https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/ojamlik-fotsjukvard-hotar-patientsakerheten/
”Ojämlik fotsjukvård hotar patientsäkerheten”
I dag avgörs tillgången till hjälp ofta av var i landet man bor eller vilken tolkning en verksamhetschef gör.
Det är inte patientsäkert, skriver debattörer från fotsjukvården.
Fotsjukvård är en del av hälso- och sjukvården, men saknar i dag definition, nationella riktlinjer och tydliga remissvägar. Samtidigt används begreppet ”medicinsk fotvård” om privata behandlingar som patienten själv betalar. När regeringen nu vill införa skyddad titel för medicinsk fotterapeut väcks den avgörande frågan: Vem ansvarar egentligen för fotsjukvården – och vad ingår i den?
Så länge definitionen är oklar riskerar små problem att bli stora. Sköra personer, både äldre och yngre med kroniska sjukdomar, kan utveckla fotsår som hade kunnat förebyggas. I dag avgörs tillgången till hjälp ofta av var i landet man bor eller vilken tolkning en verksamhetschef gör. Det är varken jämlikt eller patientsäkert.
Läs mer: ”Digitala möten får inte ersätta fotundersökningar”
https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/digitala-moten-far-inte-ersatta-fotundersokningar/
Förslaget om skyddad yrkestitel är därför ett viktigt steg. Men utan ett tydligt uppdrag, ansvar och struktur riskerar reformen att bli tandlös. Begreppet medicinsk fotvård fasas nu ut i den offentligt finansierade vården och ersätts av fotsjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Termen medicinsk fotvård kommer i stället att beskriva en privat tjänst som individen själv betalar, utförd av legitimerad eller icke legitimerad fotterapeut.
Den nya socialtjänstlagen betonar förebyggande arbete och samverkan, men ger ingen konkret vägledning om var gränsen går mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård. När en person inte längre klarar att sköta sina fötter som en del av det dagliga livet kan allvarliga fotkomplikationer uppstå – komplikationer som ofta hade kunnat förebyggas om omsorgspersonal, genom biståndsbeslut, hade kunnat hjälpa till med enklare vardaglig fotvård.
För att komplexiteten ska bli begriplig måste två nivåer skiljas åt:
1. Fotsjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen: medicinsk bedömning och behandling på remiss, vid till exempel nedsatt känsel, kärlsjukdom, deformiteter, reumatiska tillstånd, hudsjukdomar som psoriasis samt biverkningar av cytostatika.
2. Egenvård enligt lagen om egenvård, andra paragrafen: ”hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande hälso- och sjukvårdspersonal har bedömt att en patient kan utföra själv eller med hjälp av någon annan”.
I dag hanteras dessa nivåer olika över landet. Vissa kommuner beviljar bistånd för sådan hjälp, andra gör det inte. Vissa kräver egenvårdsbedömning, andra inte. Resultatet blir att äldre med identiska behov får olika hjälp beroende på vilken kommun de bor i, eller på vilka enskilda tolkningar som görs på exempelvis en vårdcentral.
Samtidigt är behoven stora. Kostnaderna för fotsår och amputationer uppskattades redan 2004 till 3,2 miljarder kronor årligen. En halvering av antalet sår, fullt möjlig med bättre prevention, skulle minska kostnaderna med minst 1,6 miljarder kronor, något som lyftes i en debattartikel 2020. Vinsterna är både ekonomiska och mänskliga: färre infektioner, färre amputationer, mindre lidande.
Kompetensbristen förstärker problemen. Fotsjukvård saknas nästan helt i grundutbildningarna för läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och omsorgspersonal, trots att flera av dessa grupper möter patienterna dagligen. Fotsjukvård måste därför integreras i utbildningar, vårdprogram och nationella kunskapsstöd.
Pilotprojekt i Region Stockholm, som Digital fotkonsultation vid Karolinska universitetssjukhuset Huddinge och Telemedicin sår vid Liljeholmens universitetsvårdcentral, visar att bättre samverkan leder till snabbare bedömning och färre komplikationer.
Läget är jämförbart med den situation som nyligen uppmärksammats i Region Uppsala,
https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/hud/granskning-dalig-samverkan-i-varden-av-svarlakta-sar/
där bristande samordning för patienter med svårläkta sår har lett till att en särskild samordningsgrupp nu inrättas. Fotsjukvården är en del av samma systemutmaning.
Det saknas inte initiativ. Lokala och regionala riktlinjer för hur fotsjukvård ska erbjudas finns, ibland på verksamhetschefsnivå, men de skiljer sig åt i omfattning, begrepp och inriktning. Ingen nationell vägledning finns. Resultatet är ojämlik vård, ineffektivitet och förvirring bland såväl patienter och anhöriga som personal.
När fallprevention debatterades i Dagens Medicin 2024 föreslogs att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer. Fotsjukvården befinner sig i samma situation.
https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/ta-fram-nationella-riktlinjer-for-fallprevention/
Det är dags att ta nästa steg.
Regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för fotsjukvård, i samarbete med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), professionerna, patient- och brukarorganisationerna samt den nationella kunskapsstyrningen.
Riktlinjer som:
• Definierar vad fotsjukvård är.
• Tydliggör remissprinciper.
• Beskriver gränsen mellan fotsjukvård och egenvård.
• Säkrar utbildning.
• Inför nationell kvalitetssäkring genom gemensamma indikatorer, uppföljning och kunskapsstöd som är kopplade till de nationella vårdförloppen för svårläkta sår, kritisk benischemi, venös sjukdom i benen, diabetesrelaterade fotsår och psoriasis.
• Skapar en enhetlig nationell struktur som stärker patientsäkerheten.
• För att säkra jämlik vård, förebygga sår och använda våra resurser rätt måste fötterna upp på agendan.
Den nya skyddade yrkestiteln för medicinsk fotterapeut ger oss ett gyllene tillfälle – men bara om vi agerar tillsammans.
Kurt Gerok-Andersson, specialist i internmedicin, endokrinologi och diabetes, docent, senior sårkonsult
Parisa Afshar Jonghani, podiater, fotmottagning, Region Stockholm
Veronica Almstedt, distriktssköterska, Göteborgs stad, doktorand, Göteborgs universitet
Susanne Andersson, diabetessjuksköterska, docent, strateg, FOU primär och nära vård Skaraborg
Helene Andersson-Forsström, legitimerad sjuksköterska, medicine doktor, sårkonsult
Jan Apelqvist, endokrinolog, docent, Skånes universitetssjukhus
Nina Ashrafi, senior ortopedingenjör
Susanne Asteberg, sårsjuksköterska inom ortopedi, Västra Götalandsregionen
Stig Attvall, docent, överläkare, diabetes, Sahlgrenska akademin, Göteborg
Mathilda Björk, professor i arbetsterapi, Linköpings universitet
Birgitta Blom, förbundsordförande, Sveriges Fotterapeuter
Kerstin Brismar, senior professor i endokrinologi och diabetesforskning
Ida Calmén, socionom, förebyggande enheten, Södertälje kommun
Marianne Degerman, fysioterapeut, Skellefteå kommun, doktorand, Umeå universitet
Susanna Dufva, ordförande, Sårsjuksköterskor i Sverige (SSIS)
Max Gordon, överläkare, docent inom ortopedi, Karolinska Institutet
Jon Lampa, överläkare, adjungerad professor i reumatologi, Karolinska institutet
Leif Klint, överläkare, onkolog, Sahlgrenska universitetssjukhuset
Eva Ekerstad, överläkare, endokrinolog, NU-sjukvården, Trollhättan
Kristina Eklöf-Olsson, distriktssköterska, diabetessjuksköterska, Region Skåne
Cecilia Elam, specialistfysioterapeut, medicine doktor, Fotcenter, Västra Götalandsregionen
Conny Erixon, förbundsordförande, Psoriasisförbundet
Katarina Fagher, överläkare, endokrinolog, Skånes universitetssjukhus
Theodoros Foukakis, överläkare, professor i onkologi, Karolinska institutet
Maria Forslund, undersköterska, fotterapeut
Jarl Hellman, överläkare och ordförande för Svensk förening för diabetologi (SFD)
Eva Helmersson, förbundsordförande, Neuro
Emma Henriksson, ordförande, Diabetes Stockholm
Lotta Håkansson, förbundsordförande, Reumatikerförbundet
Rahime Inci, medicine doktor, överläkare hudkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Naifi Iskander, diabetessjuksköterska, hälso- och sjukvård, Landskrona Omsorg
Natalja Jacobsson, specialistläkare i dermatovenereologi och allmänmedicin, doktorand, Linköpings universitet
Gustav Jarl, ortopedingenjör, docent, Region Örebro län och Örebro universitet
Anita Jernberger, vårdlärare och folkhälsovetare
Bengt Erik Larsson, överläkare, fotkirurg, Falu lasarett
Linn Lindelöw, sårsjuksköterska inom ortopedi, Västra Götalandsregionen
Stefan Jansson, distriktsläkare, docent, Brickebackens vårdcentral Örebro, Universitetssjukvårdens forskningscentrum Örebro, institutionen för medicinska vetenskaper, Örebro universitet, och ordförande för nationella arbetsgruppen för diabetes
Lena Jonsson, ordförande, Svensk förening för fotterapeuter i diabetesvård (SFFD)
Marie Kierkegaard, leg sjukgymnast, docent, Karolinska institutet
Boris Klanger, specialist i allmänmedicin och diabetolog
Daniel Knutsson-Lundh, podiater, ortopedteknisk patienthandläggare, Formotion Ortopedteknik, Motala lasarett
Henrik Lindman, överläkare, docent inom onkologi, Uppsala universitet
Thomas Magnusson, ordförande, Diabetes Sverige
Tanja Markestål, konsultativ diabetessjuksköterska, hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen, Malmö stad
Carlos Martín de los Santos Díaz, podiater, Universitetssjukhuset Örebro
Christina Monsen, legitimerad sjuksköterska, medicine doktor, vårdutvecklare, Nära vård och hälsa, Region Skåne
Jan Norberg, docent, Region Sörmland
Hjalmar Olsson, specialist i allmänmedicin, Danderyds vårdcentral
Malin Olsson, distriktssköterska, adjunkt, Karolinska institutet
Magnus Peterson, specialist i allmänmedicin och smärtlindring, docent, Uppsala universitet
Karin Rådholm, distriktsläkare, biträdande professor i allmänmedicin, Linköpings universitet
Shadi Salehi, undersköterska, primärvård, Region Uppsala
Anders Svenningsson, överläkare, professor i neurologi, Karolinska Institutet
Marcus Schmitt-Egenolf, överläkare, professor i dermatologi, Umeå universitet
Brenda Silva, specialistläkare i dermatologi, Hudläkare i väst, Uddevalla
Sheyda Sofizadeh, diabetessjuksköterska, distriktssköterska, Uddevalla, Västra Götalandsregionen
Monica Stahl, undersköterska, fotterapeut
Eva Toft, läkare, medicinkliniken, endokrinolog och diabetesmottagningen, Ersta sjukhus, Stockholm
Antonios Valachis, överläkare, docent i onkologi, Örebro universitet
Marie Wendel, sårsjuksköterska inom ortopedi, Västra Götalandsregionen
Lena Zidén, fysioterapeut, docent, fysioterapin Sahlgrenska universitetssjukhuset, Mölndal
Martin Ålund, senior ortoped, medicine doktor, Västra Götalandsregionen
Rut F Öien, specialist i allmänmedicin, docent, Lunds universitet
Anna Östberg Elmlund, överläkare, ortoped, medicine doktor, ordförande Svenska fot- och ankelkirurgiska sällskapet
________________________________
260211 debattinlägg Dagens Medicin
https://www.dagensmedicin.se/opinion/debatt/fotsjukvarden-ar-en-del-av-en-storre-vardprocess/
”Fotsjukvården är en del av en större vårdprocess”
Sverige saknar ett tydligt nationellt uppdrag till Socialstyrelsen om att
definiera fotsjukvårdens innehåll, ansvar och struktur, skriver flera debattörer i en replik.
Vi delar uppfattningen att dagens ojämlika tillgång till fotsjukvård hotar patientsäkerheten. Samtidigt riskerar debatten att förenkla ett område som är betydligt bredare än en fråga om yrkestitel. Det centrala problemet är inte vilket begrepp som används, utan att Sverige saknar ett tydligt nationellt uppdrag till Socialstyrelsen om att definiera fotsjukvårdens innehåll, ansvar och struktur, trots att området berör flera diagnoser och vårdprocesser.
I dag hanteras fotsjukvård, egenvård och socialtjänstens ansvar olika över landet. Det skapar osäkerhet i gränsdragningen mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och egenvårdsbedömningar, och det leder till att patienter med liknande behov får olika insatser beroende på bostadsort. Detta är varken effektivt eller patientsäkert.
Prevention är avgörande, och preventiv fotsjukvård utgör en viktig – men inte ensam – del av en omfattande, tvärprofessionell vårdkedja. Nationella riktlinjer behöver utgå från behov och risk, i linje med evidens och beprövad erfarenhet. Tidiga insatser för riskidentifiering, avlastning samt bedömning av hud- och nagelstatus är ofta avgörande för att förhindra sårutveckling, infektioner och mer resurskrävande vård.
Denna vårdkedja involverar hemtjänst, hemsjukvård och primärvård, liksom specialistsjukvård med team där ortopeder, kärlkirurger, endokrinologer, hudläkare, onkologer och infektionsläkare kan ingå. Därtill bidrar sjuksköterskor, ortopedingenjörer, podiatriker, undersköterskor och fotterapeuter.
Många fotterapeuter arbetar i dag i verksamheter där både remissbaserad fotsjukvård och medicinskt betingad fotvård utan remiss ingår. Det senare är ett begrepp som huvudsakligen har vuxit fram ur skatte- och regelverk, snarare än ur vårdens behov – och som, när kriterierna uppfylls, jämställs med sjukvård enligt mervärdesskattelagen. Detta understryker behovet av att nationell vägledning och yrkesreglering utgår från vårdinnehåll och kompetens snarare än organisatorisk eller skattemässig form.
Det är samtidigt viktigt att skilja mellan remissbaserad fotsjukvård, medicinskt betingad fotvård som jämställs med sjukvård enligt mervärdesskattelagen, och fotrelaterad hälsoprevention.
Fotfriskvård och andra förebyggande insatser inom friskvården kan bidra till tidig riskidentifiering och avlastning av hälso- och sjukvården, men den kan inte ersätta preventiv fotsjukvård inom hälso- och sjukvårdens ansvar. Detta förutsätter tydliga nationella gränsdragningar mellan friskvård, egenvård och fotsjukvård.
Kompetensen kring fotsjukvård behöver stärkas brett i vården genom ökad kunskap om fotstatus och riskbedömning, men också fördjupas för de fotterapeuter som arbetar med fotsjukvård genom vidareutbildning och nära samarbete i multidisciplinära team, inklusive ortopedteknisk verksamhet. Först när Socialstyrelsen tydliggjort fotsjukvårdens medicinska innehåll blir det möjligt att avgöra ansvar, roller och samverkan. Detta påverkar även utbildningssystemet: i dag saknar yrkeshögskoleutbildningarna nationell vägledning att utgå ifrån, vilket bidrar till variation i både utbildning och vård.
Vi instämmer därför i slutsatsen att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer och vägledning för fotsjukvård, i samverkan med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), professioner, patient- och brukarorganisationer samt relevanta utbildningsaktörer. Nationell vägledning bör även omfatta samordnad patient- och professionsinformation, exempelvis via 1177.
Endast en sådan samlad struktur kan skapa jämlik, kostnadseffektiv och patientsäker vård. Den skyddade yrkestiteln för medicinsk fotterapeut som regeringen nu vill införa är ett viktigt steg, men utan ett tydligt nationellt uppdrag och gemensam vägledning riskerar förändringen att få begränsad effekt.
Gunilla Jägeblad, senior fotterapeut, vårdlärare
Heléne Assarsson Seerbe, legitimerad sjuksköterska med ansvar för skor och fotortoser, Formotion ortopedteknik
Anna Carlsson, distriktssköterska, Region Östergötland
Marie Bejmo, fotterapeut, avdelningschef, Region Värmland
Desiree Blomberg, generalsekreterare, Kroppsterapeuternas yrkesförbund
Anett Chramer, undersköterska, fotterapeut
Margareta Hellgren, specialist och docent i allmänmedicin
Linda-Li Falkegrim, fotortist, Formotion ortopedteknik, Södersjukhuset
Monica Lindholm, undersköterska och fotterapeut i primärvården
Lotta Ljung, överläkare, docent, reumatolog, Centrum för reumatologi, Stockholm
Britt Mattila, fotterapeut, vårdlärare
Carina Petersson, fotterapeut, endokrinmedicin US, Linköping
Kari Roland Huseth, fysioterapeut, specialistkompetens inom ortopedisk manuell terapi, medicine doktor, Göteborgs universitet
Linda Sunnerdahl, distriktssköterska, diabetessjuksköterska, samordnare regionalt processteam diabetes, Västra Götalandsregionen
Alexandra Uusimäki, ordförande, Bröstcancerföreningen Johanna Göteborg
______________________________________
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt