– Jag tror att vi är inne i ett skifte där det här inte går att stoppa. Om några år tror jag att alla patienter med typ 1-diabetes som vill, kommer att ha tillgång till kontinuerlig glukosmätning, säger Katarina Eeg-Olofsson, som är diabetesläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset och sitter med i Nationella programrådet för diabetes.

Hon har lett programrådets arbete med att ta fram ett förslag till ett nationellt vårdprogram för behandling med insulinpump och för kontinuerlig glukosmätning för vuxna med typ 1-diabetes. Idag är kontinuerlig glukosmätning i första hand förbehållet de sjukaste patienterna med typ 1-diabetes.

Syftet med förslaget, som just gått ut på remiss, är att jämna ut skillnader i landet – och ge många fler tillgång till de hjälpmedel som finns.

Frågan om kontinuerlig glukosmätning har blivit högaktuell sedan en ny metod introducerades i vården hösten 2014, så kallad flash glucose monitoring, eller FGM.

Här mäts vävnadsglukos via en sensor på huden, vilket gör att patienten slipper sticka sig i fingret. Men till skillnad från mätare av den traditionella typen, CGM-system, larmar inte FGM-mätaren om blodsockret sjunker eller stiger hastigt. Patienten måste själv scanna systemet för att se hur blodsockret ligger.

– En viss andel patienter kommer att ha fortsatt nytta av konventionell CGM med larm, till exempel de med system som är kopplade till insulinpump och de som inte känner av sina låga blodsocker­nivåer, säger Katarina Eeg-Olofsson.

– Men den nya metoden – som är billigare och lättare att använda – kan hjälpa många som inte behöver eller vill ha larm. Vid varje avläsning ges förutom aktuella glukosdata en trendpil som visar åt vilket håll glukosvärdet är på väg. Det gör det lättare att veta hur man ska dosera sitt insulin, fortsätter hon.

I dag är det dock betydligt fler som vill mäta sitt blodsocker kontinuerligt än som faktiskt har tillgång till CGM eller FGM. Enligt Katarina Eeg-Olofsson saknas det överblick över exakt hur många som faktiskt har tillgång till kontinuerlig glukosmätning. Men mycket tyder på att det finns skillnader mellan landsting, och kanske också mellan diabetesmottagningar i ett och samma landsting.

– En väldigt grov gissning är att det handlar om 30 procent av de vuxna patienterna i landet, men det är säkert mycket färre på många håll.

Det nya förslaget innehåller en rad kriterier för när kontinuerlig mätning med CGM eller FGM ska övervägas. Mest uppseendeväckande är kanske att ”ökade möjligheter för fysisk aktivitet och förbättrad livskvalitet” ensamt ska räcka.

– Det är nog här som det kommer att bli mest debatt nu när förslaget är på remiss. För det innebär förstås att väldigt många fler kommer i fråga för kontinuerlig glukosmätning, säger Katarina Eeg-Olofsson.

Nationella programrådet räknar med att 70–75 procent av alla vuxna patienter kommer att uppfylla kriterierna, och vilja använda tekniken. Fullt genomfört beräknas förslaget innebära stora kostnader för landstingen.

– Vi kommer förstås att behöva prioritera nu i början. Här på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där vi har en förhållandevis hög användning, prioriterar vi i dag dem med mycket högt HbA1c och dem som sticker sig väldigt många gånger per dygn.

Eftersom vårdprogrammet inte är tvingande är det dock upp till varje landsting att göra som det vill.

– Vårdprogram har ju också en förmåga att hamna i olika hyllor. Men jag tror att diskussionen, att vi lyfter det här nu, kommer att göra att fler får upp ögonen för att behovet finns och att vi inte kan förvägra patienter den här hjälpen nu när vi har tekniken.

Snart ska det också bli lättare att få överblick över vilka som använder kontinuerlig glukosmätning.

– Vi jobbar för att det inom kort ska gå att registrera detta i nationella diabetesregistret, säger Katarina Eeg-Olofsson som sitter i registrets utdatagrupp.