Diabetesmedicin tycks minska risken för svår leversjukdom
Läkemedel som Ozempic kopplas till minskad risk att utveckla skrumplever och levercancer hos personer med typ 2-diabetes och kronisk leversjukdom. Det visar en studie.
Läkemedel av typen GLP1-analoger används främst vid typ 2-diabetes för att sänka blodsockernivåer. Men eftersom dessa läkemedel också hämmar aptiten används de också vid behandling av obesitas, det vill säga svår fetma. På senare tid har det dessutom blivit ett omtalat bantningspreparat.
Nya forskningsresultat från tidiga kliniska prövningar tyder även på att GLP1-analoger, till exempel Ozempic, kan minska risken för leverskada.
Därför har forskare vid Karolinska institutet gjort en registerstudie där patienter i Sverige som har kronisk leversjukdom och typ 2-diabetes ingick. De jämförde sedan risken för svår leverskada hos dem som behandlades med GLP1-analoger med personer som inte använde den här typen av läkemedel.
Lägre risk för leversjukdomar
Resultaten visar att personer som använde medicinen under en längre tid hade lägre risk för att senare utveckla svårare former av leversjukdom, till exempel skrumplever och levercancer.
Enligt forskarna tyder det på att GLP1-analoger skulle kunna vara en effektiv behandling för att undvika svår leversjukdom hos personer som har typ 2-diabetes.
– Fettlever uppskattas drabba upp till var femte person i Sverige, varav många har typ 2-diabetes och ungefär en av tjugo utvecklar svår leversjukdom. Våra fynd är intressanta eftersom det idag saknas godkända läkemedel för att minska denna risk, säger forskaren Axel Wester vid Karolinska institutet.
Skydd upphör vid avbrott
Många av personerna i studien slutade använda sina GLP1-analoger. Det resulterade i att den skyddande effekten av medicinen uteblev. De som fortsatte ta sin medicin under en tioårsperiod hade dock hälften så stor risk att utveckla svår leversjukdom.
– Resultaten behöver bekräftas i kliniska prövningar, men det kommer att ta många år innan dessa studier är klara. Därför använder vi oss av befintliga registerdata för att redan nu försöka säga något om läkemedlens effekt, säger Axel Wester.
En begränsning med metoden är att det inte går att kontrollera för faktorer där data saknas, till exempel blodprover, för att mer detaljerat kunna beskriva leversjukdomens svårhetsgrad.
Fler studier behövs
För att kunna gå vidare med studier har forskarna nyligen byggt upp en databas där de har tillgång till blodprover från patienter i Region Stockholm.
– Som ett nästa steg kommer vi att undersöka effekten av GLP1-analoger i den här databasen. Om vi får liknande resultat skulle det ytterligare stärka hypotesen att GLP1-analoger kan användas för att minska risken för svår leversjukdom, säger forskaren Hannes Hagström.
Vetenskaplig studie:
https://gut.bmj.com/content/early/2024/01/30/gutjnl-2023-330962
Press release Karolinska
Läs abstract och hela artikeln pdf free
https://gut.bmj.com/content/early/2024/01/30/gutjnl-2023-330962
Hepatology
Original research
Glucagon-like peptide-1 receptor agonists and risk of major adverse liver outcomes in patients with chronic liver disease and type 2 diabetes
Abstract
Objective
Phase II trials suggest glucagon-like peptide-1 receptor (GLP1) agonists resolve metabolic dysfunction-associated steatohepatitis but do not affect fibrosis regression.
We aimed to determine the long-term causal effect of GLP1 agonists on the risk of major adverse liver outcomes (MALO) in patients with any chronic liver disease and type 2 diabetes.
Design
We used observational data from Swedish healthcare registers 2010–2020 to emulate a target trial of GLP1 agonists in eligible patients with chronic liver disease and type 2 diabetes.
We used an inverse-probability weighted marginal structural model to compare parametric estimates of 10-year MALO risk (decompensated cirrhosis, hepatocellular carcinoma, liver transplantation or MALO-related death) in initiators of GLP1 agonists with non-initiators. We randomly sampled 5% of the non-initiators to increase computational efficiency.
Results
GLP1 agonist initiators had a 10-year risk of MALO at 13.3% (42/1026) vs 14.6% in non-initiators (1079/15 633) in intention-to-treat analysis (risk ratio (RR)=0.91, 95% CI=0.50 to 1.32).
The corresponding 10-year per-protocol risk estimates were 7.4% (22/1026) and 14.4% (1079/15 633), respectively (RR=0.51, 95% CI=0.14 to 0.88). The per-protocol risk estimates at 6 years were 5.4% (21/1026) vs 9.0% (933/15 633) (RR=0.60, 95% CI=0.29 to 0.90) and at 8 years 7.2% (22/1026) vs 11.7% (1036/15 633) (RR=0.61, 95% CI=0.21 to 1.01).
Conclusion
In patients with chronic liver disease and type 2 diabetes who adhered to therapy over time, GLP1 agonists may result in lower risk of MALO. This suggests that GLP1 agonists are promising agents to reduce risk of chronic liver disease progression in patients with concurrent type 2 diabetes, although this needs to be corroborated in randomised trials.
WHAT IS ALREADY KNOWN ON THIS TOPIC
- Glucagon-like peptide-1 receptor (GLP1) agonists might resolve metabolic dysfunction-associated steatohepatitis, but their effect on hard clinical outcomes in patients with chronic liver diseases of any aetiology and concurrent type 2 diabetes is unknown.
WHAT THIS STUDY ADDS
- Using Swedish register data, we emulated a target trial of GLP1 agonists in patients with chronic liver disease and type 2 diabetes and fitted an inverse-probability weighted marginal structural model to estimate 10-year risks of major adverse liver outcomes (MALO). The risk of MALO was 49% lower in initiators of GLP1 agonists in the per-protocol analysis, but our data were not compatible with a protective intention-to-treat effect.
HOW THIS STUDY MIGHT AFFECT RESEARCH, PRACTICE OR POLICY
- GLP1 agonists might be a treatment option to reduce MALO risk in patients with type 2 diabetes and any chronic liver disease who adhere to the treatment over time, although this would need to be corroborated by randomised clinical trials.