Regeringens uppdrag om fortbildning i primärvården är välkommet

men för snävt.

Sverige behöver ett nationellt och uppföljningsbart system för läkares fortbildning inom alla specialiteter och vårdformer.

 

 

Medicinsk kunskap förändras snabbt.

Nya läkemedel introduceras, diagnostiska metoder förfinas och behandlingsrekommendationer omprövas. Ändå kan en svensk läkare efter specialistbeviset arbeta kliniskt under resten av sitt yrkesliv utan ett formellt krav på dokumenterad fortbildning. Det är en systembrist i ett säkerhetskritiskt yrke.

 

Ansvaret kan inte läggas på den enskilda läkaren ensam.

Fortbildningen styrs i dag i hög grad av lokala budgetar, bemanning och chefers prioriteringar. När verksamheten pressas trängs fortbildningen lätt undan av den dagliga produktionen, trots att utebliven kunskapsutveckling skapar morgondagens kvalitetsbrister.

Läkarförbundets nya fortbildningsenkät visar utvecklingen. Antalet dagar med extern fortbildning minskade från 9,1 år 2005 till 3,8 år 2025. Av de svarande uppgav 23 procent att de inte hade fått någon extern fortbildning alls, över 70 procent saknade tillräcklig tid och färre än 30 procent hade en fortbildningsplan. Många använde sin fritid. Det är inte en hållbar modell för vårdens kunskapsförsörjning.

 

Fortbildning är varken en personalförmån eller en konferensfråga.

Den är en del av patientsäkerheten och verksamhetsutvecklingen. Brister kan bidra till försenade diagnoser, omotiverade skillnader, onödiga undersökningar och ett alltför långsamt införande av effektiva behandlingar. De kan också försvåra utfasningen av metoder som inte längre ger patientnytta.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka fortbildningen i primärvården, med särskilt fokus på specialister i allmänmedicin. Det är angeläget, men behovet upphör inte vid vårdcentralens dörr. Patienten har samma rätt till aktuell kompetens inom akutsjukvård, psykiatri, kirurgi, internmedicin och övriga specialiteter.

 

Utredningen ”Behörighet och yrkesreglering inom hälso- och sjukvård och tandvård” (SOU 2025:63)

föreslår att vårdgivare från 2028 ska erbjuda regelbunden fortbildning och att legitimerad personal ska delta. Den föreslår också att arbetet ska dokumenteras i patientsäkerhetsberättelsen. Det är en viktig grund, men utan tydliga miniminivåer, kvalitetskriterier och uppföljning finns en risk att kravet reduceras till administrativ avrapportering.

 

 

Ett fungerande nationellt system bör därför innehålla fem delar:

1. En årlig individuell fortbildningsplan, kopplad till arbetsuppgifter, specialitet, verksamhetens kvalitetsdata och identifierade kunskapsbehov.

2. Skyddad arbetstid och en reell budget. Som riktmärke bör läkare ha möjlighet till minst tio dagar extern fortbildning per år samt återkommande tid för internutbildning och självstudier.

3. Enkel nationell dokumentation. Kurser, kollegialt lärande, kvalitetsarbete, handledning och annan verksamhetsnära kunskapsutveckling ska kunna tillgodoräknas utan att ett nytt tungt kontrollsystem behöver skapas.

4. Gemensamma krav på kvalitet och oberoende. Mål, pedagogik, finansiering och intressekonflikter ska redovisas. Industrin kan bidra inom transparenta ramar men får inte styra innehåll eller deltagarurval, och producentoberoende alternativ måste finnas.

5. Proportionerlig uppföljning. Denna ska i första hand stödja utveckling. Vårdgivare som återkommande inte ger läkare rimliga förutsättningar måste dock kunna granskas och åläggas att åtgärda bristerna.

 

 

Professionen måste ha ett avgörande inflytande över de medicinska kvalitetskriterierna.

Reglering får inte innebära centrala kunskapsprov med jämna mellanrum eller automatisk indragning av legitimation.

Syftet är att säkra ett kontinuerligt lärande och tydliggöra vårdgivarens ansvar, inte att bygga en bestraffande kontrollapparat.

 

Den vanligaste invändningen är att vården saknar tid. Men kunskapsbrister kostar också tid och resurser genom vårdskador, felbehandlingar och onödiga utredningar. Skyddad fortbildning kan minska produktionen på kort sikt, men förbättrar kvalitet, prioriteringar och effektivitet över tid. Därför måste kostnaden ses som en investering i vårdens kärnuppdrag.

 

Sverige är ett av få europeiska länder där läkares fortbildning fortfarande är frivilligt reglerad.

Specialistbeviset visar kompetens vid en viss tidpunkt, det kan inte garantera att kunskapen är aktuell trettio år senare. Regeringen bör genomföra intentionerna i SOU 2025:63, låta kraven omfatta hela hälso- och sjukvården och ge professionen mandat att utforma ett nationellt system.

 

 

Fortbildning måste bli en del av vårdens ordinarie patientsäkerhetsarbete

– inte något som genomförs när bemanning och budget råkar tillåta det.

 

 

 

• Åke Sjöholm, professor vid Högskolan i Gävle och överläkare på Gävle sjukhus

• Katarina Fagher, överläkare på Skånes universitetssjukhus Lund och vetenskaplig sekreterare för Svensk förening för diabetologi

• Jarl Hellman, överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala och ordförande för Svensk förening för diabetologi

• Stefan Jansson, docent vid Örebro universitet och distriktsläkare på Brickebackens vårdcentral

• Neda Rajamand Ekberg, docent vid Karolinska institutet och överläkare på Akademiskt specialistcentrum

• Johan Jendle, professor vid Örebro universitet och överläkare på Universitetssjukhuset Örebro

 

 

 

Debattartikel införd i www.dagensmedicin.se

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt