EASD 2026 – tidig upptäckt, nya behandlingar och ett bredare perspektiv på diabetesvården

 

Årets EASD-kongress, den 62 i ordningen, hölls i Milano den 28 september–2 oktober.

Kongressen samlade över 16 000 registrerade deltagare från hela världen för att diskutera nya forsknignsrön 

inom prevention, diagnostik och behandling av diabetes och obesitas.

 

Programmet speglade den snabba utvecklingen inom området,

från tidig upptäckt av typ 1-diabetes till nya läkemedel,

avancerad diabetesteknik och ett ökat fokus på samsjuklighet.

 

Som tidigare år fick obesitas och inkretinbaserade behandlingar stort utrymme. En tydlig övergripande trend var också att diabetesvården i allt högre grad behöver omfatta mer än glukoskontroll: tidig identifiering av sjukdom, skydd av organfunktion, psykiskt välbefinnande och individanpassad behandling blir allt viktigare.

Det är omöjligt att sammanfatta en så omfattande kongress heltäckande. Här följer därför ett urval av de presentationer, studier och kliniska nyheter som jag fann särskilt intressanta.

 

 

2026 års Claude Bernard lecture

Kongressen inleddes med Claude Bernard-prisföreläsningen, som tilldelades professor Anette-Gabriele Ziegler för hennes forskning om autoimmunitet, tidig upptäckt och prevention av typ 1-diabetes. I föreläsningen, med titeln Type 1 diabetes – a new beginning, belyste Ziegler hur upptäckt före symtomdebut kan förändra det kliniska omhändertagandet och skapa möjligheter för framtida behandlingar.

Enligt resultat som presenterades så har man kunnat minska risken för ketoacidos vid diabetesdebut hos barn och unga som screenats med omkring 90 procent jämfört med en oscreenad kontrollgrupp. Insjuknandet blir också lindrigare, med mindre behov av sjukhusvård och viktnedgång, samt bättre HbA1c. Tidig upptäckt möjliggör dessutom deltagande i studier av sjukdomsfördröjande behandlingar.

Ziegler lyfte också fram så kallade speed markers, där IA-2-antikroppar är förknippad med snabbare sjukdomsprogression jämfört med GADA-antikroppar. Hon beskrev även att personer som initialt har både GADA- och IA-2-antikroppar kan få ett snabbare förlopp mot klinisk diabetes om GADA-antikropparna försvinner.

 

 

Europeisk screening – ett steg mot tidigare diagnos

Screening stod i fokus under flera sessioner. Inom det europeiska EDENT1FI-projektet har över 140 000 barn och ungdomar i åtta länder, däribland Sverige, screenats. Tidig typ 1-diabetes, definierad som minst två positiva autoantikroppar utan klinisk diabetesdiagnos, identifierades hos cirka 0,45 procent.

Projektet visar att storskalig screening är genomförbar, men frågor kvarstår om målgrupp (generell eller de med förstagradssläktingar), uppföljning, organisation och inte minst finansiering. Utvecklingen och resultaten från pågående program blir därför viktiga att följa även i Sverige.

 

Nya konsensusdokument och riktlinjer vid typ 1 diabetes

Nytt EASD/ADA konsensusdokument om behandling av vuxna med typ 1-diabetes

Ett centralt inslag är den fortsatta integreringen av modern diabetesteknik, där automatiserade insulinpumpar (AID) får en allt viktigare roll. Samtidigt betonas att tekniken behöver kombineras med strukturerad egenvårdsutbildning och stöd utifrån individens behov.

Dokumentet uppdaterar även rekommendationerna om diagnostik och inkluderar ett kapitel om screening av tidig typ 1 diabetes. Här är rekommendationerna försiktigt hållna och beskriver möjliga fördelar och risker, men ger ingen rekommendation om ett generellt screeningupplägg.

Behandlingsperspektivet breddas till att omfatta livskvalitet, komplikationsprevention och hantering av obesitas och kardiovaskulära riskfaktorer. Rapporten öppnar också upp för individuell tilläggsbehandling med till exempel GLP1-receptor analoger hos utvalda individer med typ 1 diabetes och obesitas under klinisk övervakning.

 

Nytt konsensusdokument om transition från barn- till vuxendiabetesvård från ISPAD, EASD och ADA

Övergången från barn- till vuxenvård är en välkänd riskperiod, då kontinuiteten i vården påverkas och unga personer riskerar att förlora kontakten med diabetesmottagningen.

Ett nytt internationellt konsensusdokument från ISPAD, EASD och ADA betonar därför vikten av en strukturerad övergång. Man rekommenderar i dokumetet att planeringen bör påbörjas 12–24 månader före överföringen och utgå från individens mognad, förmåga och behov snarare än enbart kronologisk ålder. Vidare lyfter man fram utökat samarbete mellan barn- och vuxenteam, struturerad utbildning i egenvård hos ungdomen, psykosocialt stöd, en tydlig skriftlig plan, samt regelbunden uppföljning efter övergången till vuxenvården som centrala delar. Dokumetet som helhet kan mer ses som ett diskussionsunderlag för vårdteamen, än som en strikt behandlingsriktlinje eller färdigt vårdprogram.

 

Diabetesrelaterad emotionell belastning – nytt guidelinesdokument om Diabetes Distress

Diabetesrelaterad emotionell belastning, ofta benämnd diabetes distress, är ett annat område som fått ökad uppmärksamhet både vid typ 1 och typ 2 diabetes. Belastningen kan handla om oro för komplikationer, krav på ständig egenvård, behandlingsbeslut och känslan av att aldrig kunna ta paus från sjukdomen.

Det nya riktlinjearbetet kring diabetes distress betonar vikten av att regelbundet uppmärksamma patientens emotionella mående. Validerade frågeformulär kan användas när det behövs, och vid uttalad belastning bör vården tillsammans med patienten utforma en individualiserad stödplan. Diabetesutbildning, psykologiska interventioner och i vissa fall tekniska hjälpmedel kan bidra till att minska belastningen. Det centrala budskapet är att psykiskt välbefinnande bör vara en integrerad del av diabetesvården, vid sidan av den metabola kontrollen.

 

Diabetesutbildad psykolog – Randomiserad studie visar minskad diabetesrelaterad stress vid typ 1-diabetes

Professor Marcus Lind presenterade resultaten från en svensk multicenterstudie där man undersökte om stöd från en diabetesutbildad psykolog kunde förbättra glukoskontrollen och minska diabetesrelaterad stress hos vuxna med typ 1-diabetes. Totalt randomiserades 151 personer med HbA1c över 62 mmol/mol till sedvanlig diabetesvård eller sedvanlig vård kompletterad med psykologsamtal under ett år.

Det primära effektmåttet, förändring i HbA1c, skilde sig inte statistiskt signifikant mellan grupperna. Däremot sågs en signifikant minskning av diabetesrelaterad stress och en förbättrad behandlingstillfredsställelse hos dem som fick psykologstöd. Deltagarna skattade dessutom nyttan av samtalen högt.

Resultaten understryker att psykologiskt stöd kan ha ett värde även när någon tydlig förbättring av HbA1c inte kan påvisas. En viktig slutsats är att diabetesvården behöver uppmärksamma patientens emotionella belastning och erbjuda stöd utifrån individuella behov. Studien talar för att tillgång till psykologisk kompetens med särskild kunskap om diabetes kan vara ett värdefullt komplement till den traditionella diabetesmottagningen.

 

Nyheter inom diabetesteknik:

Diabetesteknik under sjukhusvård – ny postion statement från ADA /EASD öpnnar för ökad användning under icke kritisk sjukdom hos vuxna

Vid EASD 2026 uppmärksammades ett internationellt position statement, framtaget av ADA och EASD, om användning av kontinuerlig glukosmätning (CGM), insulinpumpar och automatiserad insulintillförsel (AID) hos vuxna som vårdas på sjukhus. Rekommendationerna gäller patienter som inte är kritiskt sjuka.

En central nyhet är att patientens egen CGM, insulinpump eller AID kan fortsätta användas under vårdtiden när det bedöms säkert. Man lyfter också möjligheten att starta CGM på sjukhus, eftersom kontinuerlig information om glukosnivåer och trender samt larm kan hjälpa till att upptäcka hypo- och hyperglykemi. Sensorvärden bör dock bedömas utifrån patientens kliniska tillstånd och kapillär glukosmätning kan behövas för att bekräfta värden inför behandlingsbeslut eller när symtom och sensorvärden inte stämmer överens.

För icke-kritiskt sjuka vuxna rekommenderas tid inom målområdet (TIR; 3,9–10 mmol/l) över 60 procent. Man föreslog också en ny CGM-variabel är Time Near Low (TNL), det vill säga tid mellan 3,9-5,6 mmol/l. Den bör understiga 15 procent för att minska risken för hypoglykemi. Målet tid under målområde (TBR < 3,9 mmol/l) är 0 procent. Larmgränsen för lågt glukos rekommenderas sättas vid 4,4 mmol/l under inneliggande vård, eller högre hos patienter med särskilt hög risk för hypoglykemi.

Det finns också ett växande stöd för att CGM-sensorer kan sitta kvar vid röntgen, CT och även MR. Dokumetet hänvisar till att Libre 2 och 3 har FDA-godkännande i USA för användning vid röntgen, CT och MR. Detta innebär inte automatiskt att samma instruktion gäller för alla modeller eller i Sverige. Insulinpump och metallkanyl ska tas bort inför MR; vid röntgen eller CT kan pumpen behöva täckas enligt produktens instruktioner.

Vid kritisk sjukdom, ketoacidos, hyperosmolärt tillstånd, nedsatt medvetande eller när patienten inte kan hantera utrustningen själv behöver behandlingen omprövas och ersättas.

Sjukhusinläggning behöver alltså inte automatiskt innebära att diabetesteknik sätts ut, men användningen ska bedömas fortlöpande och följa lokala rutiner.

 

 

Vivera – automatiserad insulintillförsel med valfri måltidsannonsering:

Vivera är en ny algoritm för MiniMed-systemet som automatiserar insulintillförseln och är utformad för att göra det möjligt att avstå från att ange måltider. I en genomförbarhetsstudie med 24 vuxna med typ 1-diabetes, som använde MiniMed 780G, jämfördes tre strategier under tre veckor vardera: att ange alla måltider, inte ange några måltider eller själv välja från måltid till måltid. Tiden inom målområdet (TIR) var 82,3 %, 73,8 % respektive 76,7 %. Studien talar alltså för att systemet kan ge relativt god glukoskontroll utan kolhydraträkning eller måltidsbolusar, men kontrollen var bättre när måltiderna annonserades. Detta var en liten studie med kort uppföljning men sammanfattaningsvis så visar resultaten ännu inte att systemet fungerar lika bra som etablerad hybrid closed loop med kolhydraträkning.

 

 

DARE studien – Dual-hormonal fully-closed loop pump med insulin och glukagon

I den nederländska DARE-studien randomiserades 243 vuxna med typ 1-diabetes till Inreda AP5, en helt automatiserad pump med insulin och glukagon utan behov av manuella måltids- och korrigeringsdoser, eller att fortsätta med ordinarie behandling under 12 månader.

Hos deltagare som tidigare behandlades med flerdosinsulin med penna i kombination med CGM ökade tiden inom målområdet med Inreda-AP. Skillnaden mot standardbehandling var 8,3 procentenheter. Däremot sågs ingen förbättring jämfört med befintlig hybrid closed-loop-behandling. Behandlingen var också förknippad med utmaningar: 59 av 119 deltagare avbröt användningen ffa pga missnöje med utrustningen, som upplevdes stor och otymplig med dubbla sensorer och krävde dagliga ampullbyten. Dessutom rapporterades fler allvarliga hypoglykemier i Inreda-gruppen. Sammantaget visade studien en möjlig liten fördel jämfört med injektionsbehandling, men ingen överlägsenhet mot dagens AID-pumpar vilket ju är den abslout viktigaste jämförelsen.

 

 

Kan kontinuerlig ketonmätning (CKM) vara lösningen för tilläggs- behandling med SGLT2hämmare vid typ 1 diabetes?  -PARTNER trial

PARTNER studien är en australiensisk, dubbelblind, randomiserad, placebokontrollerad crossover-studie med 65 vuxna med typ 1-diabetes. Deltagarna fick dapagliflozin 10 mg dagligen eller placebo i tre månader, följt av en två veckor lång washout-period och därefter tre månader med den andra behandlingen. Under hela studien använde deltagarna Abbott Libre Duo, en sensor för kontinuerlig mätning av glukos och ketoner, och fick utbildning om hur de skulle agera vid förhöjda ketonvärden.

Deltagarna var i genomsnitt 50 år gamla och hade haft diabetes i 25 år. Medelvärdet för HbA1c var 58 mmol/mol, BMI var 30 kg/m² och 55 procent använde insulinpump.

Dapagliflozin gav en signifikant högre TIR än placebo (74,6 % jämfört med 65,4 %). Även tiden inom det snävare målområdet (TITR; 3,9–7,8 mmol/l), tiden över målområdet (TAR) och HbA1c förbättrades, utan att tiden under målområdet (TBR) ökade. Insulindoserna minskade och vikten gick ner ca 2,4 kg under dapagliflozinbehandlingen jämfört med under placebobehandlingen.

Ketonvärden över 0,6 mmol/l förekom hos fler deltagare under dapagliflozinbehandling än under placebo (78 % jämfört med 39 %). Högre ketonnivåer var mer sällsynt och skilde sig inte signifikant åt mellan gruppern, värden över 1,5 mmol/l förekom vid något tillfälle hos 11 respektive 5 %, och värden över 3 mmol/l hos 3 respektive 0%. Inga fall av ketoacidos rapporterades under studien.

Sammanfattningsvis förbättrades glukoskontroll och vikt med dapagliflozin. Ketonstegringar över 0,6 mmol/l var vanligare, men inga fall av ketoacidos inträffade under studien, där deltagarna använde kontinuerlig ketonmätning och fick utbildning om ketoner.

 

 

Semaglutid som tillägg till insulin vid typ 1-diabetes – dansk nationell kohortstudie

Denna registerbaserade kohortstudie från Steno diabetescentrum i Danmark, presenterad av Dr Yazdanfard, undersökte användningen av semaglutid hos personer med typ 1-diabetes mellan år 2018–2024. Studien inkluderade 879 personer som påbörjade behandling med semaglutid. Av dessa använde 257 insulinpump och resten pennbehandling. Patienterna jämfördes med en matchad kontrollgrupp med typ 1 diabetes men utan semaglutidbehandling.

Under de första sex månaderna minskade HbA1c i semaglutidgruppen med i genomsnitt 5,7 (5,0–6,3) mmol/mol. Kontrollgruppens HbA1c var oförändrat. Studien fann inte någon statistiskt säkerställd ökning av sjukhusinläggningar för hypoglykemi eller diabetes ketoacidos jämfört med kontrollgruppen.

Resultaten är kliniskt intressanta eftersom semaglutid används som tillägg till insulin hos vissa personer med typ 1-diabetes, framför allt vid samtidig obesitas i kombination med svårighet att uppnå behandlingsmålen. Men randomiserade studier behövs för att fastställa vilka patienter som har nytta av behandlingen, vilka doser som är lämpliga och hur säkerheten bäst kan upprätthållas.

 

 

Tidig typ 2 diabetes- val av behandling

SMARTEST – dapagliflozin eller metformin vid tidig typ 2-diabetes?

Den svenska SMARTEST-studien, koordinerad från Uppsala universitet, fyllde åhörarsalen till bredden, då den skulle försöka besvara frågan om dapagliflozin är överlägset metformin som initial läkemedelsbehandling vid tidig typ 2-diabetes i att förbygga diabetesrelaterade komplikationer. Det primära utfallsmåttet mätte tiden till första allvarliga händelse (hjärtinfarkt, stroke, hjärtsvikt, död eller nytillkomna/förvärrade mikrovaskulära skador i ögon, fötter och njurar). Studien hade så kallad PROBE design (prospective randomized open blinded end-point), en öppen, registerbaserad studie där utfallsmåtten analyserades blindat, och där behanldingen och uppföljningen genomfördes i huvudsak inom svensk primärvård. Totalt inkluderades 2 072 personer med typ 2 diabetes med en sjukdomsduration på max 4 år, utan kardiovaskulär sjukdom och med eGFR > 60 ml/min. Deltagarna randomiserades till dapagliflozin 10 mg dagligen eller metformin 1 000–3 000 mg dagligen.

Resultaten, som presenterades av ansvarig prövare Professor Jan Eriksson, visade att under den i genomsnitt 3,8 år långa uppföljningen registrerades sammanlagt 846 händelser: 425 i dapagliflozingruppen och 421 i metformingruppen. Majoriteten av händelserna var mikrovaskulära. Huvudresultaten visade ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan behandlingarna, vare sig för det sammansatta utfallet eller när enskilda händelser analyserades.

Även utvecklingen av blodsocker, vikt och blodtryck var överlag likartad mellan grupperna. Allvarliga biverkningar förekom hos 18,2 procent av deltagarna som fick dapagliflozin och 19,8 procent av dem som fick metformin. Behandlingen avslutades något oftare i dapagliflozingruppen, 9,5 jämfört med 4,9 procent, bland annat på grund av genitala svampinfektioner.

Resultaten ger viktigt stöd för metformin som ett fortsatt relevant förstahandsalternativ vid tidig typ 2-diabetes hos personer utan etablerad hjärt-kärl- eller njursjukdom, men också att båda läkemedlen är fullgoda alternativ vid tidig sjukdom. Valet bör därför drivas av individualla faktorer som tolerans, riskprofil etc. Det är också viktigt att poängtera att SGLT2-hämmare liksom GLP1 receptor agonister bör prioriteras tidigt vid etaberad eller hög risk för hjärt-kärl eller njursjukdom. Behandlingsvalet måste därför baseras på patientens samlade riskprofil och inte enbart på glukossänkande effekt.

 

 

RESET for Remission – kost och träning vid tidigt debuterande typ 2-diabetes

I den randomiserade studien RESET for Remission undersöktes om en lågkaloridiet i kombination med strukturerad träning kunde bidra till remission hos yngre vuxna med typ 2-diabetes. Studien omfattade 96 personer i åldern 18–45 år och genomfördes i samarbete mellan forskargrupper i Kanada och Storbritannien.

Interventionen kombinerade en lågkaloridiet med handledd aerob- och styrketräning, följt av en viktstabiliseringsfas med fortsatt fysisk aktivitet. Efter 24 veckor hade 27 av 50 deltagare i interventionsgruppen uppnått remission, jämfört med 2 av 46 i gruppen som fick sedvanlig vård. Remission definierades som HbA1c <6,5 procent (<48 mmol/mol) utan glukossänkande läkemedel i minst 12 veckor. Deltagarna i interventionsgruppen gick också ned mer i vikt och minskade mängden leverfett.

Resultaten är lovande, men uppföljningen var kort och studien omfattade ett begränsat antal deltagare. Det behövs längre studier för att undersöka hur bestående remissionen är och hur programmet kan genomföras i rutinsjukvård

 

 

ADA–EASD konsensusrapport avseende behandling av typ 2-diabetes

Vid EASD 2026 presenterades en uppdaterad gemensam konsensusrapport från ADA och EASD. Den breddar fokus från blodsockerkontroll till en mer heltäckande behandling av typ 2-diabetes som systemsjukdom.

SGLT2-hämmare och/eller GLP-1-baserade läkemedel bör övervägas tidigt, ibland redan vid diagnos, och Metformin anses nu inte längre vara det självklara förtahandsvalet för alla. Behandlingen bör istället utgå från personens sammanlagda risk och samsjuklighet, med organprotektion som mål.

Levnadsvanor får också en tydligare plats genom ramverket de fem S:en: Standing (bryta stillasittande och stå mer), Stepping (gå och röra sig mer), Sweating (pulshöjande aktivitet), Strengthening (styrketräning) och Sleeping (god sömn).

Nytt är också ett tydligare fokus på samsjuklighet, däribland MASLD/MASH som i år fått ett eget spår i behandlingsalgoritmen. Rapporten lyfter även CGM, särskilt vid insulinbehandling, och digitala verktyg som stöd för uppföljning och egenvård.

Huvudbudskapet är att behandlingen ska anpassas efter hela personens riskprofil och behov – med mål att skydda organ, hantera vikt och förbättra glukoskontrollen.

 

 

Diabetes och levern – Nya behandlingsrekommendationer om MASLD från EASD, EASL och EASO

De ny gemensamma riktlinjerna från EASD, EASL (European Association for the Study of the Liver) och EASO (European Association for the Study of Obesity)  betonar vikten av att identifiera personer med MASLD som riskerar att utveckla avancerad leverfibros. MASLD (metabolt associerad steatotisk lever sjukdom) är det bredare begreppet för fettinlagring i levern kopplad till metabola riskfaktorer. MASH (metabolt associerad steatohepatit) är en mer avancerad form där fettinlagringen också åtföljs av inflammation och skada på levercellerna. Särskilt bör personer med typ 2-diabetes, bukfetma i kombination med andra metabola riskfaktorer eller långvarigt förhöjda levervärden bedömas. En stegvis utredning rekommenderas: först ett blodbaserat fibrosriskmått, exempelvis FIB-4 (beräknas utifrån ålder, ASAT, ALAT och trombocyt-nivåer), och därefter vid behov elastografi (fibroscan) eller annan icke-invasiv undersökning.

Livsstilsförändringar inklusive viktnedgång och behandling av kardiometabola riskfaktorer utgör fortsatt grundläggande behanlding. De uppdaterade riktlinjerna från 2026 rekommenderar dock att semaglutid eller resmetirom, en selektiv sköldkörtelhormonreceptor-beta (THR-β) agonist kan övervägas hos utvalda vuxna med icke-cirrotisk MASH och fibrosstadium F2–F3. Valet individualiseras: semaglutid kan vara särskilt lämpligt vid obesitas, typ 2-diabetes eller hjärt-kärlsjukdom, medan resmetirom kan prioriteras för personer utan obesitas eller som redan använder, eller inte tolererar, GLP-1-behandling.

Sammantaget understryker rekommendationerna att leverhälsa bör vägas in i risk-bedömningen av personer med diabetes och andra metabola riskfaktorer.

LIGHT-MCI: Liraglutid, emaglipflozin och linagliptin vid mild kognitiv svikt

Den kinesiska multicenterstudien LIGHT-MCI presenterades under EASD, där 396 personer med typ 2-diabetes och lindrig kognitiv svikt fick liraglutid, empagliflozin eller linagliptin som tillägg till metformin under 48 veckor.

Studien rapporterade att andelen som återgick till normal kognition enligt studiens kriterier var 49,5 procent med liraglutid, 28,6 procent med empagliflozin och 20,6 procent med linagliptin. MR-undersökning före och efter 48 veckor visade också mindre volymförlust av grå substans i cortex, samt minskad nivå av Tau-protein med Liraglutid och empagliflozin. En 28 veckor lång extension-del av studien visade dessutom att resultaten var bestående över tid åtminstone i Liraglutidgruppen. Resultaten är lovande, men behöver tolkas försiktigt i väntan på en fullständig vetenskaplig publikation.

 

 

Obesitas och typ 2-diabetes – nya läkemedel

TRIUMPH-2 – Retatrutid vid typ 2 diabetes med övervikt eller obesitas

TRIUMPH-2 var en internationell fas III-studie som undersökte retatrutid hos personer med övervikt eller obesitas och typ 2-diabetes. Totalt randomiserades 1152 deltagare med genomsnitts-BMI på ca 38 och HbA1c på 7,71% (61 mmol/mol) till veckovis behandling med retatrutid i doserna 4, 9 eller 12 mg, eller placebo. Uppföljningen pågick i 80 veckor.

Retatrutid är en så kallad trippelagonist som aktiverar receptorer för GIP, GLP-1 och glukagon. Vid vecka 80 hade kroppsvikten minskat med i genomsnitt 11,9 procent med 4 mg, 16,8 procent med 9 mg och 18,8 procent med 12 mg retatrutid, jämfört med 5,1 procent med placebo. Mer än en tredjedel gick ner mer än 25% av sin kroppsvikt. Samtliga skillnader jämfört med placebo var statistiskt signifikanta.

Även den glykemiska kontrollen förbättrades. HbA1c minskade med 1,38, 1,50 och 1,45 procentenheter med 4, 9 respektive 12 mg retatrutid, jämfört med 0,45 procentenheter med placebo. 8 av 10 individer sänke sitt HbA1c till <48 mmol/mol. Behandlingen var dessutom förknippad med förbättringar av flera andra kardiometabola riskmarkörer, bland annat systoliskt blodtryck, lipider och högkänsligt CRP. Den vanligaste biverkningarna var gastrointestinala i form av illamående och diarré.

Resultaten innebär något av ett historiskt genombrott eftersom betydande viktnedgång ofta är svårare att uppnå hos personer med typ 2-diabetes, än hos personer med obesitas utan diabetes. Retatrutid ledde här till en viktreduktion på nästan en femtedel av ursprungsvikten i den högsta dosgruppen, samtidigt som HbA1c förbättrades tydligt, vilket är en historiskt stor viktnedgång för personer med diabetes.

Det återstår givetvis att fastställa hur de stora förändringarna i vikt och metabola riskmarkörer påverkar långsiktiga kliniska utfall och kardiovaskulär säkerhet.

 

 

Orforglipron – oral GLP-1-behandling visar kardiovaskulär säkerhet jämfört med insulin. ACHIEVE-4

I ACHIEVE-4-studien undersöktes orforglipron, en oral GLP-1-receptoragonist, hos 2749 vuxna personer med långvarig typ 2-diabetes och förhöjd kardiovaskulär risk. Studien jämförde behandlingen med insulin glargin och utvärderade både glukoskontroll och kardiovaskulär säkerhet. Till skillnad från på marknade aktuella orala GLP-1 receptor agonister är orforglipron en icke-peptid (small-molecule) orala GLP1 receptor agonist, vilket innebär att den inte är känslig för mat eller dryck, vilket gör den enklare att använda för patienten.

Efter 52 veckor hade HbA1c minskat med cirka 1,63 procentenheter med orforglipron, jämfört med 0,97 procentenheter med insulin glargin. Orforglipron var således överlägset avseende HbA1c-sänkning och detta även med färre hypoglyekmier. Även vikt och flera kardiometabola riskmarkörer utvecklades mer gynnsamt med orforglipron (8,8% viktnedgång med Orfoglipron jämfört med +1,7% I glargingruppen)

För det primära kardiovaskulära säkerhetsutfallet, MACE-4 (hjärtinfarkt, stroke, kardiovaskulär död och hospitalisering för instabil angina), uppfyllde orforglipron kriteriet för att inte vara sämre (s.k non-inferiority) än insulin glargin (HR 0,84; 95 % KI 0,59–1,20). Däremot visades ingen statistiskt säkerställd överlägsenhet för det snävare MACE-3-utfallet (HR 0,77; 95 % KI 0,52–1,13). Men studien var inte heller formellt upplagd för att statistiskt bevisa kardiovaskulär riskreduktion.

Resultaten talar för att oral GLP-1-behandling kan bli ett intressant alternativ för personer som behöver förbättrad glukoskontroll och viktminskning utan injektionsbehandling. Det är dock viktigt att skilja mellan visad kardiovaskulär säkerhet och bevisad kardiovaskulär riskreduktion. Studien visade att orforglipron inte var sämre än insulin glargin avseende MACE-4, men fastställde inte att behandlingen förebygger kardiovaskulära händelser bättre än insulin.

 

 

Glukagon/GLP1-receptor agnonism: Survodutid vid typ 2-diabetes – SYNCHRONIZE-2 trial

SYNCHRONIZE‑2 var en 76 veckor lång fas 3-studie med 752 vuxna med typ 2-diabetes och övervikt eller obesitas. Deltagarna fick veckovis injektion av survodutid, en kombinerad GLP‑1- och glukagonreceptoragonist, i dosen 3,6 eller 6,0 mg, eller placebo. Medelålder vid inklusion var 55,7 år, BMI 36,5 och HbA1c 7,4 %. Primärt utfallsmått var förändring av kroppsvikt.

Med den högre dosen minskade kroppsvikten med upp 9,8%, jämfört med -3,9 % med placebo. Även HbA1c förbättrades; -0,8 resp -0,9 procentenheter (3,6 och 6,0 mg respektive) jämfört med -0,2% med placebo. De vanligaste biverkningarna var mag-tarmrelaterade och ledde till avbrytande av behandling i ca 18%.

EASD-programmet tog också upp en MR-baserad delanalys av SYNCHRONIZE-1, där individer med obesitas men utan diabetes ingick.  I denna delstudie undersöktes 75 studiedeltagare avseende förändringar i kroppsfettets fördelning, inklusive leverfett. Man fann här en 28,1% reduktion av subkutant fett och 34% reduktion av visceralt fett. Leverfett minkades med hela 63,1 % i den högre dose Survodutid, jämfört med 24,5% I placebogruppen. Muskelmassa förlorades med ca 10% vilket var i nivå med placebo.

Näre det gällde säkerhet, så var det vanligaste biverknignarna illamående och 26% av deltagarna avbröt pga biverknignar. Så tolerabilitet är en kanske en fråga som får underökas mer framöver.

 

 

CagriSema och kroppssammansättning vid tidig typ 2-diabetes – MR delstudie från REIMAGINE-1

En MR-delstudie från REIMAGINE 1, som undersökte kroppssammansättning hos personer med tidig typ 2-diabetes som behandlats med CagriSema presenterades under EASD. CagriSema är en kombination av semaglutid och cagrilintid. REIMAGINE 1 pågick i 68 veckor och jämförde CagriSema i doserna 1,0/1,0 mg och 2,4/2,4 mg med placebo, som tillägg till kost och motion. I huvudstudien gav den högre dosen CagriSema en HbA1c-sänkning på cirka 1,8 procentenheter och en viktnedgång på 13,8%. MR-delstudien omfattade 81 deltagare, som undersöktes vid studiestart och efter 40 veckor.

Med den högre dosen minskade det subkutana bukfettet med -20,5 % vs -2,6% i placebo och det viscerala fettet med 37,8 % (+1,1% i placebo). Även fettinlagringen i lever och bukspottkörtel samt det intramuskulära fettet minskade.

Muskelvolumen minskad också signifikant med CagriSema. Framför allt sågs en minskning av intramuskulärt fett (-28,1 % vs -6,2% i placebo), men även en minskning av fettfri muskelvolum (-11% vs -1,4% i placebo). MR-delstudien mätte kroppssammansättning, inte fysisk funktion, så resultaten visar inte i sig vilken betydelse förändringen har för styrka eller funktion.

 

 

Metformin och graviditet – uppföljning av exponerade barn efter 3-6 år

Under EASD presenterades uppföljningsdata från EMERGE-studien, som undersökte metforminbehandling vid graviditetsdiabetes. Originalstudien som publicerades 2023, visade minskat insulinbehov och mindre viktuppgång hos mödrarna som fått metformin, samt färre LGA-barn. SGA var numeriskt vanligare med metformin, men skillnaden var inte signifikant (p = 0,13).

Uppföljningsstudien undersökte om risken för övervikt och obesitas skilde sig mellan barn som exponerats för metformin under fosterlivet och barn som inte exponerats. Barnen var i genomsnitt 4,8 år. Övervikt var vanligt: 34 procent hade obesitas och ytterligare 20 procent övervikt. Förekomsten skilde sig dock inte mellan grupperna.

 

 

• Avslutande reflektioner och betyg EASD 2026

EASD 2026 visade bredden i den pågående utvecklingen inom diabetesområdet och min upplevelse var att konferensen var generellt trevlig, givande och välbesökt. Milano som kongresstad bjöd på vackert väder, god mat och trevliga sociala errangemang, där inte minst SFDs kvällsmöte Diabetologisk afton, lockade många deltagare och bjöd in till trevliga diskussioner.

 

 

Betyg EASD Milano 2026

 

Val av konferensstad: 5; Kulturellt inspirerande stad, med fin historisk atmosfär och behagligt klimat. Man fick dock vara beredd på ganska höga priser på hotell och restaurangbesök.

Konferens-anläggningen: 4; Ändamålsenliga lokaler med bra ljud och bild, men väldigt långa avstånd att ta sig mellan de olika lokalerna, och med enbart några få rulltrappor, så blev det lätt trångt vissa tider när många skulle förflytta sig mellan våningarna.

Mötets innehåll: 4; Bra bredd på sessionerna, även om det kanske var lite lite teknikstudier på agendan. Men då får man nog ta sig till ATTD istället.

Virtuell plattform/app: 3; Appen krånglade ofta och man kastades lätt tilllbaka till dag 1 när man sökte i den. Plus dock för den virteulla plattformen som var enkel och lättnavigerad.

Nya studier: 3

Möjlighet att ta del av innehåll i efterhand: 4; Bra plattform men de hade gärna fått öka tiden då plattformen är öppen till 3 månader.

Totalt betyg: 4 Dyr anmälningsavgift, men en generellt trevlig, givande och välbesökt konferens.

 

 

Nästa års EASD-kongress hålls i Budapest den 20–24 september. Det blir första gången sedan 2002 som den ungerska huvudstaden står värd för mötet. Vi ses kanske där?

 

 

Vid pennan

Katarina Fagher

Vetenskaplig sekreterare SFD

 

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt