Behandling med det långverkande GLP1-läkemedlet semaglutid minskar risken för att drabbas av allvarliga hjärt-kärlhändelser bland typ 2-diabetiker med hög kardiovaskulär risk.
Det visar nya fynd från Sustain-6 som presenterades på fredagsmorgonen.

– Jag tycker att de här resultaten placerar sig väl däruppe med Empa-reg och Leader. Det är svårt att jämföra studier. Men jag har väntat under hela min karriär på studier som visar att glukossänkande läkemedel minskar kardiovaskulära komplikationer och nu har vi fått tre inom loppet av tolv månader. Jag tycker att det är fantastiskt, säger Steven Marso, studiens sisteförfattare, till Dagens Medicin.

När han gick upp i talarstolen och presenterade de kardiovaskulära resultaten utbröt spontana applåder i en nästintill fullsatt kongresshall.

Den aktuella studien utvärderar effekten av det ännu icke-godkända läkemedlet semaglutid, en GLP-1-analog, på patienter med typ 2-diabetes. Den innefattade 3 297 patienter som lottades till att få semaglutid, 0.5 mg eller 1.0 mg, under 104 veckor, eller placebo i motsvarande doser. Primära utfallsmåttet var första fallet av kardiovaskulär död, icke-dödlig hjärtinfarkt eller icke-dödlig stroke. Vid studiens start hade 83 procent av deltagarna kardiovaskulär sjukdom, kronisk njursjukdom eller båda diagnoserna.

Resultaten visar att det primära utfallet skedde hos 6.6 procent av patienterna på semaglutid, medan motsvarande siffra var 8.9 procent i placebogruppen. Det motsvarar en riskminskning med 26 procent.

Antalet händelser av stroke och hjärtinfarkt var färre bland patienter som fick semaglutid, jämfört med placebogruppen. Antalet fall av kardiovaskulär död var dock nästintill densamma mellan de två grupperna.

Även professor Lars Rydén var på plats för att tala om fynden från Sustain-6.

– Det är sannerligen en ära att få leda diskussionen om de här positiva och intressanta resultaten, sa han när han klev upp i talarstolen.

Han påpekade att man behöver behandla 45 patienter under en tvåårsperiod för att kunna förhindra ett fall av kardiovaskulär död, icke-dödlig stroke eller icke-dödlig hjärtinfarkt.

När det gäller biverkningar såg forskarna att graden av nya eller försämrade nefropatier var lägre i semaglutidgruppen. Dock fann man en något högre grad av komplikationer kopplade till retinopati bland dessa deltagare, såsom blindhet eller glaskroppsblödning.

Färre fall av läkemedelsbiverkningar rapporterades bland deltagare på semaglutid, jämfört med placebogruppen. Däremot valde fler deltagare med GLP-1-analogen att avbryta studiedeltagandet i förtid, främst på grund av biverkningar som drabbade mage- och tarm.

Semaglutid är en GLP-1-analog som administreras subkutant en gång i veckan till patienter med typ 2-diabetes. Studien bottnar i ett tidigare beslut från läkemedelsmyndigheter i Europa och USA som kräver bevis på att nya blodsockersänkande läkemedel mot typ 2-diabetes inte orsakar skador på hjärta eller blodkärl.

Resultaten är även publicerade i tidskriften New England Journal of Medicine. Studien är sponsrad av läkemedelsföretaget Novo Nordisk.

Från www.dagensmedicin.se

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

 
Läs hela abstract här.  
 
Kommentar Peter Nilsson
 
Nu har jag sett på SUSTAIN-6 presentationen på EASD samt även på nytt läst publikationen av LEADER i N Engl J Med i juni 2016 för att se på likheter och skillnader mellan dessa närbesläktade studier.
 
Man kan konstatera att:
1. Bägge studierna var väl designade samt inkluderade diabetespatienter med hög risk. Då kan det vara svårt att utan vidare extrapolera fynden till en bredare grupp av diabetespatienter med mer måttlig risk.
 
2. Övre konfidensintervallsgränsen för att påvisa non-inferiority var satt till 1.3 i LEADER men 1.8 i SUSTAIN-6, man kan undra varför. Dock klarade sig båda studier väl under denna gräns = bevisad non-inferiority mot placebo.
 
3. Bägge studierna (med besläktade läkemedel) visade ungefär samma reduktion av primär endpoint; HR 0.87 (95%KI: 0.78-0.97) i LEADER samt HR 0.74 (0.58-0.95) i SUSTAIN-6 = likartad allmän effekt, vilket stödjer hypotesen om nyttan av att påverka/öka GLP-1 nivåer.
 
4. Ingen av studierna kunde påvisa effekt på icke-fatal MI, men LEADER kunde detta på kardiovaskulär död och SUSTAIN-6 på stroke som några av de tre delkomponenterna i primär endpoint.
 
5. Bland övriga effekter noterades reduktion av nefropati men ökning av retinopati i SUSTAIN-6 (där det även fanns en icke-signifikant ökning i LEADER av retinopati). Detta får utredas närmare.
 
6. Effekten på reduktion av icke-fatal stroke i SUSTAIN-6 skulle kunna tala för en positiv effekt på hemodynamik (blodtrycksreglering, centralt blodtryck, artärstyvhet) eftersom stroke är nära kopplat till hemodynamik/hypertoni. Mer ingående mekanistiska studier behövs.
 
Sammanfattningsvis

Presentationen av SUSTAIN-6 studien idag på EASD ger ytterligare belägg för nyttan av att förstärka effekten av GLP-1 hos patienter med typ-2 diabetes och hög risk.
 
Samtidigt kan det vara problematiskt att vidga indikationen på GLP-1 analoger till diabetespatienter med låg-måttlig risk eftersom dessa inte studerats.
 
Vid en jämförelse med den liknande LEADER studien (liraglutid mot placebo) ser man ungefär samma riskreduktion av primär kardiovaskulär effektvariabel, HR 0.74 i SUSTAIN-6 och HR 0.87 i LEADER och med överlappande konfidensintervall. Båda studierna kunde påvisa non-inferiority mot placebo, men man ser här även belägg för en ökad preventiv effekt med dessa besläktade läkemedel.
 
I SUSTAIN-6 sågs en skyddseffekt mot stroke vilket skulle kunna tala för positiva effekter på blodtryckskontroll av semaglutid trots den pulsstegring som kan åtfölja denna typ av läkemedel. Bland andra effekter noteras prevention av nefropati men en ökad risk för retinopatikomplikationer. Det senare förelåg även som icke-signifikant trend i LEADER studien och bör studeras.
 
En orsak till kardiovaskulär effektskillnad mot tidigare DPP-4 hämmar studier kan vara att de sistnämnda har en bredare effekt på inkretiner, även inkluderande GIP höjning, men ej är lika kraftiga stimulerare av GLP-1 som GLP1-analoger. Fördjupade analyser behövs för likheter och skillnader mellan dessa besläktade inkretinläkemedel och deras metabola ock kardiovaskulära effekter, liksom av GIP - den mindre kända inkretinen.
 
En hypotes är att förändringar i mag-tarm mikrobiota skulle kunna kopplas till GI symptom av GLP1-RA men ev. även till vissa positiva organeffekter - to be explored!
 
För DiabetologNytt
Peter M Nilsson,
SUS, Malmö