Det är februari och året är 2015 och jag är nyss 20 år fyllda. Jag kliver upp på morgonen och det är kallt. AC:n på vårt halvtaskiga men ack så billiga hostel har kylt rejält. Jag öppnar ytterdörren och möts av en vägg av värme. Äntligen är jag här. Jag lyckades komma iväg och framför mig har jag ett halvårs äventyr genom Indonesien, Malaysia, Vietnam och Burma.

Det här var min första långa resa jag gjorde som ung vuxen. Jag hade planerat den i detalj, jag hade gått igenom alla orosmoment kopplat till att resa med diabetes typ 1 och jag hade en stark vision och dröm om allt häftigt jag skulle få se, uppleva och känna.

Denna resan avslutades efter 3 veckor, på intensiven på ett sjukhus i Denpasar, Bali.
Inte på grund av min kroniska sjukdom utan på grund av en mygga.

Min mamma fick komma och hämta hem mig till Sverige och jag som trodde att ensam är stark och att jag äntligen skulle ut och stå på egna ben fick mig en rejäl käftsmäll.

Nu är det september samma år och alla saker på packningslistan är i-bockade. Jag har läkt och mår bra. Mina 6 stycken kylväskor för insulinet är blötlagda, 1000 nålar packade och viljan att se, uppleva och känna är starkare än någonsin.
Med mig har jag med min nyblivna pojkvän som inte alls vet vad han har gett sig in på, men det vet jag.

Vi ska ta oss genom Europa på 2 månader med tåg. Vi har med oss varsin stor ryggsäck fylld med det vi kan tänka oss behöva. Vår totala packning består av 30% kläder, 5% Lonely planets ”Travel on a shoestring, Europe” och 65% diabetesgrejer.

Det jag, numera vi, har drömt om infrias och vi ser, upplever och känner.
Små och gulliga cottages på den brittiska landsbygden runtom Exeter.
Akut mellanmål med vindruvor, ost och vin vid kanten av Canal Saint Martin.
Höga hopp från klipporna Calanquerna i Marseille.
Myllriga gator fyllda med musik i Ljubljana.
Sol och bad på ön Krk.
Nya vänner i Bologna.

Vi känner oss fria (och väldigt kära).

Det går bra, det känns bra och den här resan kommer inte att avslutas på intensiven men tyvärr inte långt ifrån.

I Italien stiger mitt blodsocker okontrollerat. Jag försöker råda bot på det med ökade doser och allt annat man sig bör.
Jag går mentalt igenom den ”inofficiella och internationella högt blodsocker-katastroforsaks-listan, noggrant utformad för personer med diabetes typ 1”:

• Vad har jag ätit?
• Har jag en infektion i kroppen?
• Ska jag ha mens eller har jag en annan hormonell rubbning på gång?
• Fel på nålen?
• Fel på sprutan?
• Fel på insulinet?
• Fel på injektionsstället?
• Fel på blodsockermätaren?
• Fel på mig?

– Doser höjs, innehållsförteckningar korrekturläses och oron stiger.

Dagen efter är blodsockret fortfarande väldigt högt.

– Nålar byts, injektionsställe varieras och insulinampuller byts ut.

Jag mår riktigt dåligt och det känns som att insulinet inte ger någon verkan överhuvudtaget. Den känslan visar sig senare stämma.

Vi lyckas ta oss vidare till våra vänner i Österrike för att landa lite och försöka reda ut hur vi ska gå vidare och vad som hänt.
• Ska vi åka hem?
• Ska jag läggas in?
Vad är det som händer i min kropp?

Det är där och då som förklaringen till mitt höga blodsocker kläcks. Några dagar tidigare hade vi haft lyxen att ha en kyl på vårt hotellrum. Det hörde inte till vanligheten. Jag passade på att stoppa in mitt insulin för att kunna torka mina kylfodral och blötlägga dom på nytt.
Min pojkvän kommer nu ihåg att han drack lite juice en morgon i Italien. Han upplevde att juicen var isig. Insulinet låg bredvid.
Vi kunde nu med hjälp av försäkringsbolag och min läkare i Sverige ersatta det overksamma med nytt insulin på närmsta apotek i Wien.
Besöket i denna stad avslutas med en konsert där vår vän spelar kontrabas och tågresan genom Europa kan fortsätta.

Denna resa fortsätter än idag.

Oro för temperaturer och mitt insulin har funnits där länge. På denna resan fick jag verkligen uppleva det som man ständigt försöker undvika när det kommer till förvaringen av sitt insulin.
Jag kunde inte släppa faktumet att insulinet i sig inte ändrar färg, form eller konsistens om det blivit dåligt på grund av temperatur.
Tillsammans med min bror Oskar beslöt vi oss för att hitta en lösning på problemet och vårt äventyr kallas idag InsulinSaver – En smart temperatursensor för säker förvaring av insulin.

Inskickat till redaktionen

Hanna Dahl

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt

Höga hopp från klipporna Calanquerna i Marseille.

Besöket i denna stad avslutas med en konsert där vår vän spelar kontrabas