Rapport del två.
I en poster berättades att barndiabetesteamet i Lagos screenat alla sina 39 (trettionio) levande patienter med T1DM avseende komplikationsutveckling. Det intressantaste med detta var inte att 20% av de patienter som haft diabetes i mer än fem år hade mikroalbuminuri och att 5% av samma grupp bedömdes ha nefropati. Det hoppfulla var att man kunnat mäta HbA1c på sina 39 patienter (medelvärde 10,8% DCCT) vilket är dyrt. Det mest intressanta; det tragiska faktumet att man endast hade 39 levande patienter i en stad med flera miljoner invånare (knappt 8 miljoner enligt Wikipedia) kommenterades inte. Globalt sett är den vanligaste anledningen till att barn och ungdomar med diabetes avlider brist på insulin.
Alan Delamater, psykolog i Miami, hade undersökt ungdomars uppfattning om risker i anslutning till diabetes. Genomgående var att de sjuttio undersökta ungdomarna i åldern 11-17 års (med medel-HbA1c 9,3 % DCCT, dvs något lägre än ungdomarna i Lagos men fortfarande långt ovan önskvärd nivå) skattade risken att andra drabbades av komplikationer högre än att de själva skulle råka ut för något. Högre HbA1c var kopplat till upplevelse av högre kortsiktig men inte långsiktig risk för personen själv. Delamater sade i sin presentation att högre medvetenhet om riskerna för komplikationer var kopplat till lägre HbA1c. Delamaters budskap var att det var viktigt att tala med ungdomarna om komplikationsrisker men att göra det utan att skrämmas.
Alltsedan DCCT vet man att komplikationsrisken minskar kraftfullt om HbA1c hålls nära normala nivåer. Men vilken roll spelar det för markörer för utveckling av kardiovaskulär hälsa som pulsvågshastighet (pulswave velocity), kärlelasticitet (brachial distensibility) och njurfunktion (estimated GFR) på två års sikt om ungdomar med T1DM når övriga metabola behandlingsmål (definierade i ISPAD guidelines) avseende blodfetter, blodtryck och BMI? Enligt P Bjornstad, som presenterade amerikanska data, hade det stor betydelse för dessa uppföljningsmarkörer på två års sikt om ungdomarna nådde tre eller fler mål avseende metabol hälsa, således var det mer än glykemisk kontroll som spelade roll.
Ett bidrag till diskussionen om vad mer tillfälliga blodsockertoppar betyder för hälsan och komplikationsrisken gavs av Pietro Galasetti från USA som studerat hur samband mellan glukostoppar och inflammationsmarkörer. Enligt honom kunde även tillfälliga glukostoppar ge mätbart högre nivåer av interleukiner hos i övrigt friska ungdomar med T1DM.
Priset för bästa muntliga presentation av abstrakt gick till Vibeke Gagnum från Oslo. Presentationen var baserad på norska nationella registerdata rörande knappt 8000 personer som insjuknat i diabetes under barn- och ungdomsår. Manligt kön och insjuknande under pubertetsåren var kopplat till högre dödlighet. Studien visade att överlevnaden förbättrats avsevärt om man jämför en senare insjuknandekohort (1989-2012) med en tidigare (1973-82).
Många presentationer handlade om hur man kan stödja framförallt ungdomar att orka och klara att genomföra den komplicerade insulinbehandlingen. Reinhard Holl från Tyskland berättade att man i en tysk-östrerikisk registerstudie bekräftat vad andra visat tidigare, nämligen att HbA1c redan tidigt under barndomen (redan prepubertalt) väl predikterar HbA1c under vuxenåren. Detta är helt i linje med en rapport från SWEDIABKIDS och NDR (Samuelsson et al 2014) som också lyftes fram i Holls presentation.
Utan större åthävor delades ett enkelt USB-minne ut under konferensen. USB-minnet innehåller ISPADs uppdaterade guidelines för behandling av diabetes hos barn och ungdomar. Dessa riktlinjer finns tillgängliga för alla och envar på www.ispad.org under rubriken guidelines. Dokumentet utgör en värdefull och användbar resurs i det vardagliga arbetet med diabetes hos barn och ungdomar.
Mötet avslutades av ISPADs nytillträdde president Ragnar Hanås. Nästa möte hålls om ett år i Brisbane, Australien.
Frida Sundberg, rapportör för DiabetologNytt
barndiabetesläkare, DSBUS, Drottning Silvias Barnsjkh, Göteborg
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
