Personer som får diabetes typ 2 måste snabbt få kontroll över sina blodsockervärden. Åren direkt efter diagnos är påfallande kritiska när det gäller risker för hjärtinfarkt och dödsfall. Det visar en studie från Göteborgs universitet och Oxford University.
Bakom studien står Marcus Lind, professor i diabetologi på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och klinisk verksam diabetesläkare i NU-sjukvården. Han har lett projektet tillsammans med kollegan Rury Holeman, professor vid Oxford University i Storbritannien.
Forskningen utgår från en nyckelstudie inom typ 2-diabetes, The UK Prospective Diabetes Study, UKPDS. Det som nu utvärderats är vilken roll blodsockervärden de första 5–10 åren efter diagnos av typ 2-diabetes spelar för prognosen för hjärtinfarkt och dödsfall 10–20 år senare.
Resultaten presenteras i den vetenskapliga tidskriften Diabetes Care, och de visar att tidiga blodsockervärden är än mer avgörande för den framtida prognosen än vad som tidigare varit klarlagt.
Tidsfaktorn är väsentlig
Blodsockervärden på målnivåer enligt behandlingsriktlinjerna (HbA1c 52 mmol/mol eller lägre) var förknippade med cirka 20 procent lägre risk för dödsfall inom 10–15 år efter diagnos, jämfört med blodsockervärden som låg på en nivå högre (63 mmol/mol).
En senare förbättring av blodsockernivån gav bara en 3-procentig riskminskning under den tid där hjärtinfarkter och dödsfall analyserades.
– De aktuella resultaten styrker att tidig god behandling av blodsockret vid typ 2-diabetes är avgörande i diabetesvården. Tidigare har vi inte utfört liknande analyser och förstått att den tidiga kontrollen har så här stor betydelse för prognosen, säger Marcus Lind.
Tidig upptäckt och behandling
– Studien förklarar mer i detalj de långsiktiga effekterna av god blodsockerkontroll vid nydiagnostiserad diabetes typ 2. Inom UKPDS-studien har vi visat att detta minskar risk för diabeteskomplikationer och död under många år efter insjuknande. Dessa resultat stärker upptäckten att den tidiga blodsockerhanteringen har en avgörande betydelse, vilket har lett till riktlinjer för diabetesbehandling i hela världen, där rekommendationen är att så snart som möjligt uppnå god kontroll av blodsockret, säger Rury Holeman.
Marcus Lind igen:
– Att upptäcka typ 2-diabetes behöver ökat fokus för att undvika att personer går med oupptäckta höga sockervärden under flera års tid. Man är generellt överens om att screena riskgrupper för diabetes, personer med fetma och andra riskfaktorer, men det saknas strukturerade program för hur man ska identifiera dessa personer.
– Det aktuella budskapet är att man måste upptäcka typ 2-diabetes tidigt, och behandla aggressivt, eftersom det finns så mycket att vinna på det, avslutar Marcus Lind.
Titel: Historical HbA1c Values May Explain the Type 2 Diabetes Legacy Effect: UKPDS 88
Sahlgrenska akademin är Göteborgs universitets medicinska fakultet med utbildning och forskning inom medicin, odontologi och vårdvetenskap. Fakulteten har 4 851 helårsstudenter, 942 forskarstuderande och 1 774 anställda, www.gu.se/sahlgrenska-akademin
Press release Göteborgs Universitet
Läs hela artikeln som pdf utan lösenord
https://care.diabetesjournals.org/content/early/2021/06/28/dc20-2439
https://doi.org/10.2337/dc20-2439
Abstract
OBJECTIVE Type 2 diabetes all-cause mortality (ACM) and myocardial infarction (MI) glycemic legacy effects have not been explained.
We examined their relationships with prior individual HbA1c values and explored the potential impact of instituting earlier, compared with delayed, glucose-lowering therapy.
RESEARCH DESIGN AND METHODS
Twenty-year ACM and MI hazard functions were estimated from diagnosis of type 2 diabetes in 3,802 UK Prospective Diabetes Study participants. Impact of HbA1c values over time was analyzed by weighting them according to their influence on downstream ACM and MI risks.
RESULTS Hazard ratios for a one percentage unit higher HbA1c for ACM were 1.08 (95% CI 1.07–1.09), 1.18 (1.15–1.21), and 1.36 (1.30–1.42) at 5, 10, and 20 years, respectively, and for MI was 1.13 (1.11–1.15) at 5 years,
increasing to 1.31 (1.25–1.36) at 20 years.
Imposing a one percentage unit lower HbA1c from diagnosis generated an 18.8% (95% CI 21.1–16.0) ACM risk reduction 10–15 years later, whereas delaying this reduction until 10 years after diagnosis showed a sevenfold lower 2.7% (3.1–2.3) risk reduction.
Corresponding MI risk reductions were 19.7% (22.4–16.5) when lowering HbA1c at diagnosis, and threefold lower 6.5% (7.4–5.3%) when imposed 10 years later.
CONCLUSIONS The glycemic legacy effects seen in type 2 diabetes are explained largely by historical HbA1c values having a greater impact than recent values on clinical outcomes. Early detection of diabetes and intensive glucose control from the time of diagnosis is essential to maximize reduction of the long-term risk of glycemic complications.
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt