Kerstin Brismar
Hon var den snälla flickan. som drömde om att hjälpa andra. Idag är hon en av Sveriges främsta diabetologer. Vi har träffat Kerstin Brismar som berättar om drömsjukhuset, kravbilder och tro.
På en pittoresk innergård i Vasastan i Stockholm sticker en ljushårig kvinna med stålbågade glasögon ut sitt huvud från ett fönster. Hon vinkar mig till rätt dörr. Kvinnan är diabetesprofessorn Kerstin Brismar och i den ljusa etagelägenheten har hon bott i fjorton år. På övervåningen ligger vardagsrummet med ett anslutande barkök i öppen planlösning och på ena väggen hänger olika tavlor, en av dem föreställandes Kerstins fyra döttrar. Idag är de vuxna, gifta och har alla små barn i samma ålder – de syns på de inramade fotografierna på en bokhylla under målningarna. Kerstin ordnar kaffe och bryter upp lite mörk choklad på ett fat innan vi sätter oss ner i vardagsrummet. Hon ler. Det har varit en bra dag.
–Jag har fått beviljat forskningsanslag i tre år till – fast jag är så gammal, säger hon och skrattar.
Känner du dig gammal?
–Nej, men förr i tiden fick man inga anslag efter pensioneringen. Så nu måste jag köpa lite champagne. Det är alltid kul att fira.
Någon pensionering har det inte blivit för Kerstins del. Trots sina 68 år jobbar hon lika mycket som tidigare. Om inte mer. Hon är på Karolinska Institutet alla dagar i veckan – kommer in klockan nio på morgonen och stannar till tiotiden på kvällen. Två dagar i veckan jobbar hon med mail och pappersarbete till två på natten. Då sätter hon på filmen Mamma Mia i bakgrunden – den kan hon spela hundratals gånger utan att tröttna.
–Jag har världens gulligaste sambo. Han forskar lika mycket som jag och ställer inga krav på mig. På kvällarna brukar han komma och hämta mig på KI och så lagar han jättegod mat. När vi precis hade börjat träffas gick jag, tack vare hans mat, upp tio kilo, säger Kerstin och böjer sig fram efter kaffekoppen på soffbordet.
Under hösten har Kerstin florerat flitigt som kostexpert i både tv och press i samband med den omdebatterade 5:2-dieten. Aldrig hade hon kunnat tro att det skulle bli så uppmärksammat och hon har läst in sig på ämnet så mycket hon kan. Hennes personliga råd till alla som vill gå ner i vikt är enklare: ät mindre och rör på dig mer. Men kanske kan 5:2-dieten vara ett sätt att lära sig att äta mindre, tror Kerstin, och hon har själv två dagar i veckan då hon bara äter totalt 500 kalorier. Kvällstidningarna ringer henne fortfarande regelbundet för att få ett citat till nya artiklar.
–Jag tycker att uppståndelsen kring dieten har varit rolig. Det visar att folk verkligen vill må bättre, resonerar hon.
Men för Kerstin är det inte 5:2 som har varit år 2013:s stora händelse. Det har hänt mer spännande saker i hennes yrkesliv; en dröm har gått i uppfyllelse. Det började för ungefär tio år sedan. Idén om att starta ett diabetessjukhus i Stockholm hade smugit sig på henne. Det fanns ju redan exempel på sådana, bland annat Steno Diabetes Center i Köpenhamn och Mayo Clinic i USA. Men Kerstin hade länge tyckt att vi i Sverige måste bli bättre på att jobba förebyggande. I hennes drömsjukhus skulle det finnas specialister inom hela diabetesspektrumet: från beteendevetare, sjuksköterskor och dietister till coacher och olika specialister. Och där skulle finnas en livsstilsavdelning för patienter med nyupptäckt diabetes och en avdelning för patienter med komplikationer. De senaste tio åren har hon träffat politiker och lobbat för sin idé. I juni 2013 kom belöningen: Stockholms Läns Landsting beslutade om att utreda möjligheterna för ett diabetessjukhus i Stockholm. Men än är planerna i sin linda.
–Alla politiska partier har varit positiva till idén eftersom man långsiktigt kan spara pengar på ett sjukhus för öppenvård som jobbar med primärvården. Akutsjukvården är ju så dyr. De enda som har varit negativa är de från min egen profession: kollegor på KS som är rädda för att ett nytt sjukhus kommer ta resurser från deras verksamhet.
Har de rätt i att vara rädda?
–Nej. Båda verksamheterna behövs. Det är mest cheferna som är rädda. De yngre, och alla som är intresserade av forskning, tycker att det här är jättekul.
Hur känns det nu när idén ser ut att bli verklighet?
–Jag vågar nästan inte tro att det är sant, jag är rädd att det ska komma ett bakslag, säger Kerstin och ler.
Kerstins döttrar har sedan länge begripit att deras mammas jobb är mer än ett jobb. Det är en livsstil. När barnen var små försökte hon alltid att vara hemma till klockan fem för att vara med dem och laga middag. Men när barnen sedan hade somnat vid åttatiden hände det att hon åkte tillbaka till jobbet för att skriva remisser och diktera. Ändå jobbar hon mer nu än hon gjorde då.
–Jag är uppvuxen med en mamma som jobbade hela tiden och en pappa som ofta var på labbet och alltid gick runt med sin portfölj. Det var en miljö som jag var van vid och tyckte var naturlig.
För att förstå bakgrunden till Kerstins till synes outsinliga passion för yrket måste vi blicka bak till 40-talet då allting började. Lars, en civilingenjör från byn Säter i Dalarna och Carin, en folkskolelärare från Luleå, hade nyligen gift sig och flyttat in i en lägenhet i Abrahamsberg i västra Stockholm. 1945 föddes Kerstin och ett år senare hennes lillebror. När Kerstin fyllde fyra flyttade familjen till helt nybyggda lägenheter i söderförorten Björkhagen, likt många andra unga akademiker med barn i samma ålder. När det var dags för realskolan började Kerstin i Palmgrenska Samskolan – den första i Sverige där pojkar och flickor blandades.
–Jag var väldigt snäll som barn. Och lugn. Jag har aldrig varit busig. När jag var åtta år ville jag bli antingen läkare eller missionär. Jag ville hjälpa andra.
Hon bad ofta aftonbön en hel timme innan hon skulle sova. Det kunde handla om allt från att hon önskade att det inte skulle bli åska till att hennes föräldrar inte skulle bråka. Läkarintresset fick Kerstin genom att grannbarnens föräldrar var läkare och några gånger fick hon följa med dem till sjukhuset. Hon tyckte att allt var spännande – från matsalen till sängarna. Men även om hon övergav missionärsdrömmarna har tron följt henne genom livet. Kerstin drar fingrarna över guldkorset som hänger runt hennes hals.
–Tron är viktig för mig. Den ger mig tröst och hopp när det är jobbigt. Alla kan råka ut för jobbiga saker, och det har hänt mig att jag har fått gehör, säger hon och ser finurlig ut.
Hur är det att vara troende i läkarkretsar?
–En del är troende, men många vill inte prata om det. För mig är det självklart att man kan kombinera vetenskap och tro.
Under hela skolgången jobbade Kerstin för att en dag komma in på läkarlinjen. Men hon hade inget vidare självförtroende när det kom till studierna. Hennes mamma tyckte att det var Kerstins bror som var stjärnan.
–Han var smart och jag var snäll, tror jag mamma tyckte. Jag tänkte aldrig att jag var superbra och jag hade aldrig någon som haussade upp mig. Men för mig var det jättebra. Min bror kände en mycket större press.
Lite ironiskt nog gjorde Kerstins mamma Carin egen karriär och lät sig inte hämmas av att hon var kvinna. När familjen flyttade från Björkhagen till Kommendörsgatan på Östermalm satt Carin bredvid sina barn vid matsalsbordet och pluggade till sin fil. mag. Senare blev hon rektor och skoldirektör. När Carin fyllt 70 år, och inte hade någon lust att pensionera sig, reste hon till New York för att jobba som au pair. Där blev hon sedermera lärare för svenska FN-anställdas barn.
–Hon var en role model. För henne var inget omöjligt och hon var av uppfattningen att kvinnor inte kan sämre. Mina döttrar har fått samma inställning.
Efter att ha fått sköta sina läxor i lugn och ro – utan större uppmärksamhet hemifrån – bevisade Kerstin att hon hade läshuvud när hon direkt efter studenten kom in på Karolinska Institutet. Hon minns tydligt dagen för uppropet i augusti 1964. När hon hoppade på bussen trampade hon på en spegel som ramlat ur hennes väska. Men sju års olycka skulle istället visa sig bli hennes sju bästa år. I och med ”Karro” förändrades Kerstins liv. Hon som hade varit en pluggis i skolan och helt ointresserad av att festa blommade nu ut. Hon blev klassens festfixare och eftersom hon hade studietekniken inne hade hon lätt för sig. Under utbildningen blev hon ihop med ett år yngre kursaren Tom Brismar. De gifte sig och flyttade in i en trea i Mörby. Efter en tid bytte de upp sig till ett hus i Sollentuna och därefter till huset i Djursholm där de skulle komma att stanna i över tjugo år.
–Tom och jag hade samma humor och tyckte om att ha roligt. Jag var, och är, tyvärr känd för att inte passa tider. I skolan kom jag ofta sist till lektionerna, men eftersom jag hade klassboken så fick jag aldrig någon markering, säger Kerstin och ler.
Kerstin var under flera år väldigt engagerad på KI, hon var sekreterare i presidiet och satt med i olika nämnder. Hon tyckte till och med att det var för lite att göra och började, parallellt med KI, att läsa på Handelshögskolan. Men efter en termin hoppade hon av för att kårlivet på KI tog så mycket av hennes tid. Sommaren 1968, när Kerstin var 23 år, började hon, efter en kurs i gynekologi, vikariera som provinsialläkare på helgerna. På hösten började hon jobba extra på kvinnokliniken på Sabbatsbergs sjukhus – först som amanuens och senare som doktorand.
–Där kom jag att intressera mig för hormonförändringar, mycket tack vare Mirjam Furuhjelm som var docent och överläkare vid kliniken. Av docent (senare professor) Bengt Persson lärde jag mig också hur man bäst sköter gravida kvinnor med diabetes.
I slutet på 60-talet fanns det få personer som kunde något om hormonförändringar hos kvinnor och Mirjam blev hennes mentor. 1973 kom hon till endokrinologkliniken på KS för ett års praktik. Där blev hon kvar i nästan 40 år. En av Kerstins första diabetespatienter var en 22-årig flicka som hade fått nedsatt njurfunktion och ögonblödningar. Kerstin ansvarade för hennes behandling och tog reda på vad som kunde göras åt ögonförändringen. Laserbehandling fanns på den tiden inte i Sverige men flickans föräldrar hade råd att skicka henne till en klinik i Schweiz och senare till en i Florida. Det räddade hennes syn.
–Då, på 70-talet, visste man att en patient med så grava njur- och ögonbottenförändringar sannolikt var död om fyra år. Men hon lever än idag. Jag tror att det beror på att hon fick bra blodtrycksbehandling med tre olika mediciner, att hon motionerade och var noga med vad hon åt. Blodsockret blev perfekt från att ha varit mycket högt.
Samtidigt som Kerstin lade ner kraft, passion och många timmars övertid på sina patienter hade hon fyra små döttrar hemma i villan; 1971 fick hon och Tom tvillingar och med ett par års mellanrum kom ytterligare två flickor. De första tio åren hade de en barnflicka som bodde hemma hos dem.
–När barnen var i tio-tolvårsåldern ville de ha mycket mer av min tid än jag kunde ge. När jag kom hem från jobbet tyckte jag att vi kunde prata medan jag lagade mat. Men de ville att vi skulle sitta ner och prata och ifrågasatte hur jag prioriterade. Kanske gillade de inte att jag var så engagerad i mina patienter. Men idag har de förlåtit mig.
Efter att Kerstin disputerat med sin avhandling i endokrinologi 1981, lovade hon två saker: att jobba mindre och sluta röka. Det senare har hon hållit, det första har det varit si och så med. Kerstin och Tom hade diskuterat saken och kommit fram till att de skulle satsa på hans karriär. Inte för att Kerstin saknade ambitioner utan för att Tom, som var docent och specialist i klinisk neurofysiologi, hade större chans att få professur. Men Kerstin hade som vanligt svårt att sitta och rulla tummarna. De följande åren arbetade hon som lärare, specialistutbildade sig som invärtesmedicinare, skötte hushållet och den stora tomten – och forskade på lediga stunder. 1985 fick Tom möjlighet att bli gästforskare på Stanford i Kalifornien och familjen flyttade dit. Kerstin började ganska snart, medan barnen var i skolan, forska på labbet och delta i ronderna på det privata sjukhuset. Efter ett år åkte familjen tillbaka till Sverige. Kerstin hade gärna stannat.
–Jag var nyfiken. Jag har alltid utgått från patienterna och de frågor som jag har velat få svar på. Ett stort problem som har väckt mitt intresse är vad man kan göra för att förhindra amputation. Jag började med hypofysen och hjärnan på 70-talet och har sedan betat av kroppens olika hormonproducerande körtlar ner till fötterna.
I mitten på 80-talet var sår på fötterna hos diabetespatienter ett stort problem som man hade svårt att få bukt med. Kerstin läste in sig på ämnet och reste till Long Island och Harlem i New York för att lära sig hur de där jobbade med tillväxtfaktorer, kärlkirurgi och avlastning. När hon kom hem sökte hon pengar från Landstinget och startade ett projekt för att påskynda sårläkning och minska amputationer vid diabetes. Till det samlade hon ett omfattande gäng specialister på KS – från kemister och ortopeder till röntgenläkare och kärlkirurger. I samma veva, 1989, blev hon docent i endokrinologi.
–Det är en otroligt stor skillnad att vara diabetesdoktor i dag jämför med på 70-talet när patienten inte kunde mäta blodsockret själv. Jag har tänkt att jag ska skriva om den här resan och den fantastiska kunskapsutveckling som har skett. Det kunde vara intressant för de yngre att läsa.
Sedan slutet på 80-talet har Kerstin med sin forskning varit en central figur inom diabetesvärlden både här och utomlands. Hon har handlett 23 doktorander och haft flera höga positioner på KS och KI, bland annat som överläkare vid kliniken för endokrinologi och diabetologi, prefekt för institutionen för molekylär medicin och chef för diabetessektionen. 1999 fick hon professur i endokrinologi och 2004 i diabetesforskning. 2013 mottog hon Karolinska Institutets Silvermedalj.
–Jag är glad för det jag har åstadkommit, men jag vill göra mer. På det nya diabetessjukhuset skulle jag tycka att det var roligt att vara någon slags mentor som kan stimulera forskare och läkare att nå sina mål.
Vad drömmer du om idag?
–Jag har planerat att minska lite på jobbet så att jag kan vara mer med mina barnbarn – jag blir glad och lycklig när jag är med dem. Särskilt roligt är det när de har fyllt tre år och man kan prata med dem. Det jag idag tycker är roligast rent yrkesmässigt är forskningen. Vi håller på att ta fram nya mediciner mot fria radikaler som än så länge är prövade på möss. Jag vill uppleva att vi kan överföra det till människor och att det kan leda till något bra.
Kerstin och Tom separerade 1995. Och Kerstin, som aldrig hade bott själv, botade sin sorg på sitt sätt: genom att överösa sig med jobb. Men bara tre år senare träffade hon sin nuvarande sambo, tillika professorn Gustav Dallner, på en disputationsmiddag. Kerstin och Tom har dock fortsatt att vara vänner och till och med publicerat artiklar ihop. Sedan 2009 driver Kerstin, vid sidan av sin forskning, en specialistmottagning för patienter med diabetes på Sophiahemmet i Stockholm. Att fortsätta träffa patienter är viktigt för henne. Men hennes huvudsyssla är forskningsgruppen på KI med cirka 30 anställda – däribland Gustav. Fokus i forskningen ligger på hur man kan förebygga komplikationer till diabetes. De tittar bland annat på betydelsen av tillväxtfaktorn IGF-1 och dess bindarprotein IGFBP-1, men också högt blodsocker, syrebrist, oxidativ stress och genetiska faktorer.
–Det innebär fruktansvärt mycket ansvar att leda och avlöna 30 personer, vilket kräver stora forskningsanslag. Men jag ska inte klaga – jag har ju valt det själv.
På vilket sätt har jobbet som diabetesdoktor påverkat din egen livsstil?
–Jag tror att det har medfört en medvetenhet om att leva sunt. Förr brukade jag jogga, nu försöker jag styrketräna lite då och då och går i trappor. Men tiden är min fiende. Jag har en tendens att komma försent och då hinner man inte gå i trappor, säger Kerstin och skrattar.
Hur har du förändrats som person under årens lopp?
–Livet är lättare nu och jag är mer tillfreds. Jag tycker att det är helt okej att bli gammal. Kvinnor mellan 30 och 45 mår generellt sett sämre än män, eftersom de både har ansvar för barn och karriär. Men bara man orkar stå ut så blir det mycket bättre sedan.
Hur var det för dig under den perioden?
–För mig var det jobbigt att hinna med allting. Jag kände mig olycklig. Förutom jobbet och att vara mamma skulle jag även vara hustru och finnas till för vänner. Man hann inte med sig själv. Nu har jag inga krav från någon annan, säger hon och vilar hakan i handen några sekunder innan hon tillägger:
–Nu är jag i en jättebra relation och behöver inte längre vara jättesnygg och jättesmal. Nu behöver jag bara vara en bra människa.
Kerstin Brismar
Född: 1945 i Stockholm
Bor: etagelägenhet i Vasastan
Familj: fyra döttrar, åtta barnbarn (ett nionde på väg) och sambon Gustav Dallner, professor i subcellulär och molekylär patologi
Yrke: professor i diabetesforskning vid Karolinska Institutet
Forskningsprojekt: komplikationer av diabetes, framförallt betydelsen av tillväxtfaktorn IGF-1 och dess bindarprotein IGFBP-1, högt blodsocker, syrebrist, genetiska faktorer och oxidativ stress.
Favoritmat: fisksoppa
Favoritdryck: gott vin
Gör på fritiden: arbetar, trädgårdsarbete, promenerar, umgås med familjen
Motto: var generös
Hedersledamot i Svensk Förening för Diabetologi (SFD)
För DiabetologNytt
Diabetesporträttet 2013
Louise Fauvelle La Fauve
Frilansjournalist på uppdrag av DiabetologNytt
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt