EASD
15-19/9 2025, Wien
En mötesplats mellan tradition och vetenskap
Årets EASD-kongress, den 61:a i ordningen, hölls i Wien — en stad som förenar rik kulturhistoria med ett pulserande nutida stadsliv. Wien är känd för sin musiktradition (Mozart, Beethoven, Strauss) och sin världsberömda kaffehuskultur, som numera finns på UNESCO:s världsarvslista. Staden erbjuder en unik kombination av kejserliga palats (Schönbrunn, Hofburg), moderna museer och en dynamisk forskningsmiljö. Med sitt läge i hjärtat av Europa och ett rykte som en av världens mest levnadsvänliga städer är Wien en idealisk plats för internationella möten och vetenskaplig utbyte.
Kongressen öppnades av EASD:s president Chantal Mathieu, som hälsade de cirka 18 000 deltagarna välkomna. Hon meddelade att detta blir hennes sista möte som president då hon avgår vid årsskiftet. Hennes efterträdare blir professor Francesco Giorgino från Bari, Italien, vars forskningsinriktning är insulinresistens, betacellsdysfunktion vid typ 2-diabetes och fettvävsfysiologi.
Totalt presenterades 1 354 accepterade abstracts under kongressen. Tematiskt dominerade fortsatt obesitas och inkretinbaserade behandlingar, men även typ 1-diabetes och teknikutveckling inom diabetesvården hade framträdande utrymme. Nedan följer ett axplock av för mig särskilt intressanta sessioner, studier och kliniska nyheter.
• Camillo Golgi-pris till Professor Mikael Rydén
En höjdpunkt för svensk diabetologisk forskning var att professor Mikael Rydén (Karolinska Institutet) tilldelades Camillo Golgi-priset 2025 — första gången en svensk mottar denna utmärkelse. I sin prisföreläsning presenterade Rydén forskning kring energilagringskapacitet, immunmetabolism och insulinsignalering i adipocyter. Ett särskilt intressant fynd var data från kol-14-metodik som indikerar att triglyceridpoolen i fettceller hos personer med obesitas har en högre genomsnittsålder än hos smala kontroller — ett tecken på störd och förlångsammad energiomsättning i fettväv.
• ADA/EASD-konsensus om screening för tidiga stadier av typ 1-diabetes
En arbetsgrupp från ADA/EASD presenterade ett nytt konsensusdokument om screening för tidiga stadier av typ 1-diabetes — en fortsättning på förra årets rekommendationer som handlade om uppföljning och monitorering av antikroppspositiva individer. I år fokuserade gruppen på frågan vilka som ska screenas, vid vilken ålder och hur ofta.
Huvudrekommendationen är att överväga populationell screening av barn vid följande åldersintervall: 2–4 år, 6–8 år och 10–15 år. Motiveringen till populationell screening var att majoriteten av de som insjuknar inte har förstagradssläkting med typ 1-diabetes (endast ~15 % har det) och att ketoacidosrisk vid debut ofta är högre hos de utan familjehistoria — sannolikt p.g.a. lägre uppmärksamhet på symptom. Arbetsgruppen föreslår dock att man inledningsvis kan prioritera screening av förstagradssläktingar, innan man skalar upp till bred befolkningsscreening. För personer >15 år bedömdes evidensen otillräcklig för rutinmässig screening, men att en engångsscreening eventuellt kan övervägas.
Vissa länder har redan börjat rekommedera screening, men hur vi i Sverige ska ställa oss till screening och monitorering är ännu inte klarlagt, men en tillsatt arbetgrupp har börjat diskutera frågan.
• Singel GAD-antikroppar hos vuxna — långtidsrisk för typ 1-diabetes
Som en fortsättning på temat kring screening och den begränsade evidensen hos vuxna presenterade Dr. Sian Grace (Bristol) nya data från Bart’s Oxford Family Study. I studien screenades över 4 000 vuxna förstagradssläktingar till barn med typ 1-diabetes för autoantikroppar (GAD, IA-2 och ZnT8) och följdes upp till 40 år för utveckling av sjukdomen.
Bland deltagare med enbart GAD-antikroppar (n = 199) utvecklade 27 % typ 1-diabetes under uppföljningen, motsvarande en 10-årsrisk på 12 %. De antikroppsnegativa hade en 10-årsrisk på endast 2 %.
Intressant nog visade resultaten att individer med hög GAD-titer hade nästan lika hög 10-årsrisk att insjukna (ca 39 %) som de med flera antikroppar (ca 41 %), medan låg GAD-titer var kopplad till betydligt lägre risk (~9 %).
• Immunmodulering vid nydiagnosticerad typ 1-diabetes — MELD-ATG trial
Antithymocytglobulin (ATG) är ett äldre immundämpande läkemedel som innehåller antikroppar riktade mot humana T-lymfocyter, framställda från kanin. Det används bland annat som induktionsbehandling inför benmärgstransplantation.
Tidigare mindre studier har visat att ATG kan bromsa förlusten av betacellsfunktion vid nydebuterad typ 1-diabetes, men också att behandlingen kan ge biverkningar som cytokinstorm och serumsjuka (antikroppsbildning mot läkemedlet).
MELD-ATG-studien (Minimum Effective Low Dose-ATG) undersökte om en låg dos ATG kunde bevara betacellsfunktionen hos nyligen insjuknade patienter (5–25 års ålder). I denna randomiserade, placebokontrollerade multicenterstudie gavs en engångsdos ATG i olika doser inom 9 veckor efter diabetesdebut. Efter 12 månader visade båda doserna signifikant högre AUC för C-peptid jämfört med placebo, med tydligare effekt hos yngre deltagare. Biverkningar som cytokinstorm och serumsjuka förekom, men frekvens och duration var lägre i lågdosgruppen (0,5 mg/kg). Studien indikerar att lågdos-ATG verkar kuna bevara viss betacellsfunktion, men klinisk relevans i förhållande till biverkningar återstår att bedöma.
• Nya EASD/ADA uppdaterade guidelines för T1D
Anne L. Peters (Kalifornien, USA) och Richard I.G. Holt (Southampton, England) presenterade nya preliminära riktlinjer för typ 1-diabetes (T1D). En central nyhet är den uppdaterade algoritmen för diagnostik hos vuxna.
Man betonar att T1D alltid bör övervägas vid insjuknande före 35 års ålder, särskilt vid debut med ketoacidos eller ofrivillig viktnedgång.
Vid diagnos rekommenderas testning av diabetesrelaterade autoantikroppar — i första hand GAD, och i andra hand IA2 eller ZnT8. Om antikroppar saknas helt eller om endast en låggradig singelantikropp påvisas, bör icke-fastande C-peptid mätas för att fastställa diagnos. Ett C-peptidvärde < 0,2 nmol/L talar starkt för T1D, medan ett värde > 0,6 nmol/L tillsammans med negativ antikroppstestning (alternativt låggradig singel-antikropp) och typisk T2D-klinik talar för typ 2-diabetes. För individer under 35 år med negativ antikroppsstatus och C-peptid > 0,2 nmol/L rekommenderas genetisk testning för monogen diabetes. Vid intermediära C-peptidnivåer (0,2–0,6 nmol/L) och oklar diagnos bör omkontroll av C-peptid göras efter cirka tre år.
Ett annat uppdaterat avsnitt rör kardiovaskulär riskfaktorhantering. Här betonas särskilt att statinbehandling bör övervägas för alla personer med typ 1-diabetes över 40 års ålder, samt för yngre (20–39 år) med ytterligare kardiovaskulära riskfaktorer. Målet är att sänka LDL-kolesterol med minst 50 %, med behandlingsmål <1,8 mmol/L vid primärprevention och <1,4 mmol/L vid sekundärprevention.
Man rekommenderar även ett stramare blodtrycksmål — <120/80 mmHg — för individer med hög kardiovaskulär risk eller med mikrovaskulära komplikationer, särskilt vid njurpåverkan.
• Inkretiner, kända och nya molekyler — klinisk utveckling och fas-3-data
Utvecklingen av inkretinbaserade läkemedel eller sk. “NuSH-based (nutrient stimulating hormone based) therapies” som man nu omnämner dem fortsätter snabbt med bredare indikationer och nya substansklasser.
Orforglipron (ATTAIN-1) vid obesitas
ATTAIN-1 presenterade fas-3-data för orforglipron, en peroral “small-molecule” GLP-1-agonist (Eli Lilly), med en ökad biotillgänglighet och som därmed kan tas med eller utan mat. Detta var en stor dubbelblind, placebo-kontrollerad viktreduktionsstudie med 72-veckors uppföljning. Cirka 3 127 vuxna med obesitas + minst en viktrelaterad samsjuklighet (t.ex. högt blodtryck, dyslipidemi, sömnapné, eller hjärt-kärlsjukdom) men utan diabetes inkluderades. Alla dosnivåer (6 mg, 12 mg och 36 mg) överträffade placebo vad gäller viktminskning vid 72 veckor; högsta dosen gav betydande genomsnittlig viktminskning (
-13.5 kg) och hög andel deltagare med ≥10–15 % viktminskning. Man såg även en fördel i Orfoglipron gruppen gällande övriga metabol parametrar så som HbA1c, triglycerider, CRP och blodtryck. Biverkningsprofilen var i huvudsak gastrointestinal och överensstämde med andra GLP-1-läkemedel. ATTAIN-1 indikerar att effektiva perorala small-molecule GLP1 läkemdel kan bli ett kliniskt alternativ till injicerbara preparat — med stora fördelar gällande tillgänglighet och biotillgänglighet, om säkerheten och långtidseffekter kan verifieras i framtiden.
SURPASS-CVOT (Tirzepatid vs Dulaglutid vid hjärtkärl-sjukdom och T2D
Detta var en stor kardiovaskulär säkerhetsstudie (CVOT) som direkt jämförde Tirzepatid (GIP/GLP-1-dual agonist) mot Dulaglutid (GLP-1-agonist) hos patienter med typ 2-diabetes och etablerad kardiovaskulär sjukdom. Detta var till skillnad från tidigare kardiovaskulära säkerhetsstudier inte en placebokontrollerad studie, utan det är första gången en dual-agonist testas head-to-head mot en etablerad GLP-1-agonist med känd dokumenterad kardiovaskulär fördel, i ett CVOT-upplägg. Studien som innefattade >13 000 vuxna individer med typ 2 diabetes som följdes under fyra år, uppfyllde non-inferiority, dvs Tirzepatid var minst lika bra som Dulaglutid, på att minska kardiovaskulär död, hjärtinfarkt eller stroke (MACE-3p). Man såg en trend, men dock ej signifikant, mot lägre MACE-frekvens med tirzepatid (HR 0,92; 95,3 % CI 0,83–1,01), samt en lägre all-cause-mortalitet (cirka 16 % lägre) i favör för Tirzepatid i de presenterade data. Andra fördelar med Tirzepatid inkluderade: bättre glukoskontroll (HbA1c -1,7% vs -0,9%), större viktnedgång (-12,1% vs -5,0%), och långsammare reduktion av njurfunktion (HR 0,81). Sammanfattningsvis fann man att Tirzepatid skyddar mot kardiovaskulär sjukdom, även om resultaten inte överträffade Dulaglutid, trots en postiv trend.
STEP-UP trial och STEP-UP T2D ( semaglutid 7,2 mg vid obesitas respektive vid obesitas+T2D)
STEP-UP presenterade fas 3 data för semaglutid 7,2 mg veckoinjektion, dvs en högre dos än vi idag har på marknaden, jämfört med 2,4 mg och placebo. Drygt 1700 personer med obesitas, men utan diabetes (i primärstudien), med genomsnitts BMI på 40 inluderades. Studien visade att den högre 7,2 mg-dosen gav större viktnedgång (-20,7%) jämfört med idag godkända dosen 2,4 mg (-17,5%) och placebo (-2,4%) efter 72 veckor. En betydande andel (1av 3) uppnådde ≥25 % viktreduktion att jämföra med 16,7% I 2,5 mg gruppen och inga i placebogruppen.
STEP-UP T2D undersökte effekten och säkerhet enav Semaglutide 7,2 mg en gång per vecka hos vuxna med typ 2-diabetes och fetma (BMI minst 30 kg/m2) jämfört med den lägre dosen semaglutid 2,4 mg och placebo. Studien visade att semaglutid 7,2 mg kan ge betydande viktminskning (-13,2%) jämfört med 2,4 mg Semaglutid (-10,4%) och placebo (-3,9%) och förbättrad metabol kontroll (HbA1c -1,7% med 7,2 mg Semaglutid, jämfört med -1,6% med 2,4 mg och -0,2% med placebo).
Säkerhetsprofilen i både STEP-UP och STEP-UP T2D var i stort lik den för lägre dos Semaglutid, med något ökade gastrointestinala biverkningar med den högre dosen, men inga nya tydliga allvarliga signaler presenterades. Studien indikerar således att ytterligare dosökning av Semaglutid kan ge ytterligare klinisk nytta vid svår obesitas.
TIRTLE-1 (tirzepatid vid T1D och obesitas)
TIRTLE 1 syftade till att utvärdera effekten av dual-agonisten (GLP1/GIP analog) Tirzepatid hos vuxna med typ 1-diabetes och BMI ≥ 30 kg/m². Detta var en dubbelblindad, randomiserad fas 2 studie där Tirzepatid titrerades upp till 5 mg per vecka och jämfördes med placebo under 12 veckors tid. Totalt 24 patienter med en genomsnittsålder på 41 år inkluderades gick i studien. Försökspersonerna hade i genomsnitt ett BMI på 33,7 vid studiestart och ett medel HbA1c på 7,3% (56 mmol/mol). Hälften av individerna behandlades med insulinpump, resten med penna.
Studieresultatet visade en betydande viktreduktion i Tirzepatidgruppen (-10,3 kg jämfört med -0,7 kg i placebogruppen). Även HbA1c minskade 0,5%, (gränssignifikant skillnad på 0,4% mellan grupperna, p=0,05). Insulinbehovet minskade markant, i genomsnitt -35% i Tirzepatidgruppen, med minskning både av basaldos (-25%) och bolus (-49%).
• Diabetes-teknik — långtidsuppföljning och real-world-data
Tandem Control-IQ (2 års uppföljning)
Jolien De Meulemeester från Belgien, som tilldelades EASD Early Career Award för bästa abstract, presenterade tvåårsresultaten från en prospektiv multicenterstudie som följt 473 vuxna användare av Tandem Control-IQ. Deltagarna (57 % kvinnor) var i genomsnitt 38,5 år med en diabetesduration på 20 år och ett HbA1c på 7,4 % vid start. Hälften var pumpnaiva, medan övriga bytte från annat pumpsystem.
Efter 12 månader hade HbA1c sjunkit från 7,4 % till 6,7 % (57 till 50 mmol/mol), TIR ökat från 59 % till 71 %, och TBR (<3,9 mmol/L) halverats (4,2 % → 2,1 %). Antalet allvarliga hypoglykemier minskade markant (41 → 15 händelser per 100 personår). Efter 24 månader bestod samtliga dessa glukosrelaterade förbättringar.
Dessutom sågs förbättrad livskvalitet och behandlingsnöjdhet, med signifikant minskad hypoglykemirädsla samt förbättrad social- och arbetsrelaterad funktionsförmåga. Även sjukfrånvaron minskade (126 → 69 dagar/100 personår), vilket understryker den potentiella hälsoekonomiska nyttan av systemet.
Medtronic 780G (3 års uppföljning från Carelink)
Även Medtronic 780 G redovisade en real-life långtidsuppföljning på tre år, med sensordata från Carelink. Även här såg man bestående positiva effekter på time-in range (TIR ökade till 78,6%), ett resultat som stod sig upp till 3 år efter initiering av Medtronc 780 G pump. Tyvärr redovisas inga effekter på Hba1c, men oavsett verkar reultaten på utifrån sensordata i Carelink vara bestående över tid.
• RADIANT trial (Omnipod 5)
RADIANT-studien genomfördes vid 19 centra i England, Frankrike och Belgien och inkluderade 188 vuxna med typ 1-diabetes. Deltagarna randomiserades till Omnipod 5 eller fortsatt pennbehandling under 13 veckor. Vid studiestart hade deltagarna ett genomsnittligt HbA1c på 8,3 % (67 mmol/mol).
Efter 13 veckor hade Omnipod 5-gruppen förbättrat sitt HbA1c till 7,3 %, vilket motsvarade en signifikant skillnad på -0,8 % (≈9 mmol/mol) jämfört med kontrollgruppen. Time in Range (TIR) ökade samtidigt från 41 % till 65 %, en förbättring på 23 procentenheter meallan grupperna, utan ökad risk för hypoglykemi eller ketoacidos (DKA).
• Graviditet och diabetes — TANGO-DM och GRACE trial
Treatment of gestational diabetes in women with discordant OGTT results – The TANGO-DM trial
TANGO-DM-studien jämförde behandling av graviditetsdiabetes (GDM) enligt WHO:s nya 2013-kriterier (baserade på IADPSG/HAPO) med de tidigare WHO-1999-kriterierna.Enligt WHO 1999 diagnosticerades GDM endast om 2-timmarsvärdet vid OGTT var ≥7.8 mmol/L, medan WHO 2013 sänkte gränserna och inkluderade fastande glukos ≥5.1, 1 timme OGTT ≥10.0 och 2 timmar ≥8.5 mmol/L. Detta ledde till en markant ökning av GDM-diagnoser, där den kliniska nyttan har ifrågasatts. TANGO var en öppen, multicenter RCT vid 21 centra i Nederländerna, där drygt 1 000 kvinnor med diskordanta OGTT-resultat (dvs de som enbart fick GDM-diagnos enligt 2013, men ej med 1999 års kriterier) randomiserades antingen till GDM-behandling eller sedvanlig rutinmödravård. Det primära utfallet – andel barn med födelsevikt >90:e percentilen (LGA) – skilde sig inte åt mellan grupperna (18,3 % i GDM-gruppen vs 17,4 % i rutin-MVC). Kvinnor i GDM-gruppen fick oftare glukossänkande behandling (12 % insulin) och hade längre vårdtid. Neonatal hypoglykemi var också vanligare i GDM-gruppen, medan övriga sekundära utfall (makrosomi, skulderdystoci, Apgar) inte skilde sig åt. Konklusionen var att behandling av kvinnor som endast uppfyller WHO 2013 års kriterier för GDM inte minskade risken för LGA eller andra negativa graviditetsutfall. Resultaten talar för att GDM-kriterierna kan behöva omvärderas.
GRACE trial (real-time CGM vs kapillära glukos vid GDM)
GRACE var en internationell multicenter-RCT som jämförde real-time CGM med kapillär testning vid GDM. 375 patienter randomiserades. Andelen LGA-barn var 3,5 % i CGM-gruppen kontra 10,3 % i SMBG-gruppen (p = 0,014). Grupperna behandlades mot samma målvärde, dvs fP-glukos <5,3 mmol/l och postprandiellt <7,8mmol/l och TIRp 3,6-7,8 mmol/l. Efter justering för BMI, gravidtetslängd, tidig GDM-diagnos(<24 veckor) och tidigare GDM kvarstod en signifikant riskreduktion (OR 0,27). Sekundära utfall (neonatal intensivvård, neonatal hypoglykemi) visade inga tydliga skillnader; insulinanvändning var likvärdig även om fler i CGM-gruppen använde snabbverkande insulin. Resultaten talar för att real-time CGM kan förbättra graviditetsutfall vid GDM, åtminstone i vissa populationer.
Avslutande reflektioner
Betyg EASD 2025
EASD 2025 speglade både kontinuitet och förnyelse i diabetologin.
Debatten kring screeningstrategier för typ 1-diabetes och tolkningen av olika GDM-kriterier
visar att evidensbaserade vägval fortfarande kräver noggrann avvägning mellan nytta, kostnad och potentiella risker.
Framöver blir viktiga frågor som vi får ta med oss hem till Sverige
hur nya farmaka, teknologier och tidiga interventionsstrategier bäst integreras i klinisk praxis för maximal patientnytta.
Jag upplevde årets EASD som en mycket välarrangerad och bra diabeteskongress, får den sammanlagda betyget 4 av 5 möjliga.
Nästa år ser vi farm emot EASD i Milano 29/9-2/10.
1. Val av konferensstad: 5
2. Konferenscentrat: 4 (smidigt att ta sig dit med tunnelbana, och det fanns en del lunchställe runt om konferensstället)
3. Mötets innehåll: 4
4. Virtuell plattform/app: 3 (appen var usel i år, då man hela tiden kastades tillbaka till dag 1 när man sökte). Den virtuella plattformen var dock mer lättnavigerad.
5. Möjlighet att ta del av innehåll efterhand: 3 Plattformnen lättnavigerad men tyvärr enbart möjlighet att gå in där inom 2 månader.
6. Nya studier: 4
7. Totalt betyg: 4 (tyvärr är priset ganska högt) men generellt en trevlig och välarrangerad kongress.
Rapport för DiabetologNytt
Katarina Fagher
Vetenskaplig sekreterare SFD
Överläkare Skånes Universitetssjukhus SUS Lund
____________________
Kommentar
Se också nedan
EASD/ADA Draft Updates Type 1 Diabetes Management Guidance
A new draft consensus report from the European Association for the Study of Diabetes (EASD) and the American Diabetes Association (ADA) updates the 2021 guidance on managing type 1 diabetes (T1D) in adults, with revisions to diagnostic criteria, recommendations on diabetes technology, and strategies for addressing obesity.
Anne L. Peters, MD, and Richard I.G. Holt, MD, co-chairs of the writing panel, presented an overview of the proposed draft at European Association for the Study of Diabetes (E ASD) 2025 Annual Meeting. The document was posted online and is open for feedback until 11:59 PM Eastern US time October 16, 2025.
“We want everybody to send comments, to get as large and wide input as we can, because this is about people and their lives,” Peters, professor of clinical medicine at Keck School of Medicine, University of Southern California, Los Angeles, told Medscape Medical News.
Reflecting Rapid Advances’ in T1D Management
The 2021 report, the first to focus specifically on T1D in adults, has been cited over 1000 times and has substantially influenced clinical practice, said Holt, professor in diabetes and endocrinology human development and health faculty of medicine at the University of Southampton, Southampton, England.
“Reflecting the rapid advances in the field, all sections have been updated to account for novel therapies, interventions to delay disease onset, and the integration of new technologies,” the draft authors wrote.
Three new sections — on screening for microvascular complications, cardiovascular (CV) risk management, and management of obesity — have been added, Hold noted. Other sections have been amalgamated and key points added.
Diagnosis of T1D vs T2D in Adults
The section on diagnosis of T1D was the most challenging for the panel because the differences from T2D or monogenetic types often aren’t clear in adults, Peters told Medscape Medical News. “Kids are easy, adults are hard,” she noted.
The newly proposed diagnostic algorithm advises consideration of T1D in adults younger than 35 years,
with BMI < 25 or unintentional weight loss, diabetic ketoacidosis (DKA) or glucose > 20 mmol/L (360 mg/dL), rapid progression to insulin therapy, or just uncertainty about the diabetes type. For any of these, the recommendation is to test at least one autoantibody, glutamic acid decarboxylase, followed by islet antigen 2 (IA-2) and zinc transporter 8 when needed and available.
For individuals who are IAb negative or who have a single low titer of IAb positivity, consideration of C-peptide measurement is recommended. If < 200 pmol/L or 0.6 ng/mL, the diagnosis is T1D. However, a higher C-peptide level doesn’t necessarily exclude T1D, Holt said.
Genetic testing for monogenetic diabetes should be considered for those younger than 35 years with C-peptide levels > 200 pmol/L, while those with C-peptide > 600 pmol/L who have typical features of T2D should be given that diagnosis unless they progress rapidly to insulin, in which case C-peptide testing should be repeated and T1D considered.
In those for whom the diagnosis still isn’t clear, an initial trial of noninsulin therapy may be appropriate, with close supervision and repeat C-peptide measurement at a later time, Holt outlined.
Call for Personalized T1D Care
Those with T1D who have glycemic levels in target range and acceptable well-being may need minimal intervention. Others, however, may have a variety of challenges including frequent low or high blood sugars, a desire to change treatment, diabetes distress, depression, eating disorder, or other psychological issues.
The report gives detailed information about insulin adjustment, device use, diet, exercise, and referral to mental health professionals. Diabetes self-management education and support (DSMES) is recommended for everyone with T1D. “We want to get providers to think about this really holistic way of looking at somebody who comes to clinic with their [T1D],” Peters said.
The section on nutrition emphasizes individualization based on the person’s preferences and needs and the impact of meal composition on glucose levels. The use of low or very-low carbohydrate diets may be acceptable as long as they are also part of healthy eating patterns. The use of technologies such as phone apps, bolus calculators, and artificial intelligence to evaluate meal composition are also covered.
Physical activity is encouraged unless contraindicated, with guidance around the effects of various types of exercise on glucose levels, with suggestions on how to use diabetes technology to optimize glucose levels around exercise.
The report also goes over other health-related behaviors including sleep, alcohol and drug use, and smoking cessation, along with preparing for travel, driving, and occupational support. A section devoted to psychosocial care advises screening for mental health and social determinants of health using validated questionnaires, and inclusion of a mental health professional in the care team.
Technology Advised for All With T1D
“First and foremost, we are big believers that people with [T1D] should have real-time access to information about their glucose levels and trends, with warning alarms and alerts, which means we think everybody with T1D should have CGM [continuous glucose monitoring] available as the standard of care for glucose monitoring,” Peters said, adding that access to fingerstick monitoring is also necessary for the times when CGM isn’t available or isn’t functioning properly.
Recommended glucose targets for CGM haven’t changed since the last statement, she noted.
Automated insulin delivery systems (AIDs), comprising a CGM, pump, and algorithm connecting the two, are the preferred mode of insulin delivery in T1D due to improved glucose control, reduction in hypoglycemia, and improved quality of life. But if injections are used, they should be given as multiple daily injections of a basal insulin with premeal boluses using analog insulins. Inhaled insulin can be used for meal boluses.
There is insufficient evidence to recommend use of adjunctive therapies in T1D to improve glycemia, although such off-label use is increasing, said Peters. The risks and benefits of these should be discussed with each individual.
Patients should be assessed for hypoglycemic awareness using validated questionnaires, and use of CGM among the measures for prevention of severe hypoglycemia. The prevention of DKA includes DSMES, awareness of “sick day rules,” and ketone monitoring.
The report also covers new and evolving approaches to preservation and replacement of beta cell function, including disease-modifying immune therapies, and islet cell transplantation. Those topics, discussed in separate sections in the previous T1D guidance, have been merged into a single section because “the number of people who are now needing to have transplantation has gone down because the technology is now working so much better,” Holt told Medscape Medical News.
Complications Screening: New Sections Added
Recommendations on screening for retinopathy, neuropathy, and kidney disease haven’t changed but weren’t included in the previous T1D guidance because they don’t differ significantly from those for T2D. But many people said they wanted that information in this guideline “so we listened,” Holt noted.
In some cases, the recommended frequency of such complications screening has been loosened, he said.
Similarly, CV risk management recommendations aren’t new
and include a blood pressure target of < 120/80 mm Hg, statins for those aged 40 years or older or aged 20-39 at higher CV risk.
The report includes a detailed discussion about adjunctive use of GLP-1 receptor agonist (RA) and SGLT2 inhibitor drugs for CV risk management, separately from glycemic management.
Obesity, Older People, Pregnancy: Individualizing Care
Holt pointed out that overweight and obesity are at least as common in T1D as in the general population, with additional contributors in T1D including increased food intake to combat hypoglycemia, and the effects of hyperinsulinemia. But the treatments are the same as for obesity overall, including behavioral interventions, pharmacotherapy including GLP-1 RAs, and bariatric surgery if indicated.
A section on older people with T1D emphasizes patient safety, particularly avoidance of hypoglycemia, as a key priority, with targets based on functional/cognitive status, available care partner support, history of hypoglycemia and hypoglycemia awareness, and life expectancy. Technology should not be discontinued or excluded due to older age alone. Simplification of insulin regimens should be considered if the current regimen becomes difficult.
“The good news is that all of us who’ve been in practice long enough are seeing our patients grow to be old, but as people age, there are all sorts of different requirements. I think it’s important that we’re all aware of this,” Peters said. “Remember, many of these people have had T1D for their whole lives, since they were children. You really want to work with them to do this in a way that is safe and effective and meets their own level of need.”
Pregnancy is addressed only briefly in this document because it is the subject of separate guidelines. But there is discussion of prepregnancy glycemic targets, referral to clinics with expertise in diabetic pregnancy management, and use of technology before, during, and after pregnancy.
In-hospital management guidance includes the importance of avoiding both hypoglycemia and DKA, and the use of technology. Noncritically ill patients using diabetes devices should be allowed to continue using them in the hospital when possible.
Stronger Recommendations on SGLT2 Inhibitors Needed
During the discussion period, Thomas Danne, MD, Chief Medical Officer, International, of Breakthrough T1D, said that he would like to see stronger recommendations for use of adjunctive therapies, particularly SGLT2 inhibitors, in adults with T1D. “I think it’s important to state right now that SGLT2s can improve metabolic control and very likely reduce cardiovascular risk. People with T1D have the highest cardiovascular risk of all,” he told Medscape Medical News.
Danne also said he didn’t see enough about the system of care generally that needs to be in place to treat T1D. Discussing diagnosis was useful, he said, but we need a change in available care. “The biggest problem is we have only 30% of the American population with T1D on diabetes technology and AIDs are far behind.”
Looking for Feedback
Peters said that the writing panel is looking specifically for feedback on the updated algorithm for diagnosing T1D in adults, and on the new sections on obesity, management of CV risk factors, and screening and detection of microvascular complications.
“We want you to tell us exactly what we’ve got right and wrong. You can tell us we did a good job…but I doubt that’s going to be the bulk of the comments.”
From www.medscape.com
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt