Fredrik Nyström, Radikalt Lagom
179 kr, www.tales.se, 237 kr adlibris.com, 279 kr akademibokhandeln.se
”Så lever du långt och lyckligt utan att träna, banta och stressa dig till döds” (text på omslaget).
En typ av formulering som det inte går att argumentera emot. Jag kan hålla med om att man inte ska träna sig till döds. Också att man inte ska banta sig till döds, men vad ger Fredrik Nyström för vetenskaplig bakgrund till praktiska råd om hur det ska undvikas?
En blandning av stora och små studier varvat med osorterade fallbeskrivningar för att styrka det nyss sagda visar det sig. Boken är indelad i 60 korta kapitel med titlar som ”Låt milkshaken leda dig mot en smalare midja” och ”Hälsostudien som ledde fram till lagommetoden” och egentligen borde förstås alla kapitel analyseras vetenskapligt i detalj och få minst en sida text vilket är omöjligt (googla på ”bullshitasymmetri”, obs att jag därmed inte säger att Radikalt Lagom är bullshit).
Som recensent tänker jag således hämningslöst ägna mig åt cherry-picking av utvalda uttalanden.
Låt mig städa av några punkter, där Fredrik Nyström har helt rätt.
Antioxidanter givna som kosttillskott har aldrig visat någon som helst positiv hälsoeffekt. Den hälsobringande effekten av lågfettkosten lanserad av Ancel Keys på 1960-talet är många gånger motbevisad, verkligheten är mycket mer sammansatt.
Det är också riktigt att det är svårt att finna ett samband mellan sjuklighet och ett BMI upp till 30 och att viktpendling verkar vara förenat med medicinska risker. Ett antal epidemiologiska studier visar ett samband mellan en måttlig alkoholkonsumtion och färre hjärt-kärlsjukdomar och färre fall av diabetes.
Som cykelentusiast måste jag också till min sorg ge Fredrik rätt att 4 000 sjukhusvårdade per år efter cykelolyckor är för mycket men min lösning är inte som Fredriks att sluta cykelpendla utan bättre cykelbanor och fler hjälmar. Det är ändå få olyckor i förhållande till 67 000 fallskador.
Så till några påståenden värda att diskutera.
Fredrik Nyström har gjort en studie där 14 + 14 personer vid ett tillfälle fått en milkshake antingen med socker eller grädde som kalorikälla, proteinnivån inte anpassad. Graden av mättnad angavs sedan på en VAS-skala varje halvtimme och vid 2.5 timme fanns en statistisk signifikant skillnad med lägre angiven mättnadskänsla för sockershaken. Detta leder till den något häpnadsväckande slutsatsen: ”Det här enkla testet … visar tydligt, att det är självklart att man blir extra mätt av feta jämfört med söta drycker” (sid 157).
Det vanligaste sättet att mäta mättnad är att låta försökspersoner fritt äta vid varierande tidpunkter efter en testmåltid och det råder ingen brist på data på området. Skriv ”satiety index” i PubMed och du kommer att finna att kolhydratlivsmedlet potatis alltid kommer högst när det gäller mättnadsindex. Varför vet jag inte. Det är också visat att kombinationen fett och kolhydrat (chips!) ger lägst mättnad men kolhydrat ibland högt ibland lågt. Fredrik Nyströms tretimmarsstudie med en milkshake får i alla fall ett helt eget kapitel med ovanstående ”självklara” slutsats.
Vilket leder oss till det område där Fredrik Nyström helt överger ”lagom” och meddelar att ”kolhydrater är helt onödiga”. För att det ska stämma får inte evolutionen eller det faktum att vi har en ”allätartarm” stå i vägen. Vi har en fantastisk förmåga att ta upp både kolhydrater, fett och protein så varför då bara äta fett och protein?
Ett första argument kan vara att glukoneogenes tillsammans med ketoner kan tillgodose hjärnans behov av energi, ergo behöver vi inte äta kolhydrater. Jag kan lika gärna vända på det och säga, att om nu evolutionen gjort hjärnan helt beroende av att det finns en viss mängd glukos så måste det finnas en reservutgång, glukoneogenes, om tillgången på kolhydrat minskar.
För att få ihop allt på slutet har Fredrik en egen teori om kolhydrattillgången under evolutionen, nämligen att söta frukter bara funnits en kort tid under året ”så kolhydrater kan rimligen inte vara det som är naturligast för oss människoapor att äta” (sid 158).
Det stämmer nog i Linköping men homo sapiens lämnade Afrika för bara c:a 70 000 år sedan så större delen av evolutionen har ägt rum i tropiskt klimat, där frukter mognar året runt. Nu är det ju inte säkert att vi idag ska äta som för 20 000 år sedan när medellivslängden var 35 år.
Egen reflektion i ämnet; Det finns uppenbarligen en grupp personer som mår utmärkt av lågkolhydratkost, har en bra hälsa, kan gå ner i vikt och hålla sig där. Det finns också uppenbarligen en grupp i samhället som har en högre konsumtion av kolhydrater och har en bra hälsa, kan gå ner i vikt och hålla sig där om de vill. Det visar egentligen bara vår fantastiska flexibilitet, från världens högsta medellivslängd i högkolhydratlandet Japan till Fredrik N och andra friska och lyckliga LCHF-are. Tråkigt budskap?
Det är väl bättre än att höra att det bara finns en väg till hälsa. En sak till: det är logiskt att om har diabetes typ 2 så kommer postprandiella blodglukos att minska om man drar ner på kolhydraterna, särskilt de med högt glykemiskt index. Okontroversiellt om ni frågar mig.
Boken lämnar lågkolhydratspåret när den stora studien av medelhavskost, PREDIMED, presenteras. Den jämförde två typer av medelhavskost med tillskott av i ena fallet olivolja, i andra fallet nötter, med en ”traditionell” lågfettkost. Den kunde för första gången visa, att medelhavskost i en prospektiv randomiserad studie gav färre fall av både hjärtinfarkt och stroke jämfört med en lågfettkost.
Lite svårt dock att bedöma hur stor energiandelen från fett, protein och kolhydrat var i de olika grupperna eftersom de inte anges i originalpublikationen. Trots vad som sägs om helt onödiga kolhydrater i tidigare kapitel verkar det som om boken ändå vill rekommendera en medelhavskost med förhållandevis högt kolhydratinnehåll. I en annan studie som redovisas i boken, DIRECT, från Israel, ger en medelhavskost med 50 energiprocent kolhydrat i stort sett samma viktminskning efter två år som en lågkolhydratkost med 40 energiprocent.
Den gigantiska PURE-studien (135 000 personer prospektivt studerade, Annika Rosengren från Sverige är med) är förstås med i boken. Den visar att ett högt kolydratintag (>70 energiprocent) är förenat med ökad totalmortalitet (men inte kardiovaskulär mortalitet som det felaktigt står i boken). Den visar också en lägre mortalitet vid hög jämfört med låg konsumtion av mättat fett (RR=0.86), vilket flera andra epidemiologiska studier visat.
Så ät mer smör alltså? Inte om du vill ha störst riskreduktion och här skiljer sig min bedömning från bokens än en gång. Skillnaden är nämligen ännu större för enkelomättat (RR=0.81) och fleromättat (RR=0.80) fett. Livsmedelsverket kritiseras i boken för att man säger att högst 10 % av fettintaget ska komma från mättat fett. Fel säger boken, rätt säger jag. Vid en viss, gärna hög, andel fett i kosten får du alltså större riskreduktion om du minskar det mättade fettet och därmed ökar det omättade. Boken säger ”när det gäller fettintag bör du äta som man gjorde förr när man åt upp allt stekflott och smörgåsarna breddes med tjockt smör” (sid 232). Döm själva om det budskapets innebörd.
Mycket sägs också om träning men det är ganska snårigt och en del öppna dörrar, så det hoppar jag över.
Jag ska avsluta med vad som sägs om en av de två studier som visade att förändrade levnadsvanor med ökad fysisk aktivitet och lätt viktminskning vid prediabetes kunde nästan halvera risken att utveckla diabetes typ 2, Diabetes Prevention Study, DPP.
Fredrik Nyström verkar nästan lite störd över detta faktum och raljerar lite, ”det låter ju kolossalt effektivt” och kontrar med att ”det var huvudsakligen en tidig form av diabetes” och ”inte riktigt samma sak som att ha sjukdomssymptom och att må dåligt” (sid 218).
Ja, diabetesdebut får man väl kalla tidig form av typ 2 diabetes och ja, det är övertygande visat att tidig glukossänkande behandling är förenat med färre framtida komplikationer och färre dödsfall jämfört med de som initialt legat högre i blodglukos och sannolikt då också haft sjukdomssymptom och mått dåligt. Resultatet i DPP (och även den andra liknande studien DPS) är åstadkommen med mycket traditionella medel; det går lite emot andan i boken, som är att ingen ”hälsoguru” ska kunna föreskriva något för någon vad gäller fysisk aktivitet.
Fredrik Nyström har rätt i mycket som står i boken och det är aldrig fel att ifrågasätta etablerade sanningar. Om inte annat så tvingar det oss andra att verkligen tänka igenom varför vi gör och säger som vi gör. Jag har gett några exempel där jag dels tycker att studierna inte riktigt matchar slutsatserna och dels dragit andra slutsatser av givna exempel och studier.
Om det räckte med denna bok för att garanterat leva långt och lyckligt så vore det underbart men så är det nog inte. Lika bra det, låt diskussionen fortsätta.
På uppdrag av DiabetologNytt
Anders Frid, medicine doktor, tidigare diabetesmottagningen, Skånes Universitetssjukhus SUS Malmö, nu pensionär Dalby
Nyhetsinfo
www red DiabetolpogNytt