Johan Asplund 1936-2023
Jag började som underläkare på medicinkliniken Falu lasarett 1980. Målet var att bli specialist i allmän internmedicin, FV-block hette det då. Slumpen placerade mig på medicinavdelning 5 där Johan Asplund var överläkare.
Johan var son till den världsberömde arkitekten Gunnar Asplund och även om Gunnar dog när Johan var 4 år gammal så hade Johan fått med sig förmåga att ta plats i tillvaron och det parat med nyfikenhet och vilja att pröva nytt gjorde avdelning 5 och området diabetes till ett spännande ställe att vara, kryddat med Johans förmåga att berätta en god historia i kafferummet.
I början av 1980-talet skrev den mycket framsynte Robert Turner i Oxford ett par artiklar om att man borde behandla diabetes typ 1 med en kombination av långverkande insulin en eller två gånger per dygn och kortverkande insulin till måltid. Helt ny idé då. Johan läste, och med kort avstånd mellan tanke och handling bestämde han att detta skulle prövas i Falun. Sagt och gjort, 50 personer med diabetes typ 1 skulle prövas i en crossover-studie där 6 veckor med ”sedvanlig” behandling. Vid den här tiden var behandlingen en eller två injektioner medellångverkande insulin per dygn - detta jämfördes med basal-bolus-behandling med Actrapid före varje måltid och en injektion av zink-insulinet Ultralente per dygn. Det ansågs etiskt oförsvarbart att låta försökspersonerna injicera fyra gånger per dygn så Actrapid före måltid gavs i en kvarliggande butterflykateter under huden(!). Effektmåttet var faste- och preprandiellt glukos mätt med det helt nya BM 1-44, teststickor för självtest av blodglukos (tog bara två minuter …) samt HbA1 (HbA1c kom flera år senare).
Hur det gick? Vi fick en liten men statistiskt signifikant förbättring av HbA1 under Actrapid-perioden som, om det blivit publicerat, hade varit den första studien i världen att visa detta. Det blev alltså inte publicerat. Eftersom jag utfört det mesta praktiska arbetet fick jag presentera studien på Riksstämman i Stockholm 1983 (stort för mig) men sedan var nog Johans attention span slut och data hamnade i Johans skrivbordslåda för att aldrig mer avhöras. Synd, Johan!
Johan var alltid öppen för det som var nytt, beslutsvägarna var korta, när vi läst om nyttan av att mäta mikroalbuminuri gick vi bara in till kemlab och begärde att få det, visst det ordnar vi sa man och så hade vi analysen före både Stockholm och Uppsala. Sju olika sorters insulinpumpar var också en självklarhet i Falun när pumparna började komma i början av 80-talet.
En dag på mottagningen satt jag och tittade på fotens kapillärer i ett avancerat kapillärmikroskop när syster Gudrun avbröt och meddelade ”en man från Brandt Optik i Stockholm är här och han verkar upprörd”. Bengt Fagrell i Stockholm hade publicerat några artiklar om värdet av mikroskopering av fotens kapillärer och Johan vill förstås ha även den tekniken till Falun. Önskan att få ett kapillärmikroskop fick gå före förmågan att betala densamma och när Brandt Optik tröttnat på ekonomisk prokrastinering skickade man helt sonika en man som utan ett ord till mig packade hela utrustningen i en låda och lämnade mottagningen. ”Vi hade den i alla fall i ett halvår” konstaterade Johan nöjt. Metoden blev aldrig någon framgång.
1987 lämnade jag Falun och flyttade till Skåne, Peter Hallgren fortsatte tillsammans med Johan Asplund att driva en av Sveriges bästa diabetesmottagningar. Nu har du Johan lämnat oss och världen fick aldrig veta vilken framsynt studie du gjorde 1982 - men nu vet i alla fall ni som läser detta att han var en äkta pionjär. Tack och farväl Johan.
Anders Frid, pensionerad överläkare, Dalby,
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt