När Yngve 1962 publicerade sin uppföljning av barn och ungdomar med diabetes hade 25% av patienterna dött och av dem som fortfarande levde efter ett par decennier med diabetes hade 93% påvisbara komplikationer. Oacceptabelt!
Han var engagerad, etablerad barndiabetesläkare och forskare, men arbetet på Kronprinsessan Lovisa barnsjukhus i Stockholm avbröts 1965-1970 då han var chef för svenska barnkliniken vid Haile Selassies sjukhus i Addis Abeba. Diabetes där var sällsynt men fanns. Yngve berättade om pojken som påträffades medvetslös vid ytterdörren på sjukhuset en morgon. Pojken hade känt sig sjuk, vandrade i dygn längs vägarna, nådde äntligen Addis, men där segnade han ner medvetslös i mörkret utanför sjukhusentrén. Diabetescoma. Han överlevde. Det gjorde inte alla, varken då eller nu.
Så när Yngve blev den förste professorn i pediatrik l Linköping i början av 1971 hade han siktet inställt: Diabetesbehandlingen måste bli bättre. Från maj det året jobbade vi ihop. Ett team bildades, med diabetessköterska, läkare , dietist, och ganska snart också kurator och psykolog. Konferens varje vecka då alla patienter som varit på mottagningen diskuterades. Alla i tid, ingen frånvaro! Patienterna fick för sin tid aktiv insulinbehandling: Kort + medellångverkande insulin för frukost och före middag/kvällsmat. Kostlistor som angav portioner av kolhydrater, fett och äggviteämnen. Förr hade det tagits ett blodsocker vid besöket på mottagningen med några månaders mellanrum, men nu blev det hemmakontroll (!): Clinitest i urinen tre gånger dagligen, med resultatet i en dagbok. Ketodiastix varje morgon och vid infektioner. Nyinsjuknade behandlades aktivt.
När jag gjorde sammanställning på 70-talet för att studera förekomst avpartiell remission hade flertalet patienter medelblodsocker < 140 mg% ( 7.7 mmol/l) under första veckan! och många gick i partielll remission under 1-3 års duration med 90% negativa urinprover ( vilket skulle visa sig motsvara HbA1c inom normalområdet!) och ett insulinbehov vanligen < 0.3 enh/kg/dygn. 1972-73 kom Monokomponent-insulinerna (rena), 1974 Lise Hedings metod att mäta C-peptid vilket vi då (1974 !) började mäta på alla patienter. Sena komplikationer skulle förhindras och Linköping Complication Study designades. Vi åkte till Gentofte (Jacob Poulsen, och hans unga forskare Torsten Deckert, Christian Binder,Jörn Nerup mfl.) .Sen kom de alla till Linköping. Hans-Henrik Parving, doktorand, var lika lång och kraftig då som nu men talade inte riktigt lika högt. Vi besökte Jörn Ditzel i Aalborg som hade en metod på gång att mäta socker på röda blodkropparna ( han var först med HbA1 !).
Från 1976 startade jag rutinen att ta blodprov på alla nyinsjuknade före första insulininjektionen, och sedan dag 4,10,30, belastning efter 3, 9,18, 30 månader och sen årligen så länge patienterna hade C-peptid. ( Rutinen har pågått i snart 40 år). Yngve understödde! Självklart är vi intresserade av kvarvarande insulinsekretion, sjukdomens kärna! Botazzo skrev om ICA 1974, och vi själva hittade dessutom insulinantikroppar med Christiansens metod före första insulininjektionen (!) men vågade inte tro det vi såg ( till dess J Palmer 1982 skrev om Insulin-autoantikropparna!). Antikropparna kan väl inte vara bra för betaellerna. Vi tar bort dem! Plasmapheres blev världens första immunintervention. Effekten begränsad, men i plasman fanns 64kD ( senare= GAD.
Yngve Larsson och en sköterska med en liten patient på ESPC, svensk-etiopiska barnsjukhuset i Addis Abeba
När vi på BLF-mötena berättat om vår diabetesbehandling väckte det intresse och visst uppseende. Det borde bli bättre diabetesvård i hela Sverige. Yngve tog initiativ till en nationell grupp där barndiabetologer som Göran Sterky, Gösta SamuelsLundmark, Bengt Persson (och jag själv) ingick. Vi borde väl också skapa ett register för alla nyinsjuknade. Jodå, på St Göran hade de en ung doktor, Gisela Dahlqvist, som kunde få uppdraget och registret kom igång 1977.
Diskussionerna om vården ledde fram till ett nationellt Vårdprogram 1982, sannolikt ett av världens första inom barndiabetesområdet, och det bidrog till att Sverige fick en diabetesvård som internationellt betraktats ligga på topp under decennier. 1983 slutade Yngve som professor i Linköping ( men fortsatte jobba tiotalet år på Socialstyrelsen ) och jag blev tillförordnad efterträdare. Det skulle dröja till 1994 innan vi i NEJM kunde beskriva hur diabeteskomplikationerna minskat så radikalt att många tyckte det var för bra för att vara sant. Men nu vet vi, och alla, nästan, når samma resultat. Men C-peptid? Nej, Typ 1 diabetes kan vi varken bota eller förebygga. Skandal! Kampen för barnen, mot diabetes, i Yngves anda, går vidare.
Yngve var född 1917, yngst av 5 syskon. Mamma född Bonnier, och pappa den ”riktige Yngve Larsson”, borgarrådet som under lång tid styrde Stockholm. (När pappa borgarrådet var 96 år intervjuades han en timme i TV1 och berättade Stockholms historia). Genetik och miljö formade Yngve, såväl som oss alla. På kliniken var han alltid klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips. När ”Björnligan” ( de nya läkarstudenterna i början av 70-talet) ville gå rond barfota och hade pipa i munnen, så gjorde Yngve klart spelreglerna. Man anpassar sig till den miljö man arbetar i! Men han var inte konservativ, eller rädd för nyheter varken inom diabetesområdet eller allmänt. När man vid första doktorspromotionen i Linköping ville ha kanonsalut, protesterade Yngve och vann. Vi lever i en annan tid!
Han blev 97 år i januari! Vi pratades vid som vi gjort under så många år. Olika, men med mycket gemensamt. Hans yngsta barn David och Jonas, hade han med sin Ulla, och med min Ulla hade jag mina äldsta barn Jonas och David ( födda innan jag träffat Yngve). Nu hade hans Ulla dött och det kändes ensamt. Jag påminde om fotografiet på honom som fortfarande hängde i korridoren på Black Lions Hospital i Addis Abeba när jag var där för något år sedan. Nu fanns där många läkare som inte kände till historien. Jag berättade för dem, och fotograferade av fotot på väggen. Det hänger kvar och påminner om en människas insats.
Yngve kommer att leva länge i mångas minnen och i spår av sina gärningar.
Johnny Ludvigsson, professor emeritus, Linköping
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
