family history of diabetes.

Italy has been the first country to mandate screening children for type 1 diabetes through a national law. Researchers at ATTD shared that the European EDENT1FI project

https://www.edent1fi.eu/

has now screened for early-stage type 1 diabetes in more than 100,000 children across 13 countries, with a goal of screening 200,000 children.

Researchers are also studying at what age it’s most effective to screen; antibody prevalence was shown to increase between ages 2 and 10. In Israel, researchers described both general population screening in young children and a separate program focused on family members of people with type 1. Early findings suggest these programs can reduce cases of DKA and other symptoms, as well as shorten time in the hospital after diagnosis. Earlier diagnosis can also preserve beta cell function, offering the possibility to delay the onset of type 1.

Experts also highlighted the need to consider how screening results are communicated and the importance of supporting families after diagnosis of early-stage type 1 diabetes. Families need reliable information, emotional support, and help avoiding misinformation or unproven self-treatment strategies.

💡 Why it matters: Population-wide screening could help shift type 1 diabetes from a diagnosis made in crisis to one managed proactively. The research presented suggests that large-scale screening is feasible. Making screening part of routine care will depend on ensuring accurate testing, family education and support, as well as sustainable follow-up systems.

 

• The Link Between Jardiance and Ketone Levels – for T1DM??

Jardiance (empagliflozin) is a medication that can help people with type 2 diabetes manage their blood sugar. Some evidence has shown that it can similarly help people with type 1 diabetes, but it has also been linked to diabetic ketoacidosis (DKA).

Researchers in Canada are currently trying to make sense of this link and see if lower doses of Jardiance may be safer and still effective for people with difficult-to-manage type 1 diabetes. In a small, two-week trial, taking either a quarter or a half of the lowest available Jardiance dose helped participants reach 70% time in range.

Now, researchers are wrapping up a six-month trial where participants wore a ketone monitor in addition to a glucose monitor. Preliminary study results show that it wasn’t uncommon for participants to experience short periods of high ketone levels that did not cause symptoms. Based on this, the researchers are taking an initial stab at developing guidelines for what might be considered an acceptable change in ketone levels for people with type 1 diabetes taking Jardiance.

💡 Why it matters: Many people with type 1 diabetes have trouble managing their blood sugar with insulin alone. While some of the treatments that work for type 2 diabetes could help, the two diseases are different – it’s essential that safety standards account for these differences.

 

• Beliefs Around Lows May Increase Risk For People With Type 2 Diabetes

Hypoglycemia (low blood sugar) can affect anyone who takes insulin, but historically, there hasn’t been as much information about lows in people with type 2 diabetes.

At ATTD, results were presented from a recently published study on risk factors for hypoglycemia among people who use continuous glucose monitoring (CGM) and insulin to manage type 2 diabetes. Even using a CGM, this group had a higher risk for serious low blood sugar events. Beliefs around hypoglycemia, such as prioritizing avoiding high blood sugar or normalizing lows that didn’t cause any symptoms, were found to contribute to an increased risk.

💡 Why it matters: CGM helps people with type 2 diabetes manage their blood sugar, but they do not eliminate the risk of lows for those who take insulin. This research indicates that psychological factors and beliefs around hypoglycemia may impact the risk of serious low blood sugar. It’s important to treat hypoglycemia as a serious concern and talk to your healthcare providers and support networks about strategies for avoiding it.

 

• The Dangers of Artificial Intelligence for Diabetes Management 

Artificial intelligence (AI) has transformed the speed and ease with which people can access health information. Advanced AI systems like ChatGPT may seem particularly helpful for things like carb counting and analyzing CGM and insulin pump data, but that doesn’t always mean it’s reliable – and could even be dangerous.

A breakdown of the research around the accuracy of AI systems for carb counting and insulin dosing presented at ATTD showed potentially dangerous inconsistencies. One study found that for carb counting, 95% of the time AI can correctly identify pictures of simple food items, but when it comes to more complex meals (for example, lasagna), AI models like ChatGPT were correct only 43% of the time.

Another small study comparing the accuracy of carb counting between AI models and human dietitians found that dietitians were by far the safest option. Here is the error rate for dangerous overestimations of carbs (by 20 grams or more) that directly led to severe hypoglycemia:

Dietitians, 3%
ChatGPT, 13%
Claude, 17%
Gemini, 38%
Overestimating carbs can be dangerous, as it leads to insulin dosing errors and increases the risk of hypoglycemia. Experts advised that people with type 1 using AI to aid with diabetes management talk to a healthcare provider before making any adjustments to their treatment plan.

💡 Why it matters: AI is getting smarter every day with newer, more complex models, but experts argue it’s still not a replacement for the expert human judgment needed for aspects of diabetes management like safely counting carbs and setting insulin pump parameters. AI might sound smart and appear to make recommendations that make sense, but it often misses or misinterprets data, which could lead to insulin dosing errors. There’s no arguing that AI can drastically reduce the cognitive burden of type 1 management, but experts agree that right now, it’s not 100% ready for prime time, and getting a second (human) opinion is critical.

 

• Trial Shows Ozempic Can Help People with Type 1 Diabetes??

Ozempic (semaglutide) and other GLP-1 medications are an effective treatment option for managing blood sugar and body weight. These drugs have been officially approved for people with type 2 diabetes, but GLP-1s could offer benefits for many people with type 1 diabetes who also have obesity and related health issues.

Researchers at ATTD presented the results of a small, seven-month study assessing the effectiveness of semaglutide for people with type 1 diabetes and obesity. During the trial, 36% of participants taking semaglutide spent more than 70% of their time in range, less than 4% of their time below range, and lost more than 5% of their body weight compared to those not taking semaglutide.

Treatment with semaglutide was also associated with reductions in cholesterol and blood pressure. Based on all of these changes, the researchers calculated that the participants who received semaglutide had significantly reduced their risk of heart disease over the next 10 years.

💡 Why it matters: Longer studies are necessary to confirm that people with type 1 diabetes get the same long-term heart and kidney health benefits from GLP-1s as people with type 2 diabetes, but this trial offers evidence that medications like Ozempic can help people with type 1 diabetes safely and effectively manage their body weight and blood sugar.

 

 

From www.diatribe.org

 

_______

 

Från genterapi till åldersdiskriminering – så ritar tekniken om diabetesvården
Banbrytande genterapi och AI-styrda pumpar. Men den verkliga flaskhalsen för framtidens diabetesvård är ojämlikhet, åldersdiskriminering och vårdens egna fördomar. Det konstaterar Magnus Hiis, diabetessjuksköterska på Ersta sjukhus som själv lever med typ 1-diabetes, i en rapport från den internationella ATTD-kongressen i Barcelona.

FÖRFATTARE: MAGNUS HIIS, DIABETESSJUKSKÖTERSKA, ERSTA SJUKHUS,

puvliceras med tillstånd av författare

Här kommer en rapport  från ATTD från en diabetessjuksköterska som också lever med typ-1 diabetes. Det innebär dessutom att mitt barn har en ökad risk för diabetes typ-1. Därför handlar delar av artikeln inte endast om diabetestekniken på ATTD, utan också möjligheter i den kliniska vardagen.

Ett unikt möte mellan profession, patienter och teknik
Något av det mest fantastiska på dessa diabeteskonferenser är att man dels får träffa så många olika personer. Dels möter man andra kollegor och kliniker som själva lever med typ-1 diabetes. Man träffar också personer som lever med sjukdomen, både de som använder superintressanta off label-lösningar – till exempel kombinationer av GLP-1 och SGLT2 tillsammans med automatiserad insulindosering (AID)-system – och patienter som kommit dit med patient organisationerna och fortfarande använder multipel daglig injektionsbehandling (MDI), men nyligen har börjat med kontinuerlig glukosmätning (CGM).

Screening och teplizumab förlänger egen insulinproduktion
Det är klart att man inte får missa föreläsningarna om screening och behandlingar med de immunmodulerande läkemedlen. Där ligger möjligheten att förlänga tiden med egen insulinproduktion mig varmt om hjärtat.
Det är verkligen roligt att behandlingen med teplizumab har kommit igång, och att man nu ser ett bibehållande av insulinproduktionen i runt 4–5 år. Många gånger får jag som kliniker frågan: ”Hur stor är risken att mina barn får typ 1-diabetes?” eller ”Vågar jag skaffa barn?”

Det känns positivt att möjligheterna till screening har kommit igång, även om möjligheten inte finns överallt.

Det blev tydligt efter att man tog ett konsensusbeslut på American Diabetes Association (ADA):s 84:e vetenskapliga möte om screening och uppdelningen i steg 1, 2 och 3.

Banbrytande genterapi: Normoglykemi utan immunsuppression
Jeremy Pettus höll en intressant presentation: ”The PROGRESS Study: Phase 1/2 Clinical Trial of KRIYA-839, A Novel AAV Gene Therapy for Adults With Type 1 Diabetes”. Han inledde med att påpeka att AID-systemen inte löser alla problem , då majoriteten fortfarande inte behandlingsmålet för HbA1c på 52 (7 %). Dessutom kommer 1 av 20 personer med typ 1-diabetes in med ketoacidos varje år. Den kardiovaskulära risken är 2–4 gånger så stor hos dem som är välbehandlade, och insulinresistensen är ett problem. Två tredjedelar av personer med typ 1-diabetes har dessutom obesitas.

Genterapibehandingar kan dock kanske vara en lösning på dessa utmaningar, särskilt om man kan nå resultat med en enda behandling och utan immunsupprimerande läkemedel. Själva metoden går ut på att man injicerar ett virus, där viruset innehåller både en insulingen och en glukokinasgen. Inför behandlingen ska patienten få en mindre immunmodulering för att dämpa kroppens reaktion på viruset.

Själva behandlingen ges en gång och genomförs intramuskulärt, med flera stick över lårmuskeln under 30 till 60 minuter. I djurstudier har detta lett till att hundar senare kunnat hålla ett normoglykemiskt blodsocker resten av livet, tack vare regleringen som sker med glukokinas- och insulingenerna som tillförts via viruset. Studien på människor planeras att starta 2026.

Kliniska tester på plats: Hur länge dröjer sig antikroppar kvar?
När jag som diabetessjuksköterska valde sessioner och föreläsningar var det mycket fokus på teknik, men också på områden som kändes extra intressanta för mig. Det handlade bland annat om typ 1-diabetes och graviditet, träning och typ 1-diabetes, AI samt en hel del Open Source. Föreläsningarna och diskussionerna pågick från morgon till kväll.

Utöver de vetenskapliga presentationerna är det alltid kul att prova saker på konferenser. I år testade jag både antikroppar och blodfetter, en ny CGM-sensor samt en kontinuerlig ketonmätare. Genom dessa tester fick bekräftat att jag är fri från antikroppar, vilket i sin tur  fick mig att fundera på hur länge det egentligen dröjer innan antikropparna försvinner helt – är det 5, 10, 15, 20 eller 30 år efter debut? En annan intressant fråga är  om det varierar beroende på vid vilken ålder man hade vid peaken av antikropparna?

AID-systemen och ojämlik tillgång på teknik   
Personligen upplever jag att möjligheten till avancerad behandling med både pump och CGM, i en algoritm som reglerar tillför insulin efter blodsockernivå , är den viktigaste kliniska frågan.

Vi har inte jämlik vård nationellt i Sverige, inte ens inom regionerna och sannolikt inte ens på samma mottagning. Men vi borde vara eniga om fördelen med AID-system, även om de ger lite olika glukosresultat beroende på vilket system man väljer. Som tidigare visats ger de också en ökad livskvalitet.

Det är jättekul att prata med företagsrepresentanter från teknikbolagen om vad de ser framåt i sina system och vilka förändringar som är på gång, särskilt på kort sikt. En spännande utveckling är snabbare insulin för de av systemen som är godkända för Ultra-rapid lispro (UrLi) – där behövs inte ens uppdateringar i pumpen. Det har gett positiva resultat, både i form av högre TIR och ökad behandlingstillfredsställelse. Det framkom även bland användare, särskilt bland dem med Open Source-lösningar, att resultaten blir bättre med högre TIR (och lägre andel time below range.

Det är inte helt okänt att jag förespråkar så avancerad teknik som möjligt, utifrån vad patienten klarar och vad som finns att erbjuda.

Rasism, fördomar och diskriminering i diabetesvården
Jag kommer att tänka på Partha Kars föreläsning ”Equity and innovation in diabetes: challenges, disparities and breakthroughs”. Under sessionen ”Challenging industry or widening gaps in access to technology” berättade Partha Kar om hur man i Storbritannien utmanat både NIHS, kollegor och positioner för etniska minoriteter, så att barn inte längre diskrimineras vid tilldelning av hjälpmedel utifrån etnicitet.

Partha Kar hävdade att orättvisor i diabetesvården inte bara är strukturella eller ekonomiska problem. Kliniker, hälsosystem, forskare och industrin måste också konfrontera sina egna fördomar och sitt ansvar för den ojämlika tillgången på hjälpmedel.

Det får mig att fundera: Hur hanterar vi våra egna fördomar? Och än värre, som Partha hänvisade till – de som skyller på omedvetna fördomar, som egentligen bygger på rasism. Hur hanterar jag detta? Jag eftersträvar bästa möjliga vård för alla mina patienter, men varför får vissa betydligt bättre resultat än andra?

Upplevd diskriminering ökar diabetesbördan
Ananta Addala lyfte i sin del ”The role of perceived discrimination in diabetes disparities: experience of underrepresented individuals” problematiken med diskriminering. Hon beskrev hur många spansktalande i USA får en viss typ av vård när de inte förstår engelska, och en annan när de har medföljare som talar engelska.

Upplevd diskriminering leder bland annat till ökad diabetesbörda, diabetesdistress och depression, och innebär dessutom att man inte får tillgång till samma hjälpmedel.

Vidare beskrev hon att patienter som upplever diskriminering från vårdteamet först och främst ska veta att deras upplevelse är giltig och inte inbillad.

Befintliga skillnader i tillgång till diabetesteknik har dokumenterats väl utifrån ras, etnicitet och socioekonomisk status. Nyare data visar även på skillnader i AID-användning i USA mellan socialt definierade ras- och etniska grupper.

Det var fler än jag som lever med typ 1-diabetes som åkte dit på semester. Det blev en del samtal med andra svenskar med typ 1-diabetes, som upplevde att det verkar vara väldigt olika hur vi förskriver pumpar ute i landet. Det skiljer sig också åt vem eller vilken profession som förskriver pump och CGM, samt hur ordinationer i pumpar hanteras. Detta trots att resultaten som påvisas borde göra AID system till golden standard.

Att åldras med typ 1-diabetes kräver nya strategier
Apropå det så hölls flera föreläsningar om äldre och teknik, vilket är på frammarsch. Seminariet ”TECHNOLOGY FOR THE HEALTHY AGING OF OLDER PEOPLE WITH DIABETES” tog upp att andelen äldre med typ 1-diabetes ökar över hela världen. Samtidigt kan äldre inte behandlas som 50–60-åringar, eftersom deras reservkapacitet minskar med åldern.

Något som fick mig att fundera, och som jag uppfattade som en viktig rekommendation för att lyckas, kom från professor Medha Munshi. Hon betonade att det handlar om att tänka på vad som är viktigt för patienten – inte åt patienten. Det är patientens beslut som ska stå i centrum, inte vad vi som vårdpersonal bestämmer åt dem.

Accelererat åldrande, kognition och fallrisk hos äldre
Professor Tali Cukierman-Yaffe gick igenom varför vi har olika målsättningar vid olika åldrar och påtalade att personer med typ 1-diabetes har ett accelererat åldrande. Hon lyfte också att det idag saknas data för gruppen äldre med typ 1-diabetes, men att det finns studier som visar att risken för demens ökar med nivån på medelblodsocker.

Det framkom också att ett högt blodsocker påverkar gångstabiliteten negativt. Hos äldre ökar dessutom andelen hypoglykemier, och risken för allvarliga hypoglykemier är högre. De autonoma symtomen vid hypoglykemi inträffar vid en lägre glukoströskel än hos yngre.

En japansk studie visade på ett samband mellan allvarlig hypoglykemi och ökad risk för akuta koronara syndrom (AKS), men endast hos personer över 70 år. Man har också kunnat visa ett samband mellan allvarlig hypoglykemi och kognitiva funktionsnedsättningar, men även vid förhöjda HbA1c-nivåer ses kognitiv påverkan.

Samma mönster gäller risken för fall – både allvarlig hypoglykemi och högre HbA1c ökar risken för frakturer.

En fundering som skickades med var om vi kan minska TAR (Time Above Range) och samtidigt bibehålla en låg andel TBR (Time Below Range).

HCL-system och framtidens äldrevård för typ 1-patienter
David O’Neal pratade om HCL-system hos äldre och visade att 34 % av personerna med typ 1-diabetes är över 60 år. Han gick igenom riskerna med både hypoglykemi och hyperglykemi, men påtalade också risken för sarkopeni vid hyperglykemi hos äldre. I ingen av studierna uppkom några signifikanta händelser.

Han lyfte fram en studie de utförde med HCL-systemet Medtronic 670, där de särskilt tittade på grupperna över 55 och över 60 år. Resultaten visade att äldre inte har sämre resultat än andra.

Enligt honom finns det endast två studier som riktat in sig specifikt på gruppen äldre. Han presenterade resultaten från dessa studier samt de internationella riktlinjerna för äldre.

Sedan kan man att  fundera på om åldern 60 år är för ungt för att definiera någon som äldre. Definitivt enligt mig, men visst – om vi förväntar oss att typ 1-diabetes ska accelerera åldrandet så snabbt, med tanke på hur mycket tidigare hjärt- och kärlsjukdomar kommer hos personer med typ 1-diabetes och hur mycket kortare medellivslängden är.

Under QA-delen höjde man i alla fall åldern till 75 år för att definieras som äldre. Samtidigt betonades vikten av att titta på fler faktorer vid bedömning av biologisk ålder: fysisk kapacitet, kognitiva funktioner och annat. Patienter med ”caregiver” kan självklart få hjälp och stöd, men det är också viktigt att ta hänsyn till att personer med typ 1-diabetes kan ha en liknande neurokognitiv nedsättning vid 2,8 mmol/L som vid 250 mg/dl (13,9 mmol/L) – även om han blandade ihop 250 mg/dl med 17 mmol/L, vilket kanske är mer sannolikt.

Jag landade i funderingen: Varför tar man bort möjligheter till hjälpmedel, istället för att skapa förutsättningar hos äldre? Hur länge dröjer det innan vi får särskilda resurser för äldre med typ 1-diabetes – motsvarande skolresurser för barn – till exempel i form av hemsjukvård eller service- och omsorgsboenden med riktad specialisering mot typ 1-diabetes? Även bland äldre ser vi ju bättre resultat med jämnare blodsocker, minskad risk för fall, allvarlig hypoglykemi, akuta koronara syndrom, bättre neurokognitiva funktioner och ett allmänt ökat välmående.

Bör vi ha diabetessjuksköterskor som är särskilt inriktade på gruppen typ 1-diabetes hos personer över 75 år? Kanske borde vi, precis som på barnkliniker, tillämpa ett ledtal på runt 70 patienter per heltid, åtminstone tills vi har en struktur och grund för äldre med typ 1-diabetes.

Graviditet: Risken för makrosomi och behovet av preventiva insatser
Angående kvinnohälsa var jag på ett par seminarier. Det jag inser att jag brustit i är informationen om risken för LGA (large for gestational age). Hos kvinnor med typ 1-diabetes når ändå 50 % en fetal overgrowth, det vill säga ett barn som väger över 4,5 kg och har makrosomi. Detta ökar risken för komplikationer vid förlossningen. För personer med typ 2-diabetes når endast 30 % detta tillstånd, enligt studien som presenterades.

Vi kanske bör satsa på att ge fertila kvinnor en större möjlighet att undvika detta, genom att redan när de kommer till vuxenmottagningen utbilda dem om riskerna och hjälpa dem att nå önskade nivåer innan de planerar för barn. Internationellt tillämpar man induktion vid vecka 38.

Det är ofta lättare att nå bättre resultat om vi ger bättre förutsättningar tidigare, men då behöver vi kanske ha tid att utbilda, och det kan sannolikt kräva ett annat behandlingsförfarande än dagens.

AI och digitala tvillingar: ChatGPT, Calude vs Gemini
Det var mycket diskussioner om digitala tvillingar, där man skulle kunna testa olika saker på sin digitala tvilling innan man gör det i verkligheten.

Det pratades också om AI-system, där Tim Street visade måltidsuppskattningar hos olika AI-verktyg. ChatGPT överskattade med 13 %, Claude med 17 % och Gemini med 38 % på samma måltid. Det är svårt att generera volym om man inte använder en iPhone Pro med 3D-modellering, vilket kan leda till för stora doser och problem i ett senare skede.

Något som både finns i Open Source-miljön och som presenterades var dessa full closed loop (FCL)-system, där handhavandet blir betydligt mindre. Dock påpekade Rayhan Lal, när han höll sessionen om Open Source, att riskerna med detta är att om blodsockret stiger finns det inga möjligheter att ”suga ur” insulinet om man spontant bestämmer sig för att göra något som kan öka insulinkänsligheten, som till exempel fysisk aktivitet. Det finns alltså egentligen ingen full closed loop än, utan endast måltidsdetekterande AID-system.

Diskussionen i korridoren handlade också om brister i hastigheten på insulinsorterna och skillnaderna mellan UrLi och Faster aspart.

Kognitiv prestation och glukosmetrik
Årsboken är ett obligatorium. I kapitel 2, ”Dynamic Relationships Among Continuous Glucose Metrics and Momentary Cognitive Performance in Diverse Adults with Type 1 Diabetes”, lyfts resultaten av Hoogendoorn CJ, Hernandez R, Schneider S, Peters A, Hawkins M, Pyatak EA och Gonzalez JS.

I konklusionen framhålls att det finns ett signifikant dubbelriktat samband mellan glykemi och kognitiva funktioner. Bland annat höjs perceptionsförmågan initialt vid hyperglykemi, men blir betydligt långsammare i senare perioder.

 

_______________________-

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt