Det är en låg och ojämn förskrivning av nya diabetesläkemedel över landet. Det visar en rapport om tilläggsbehandling med GLP-1-receptoragonister och SGLT2-hämmare.
– Det är tråkigt att det inte har nått ut, det blir inte en jämlik vård i Sverige. För patienterna kan det vara skillnad på vilken behandling du får, beroende på var du bor, säger Jarl Hellman, endokrinolog vid Akademiska sjukhuset, Uppsala.
I maj kom SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) med rapporten om tilläggsbehandling med GLP-1-receptoragonister och SGLT2-hämmare. Här fastslås att behandling med dessa läkemedelsgrupper som tillägg till annan diabetesbehandling minskar dödlighet, hjärtkärlsjukdom samt njursvikt. De nya läkemedlen bidrar också till viktminskning.
– Det visar ju än en gång på hur bra och viktiga de nya läkemedelsgrupperna är, säger Jarl Hellman, endokrinolog och överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och forskare vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet, och också en av de sakkunniga bakom rapporten.
• Allra lägst förskrivning av GLP-1-receptoragonister har Östergötlands län med 22 förskrivningar per 1000 invånare.
• Bäst är Södermanlands län med 90,48 förskrivningar per 1 000 invånare.
• För SGLT2-hämmare är Dalarnas län bäst på att förskriva med knappa 80 expedieringar per 1000 invånare.
• Sämst är Stockholm med drygt 30 expedieringar.
I behandlingsriktlinjer från ESC (europeiska kardiologsällskapet), ADA och EASD (amerikanska och europeiska diabetesorganisationerna) rekommenderas användning av SGLT2-hämmare och GLP-1-receptoragonister för patienter med typ 2-diabetes och kardiovaskulär risk.
– Vi har väldigt tydliga bevis på att det här gör nytta. Socialstyrelsen har prioritet 3 på detta ("skall"), vilket betyder att vi ska ge detta till alla som behöver. Vi har en otroligt tung dokumentation i form av studier, säger Stefan Jansson, distriktsläkare, Brickebackens vårdcentral, Örebro, och ordförande i nationella arbetsgruppen för diabetes inom regionernas kunskapsstyrningssystem.
Av patienter med typ 2-diabetes är det 30 procent som har haft en hjärtkärlhändelse.
– Det är då de nya läkemedlen gör bäst nytta. Majoriteten i den här gruppen borde få något av dessa läkemedel, säger Stefan Jansson.
Decentraliserade budgetar skapar problem
En av anledningarna till att läkemedlen inte används i större utsträckning tror både Stefan Jansson och Jarl Hellman handlar om de decentraliserade läkemedelsbudgetarna där många vårdcentraler själva står för läkemedelskostnaderna.
– Ekonomin styrs av lokala budgetar på varje vårdcentral. Det kan bli förödande om man har stor förskrivning av nya dyrare läkemedel. Då får man kanske avvara annan förskrivning, säger Stefan Jansson.
– Det är ett effektivt sätt att bromsa nya läkemedel och ny teknik. Jag tycker att det är ett problem att vi har den här styrningen, fyller Jarl Hellman på.
Läkemedelskostnaden en liten del
Räknat på hela kostnaden för en patient med typ 2-diabetes är dock läkemedelskostnaden en mindre del.
– Det motsvarar kanske 7–8 procent av hela kostnaden för patienten, så det är egentligen en liten del av helheten, resten är komplikationer, sjukhusvård med mera. Om du drabbas av en stroke kräver det lång rehabilitering, och du får kanske bestående funktionsnedsättning, det är klart att det kostar jättemycket, säger Stefan Jansson.
Men vinsten med mer effektiva läkemedel går med nuvarande ekonomiska modell inte att räkna hem för vårdcentralerna.
– Det är sjukhusvården, kommunen och samhället som drar nytta av det; att patienter mår bättre och är mindre sjukskrivna. Det blir inte samma konton, säger Jarl Hellman.
Krävs nya ekonomiska modeller
I Region Örebro där Stefan Jansson arbetar har man en central budget, istället för att varje vårdcentral har sin egen.
– När man följer upp så har vi inte en högre kostnad för förskrivning på det här jämfört med andra regioner, visst har kostnaden för nya läkemedel ökat, men vi har också sett positiva resultat på till exempel hjärtinfarkt, säger Stefan Jansson.
Centrala budgetar, är det lösningen för en mer jämlik vård för patienterna?
– Det är ett problem att man tittar på hälsoekonomi och försöker räkna på vad som lönar sig i längden men i praktiken så styrs ofta budgeterna på årsbasis eller ännu kortare. En nationell läkemedelsbudget är egentligen allra mest rimligt, eller åtminstone storregioner som har mer gemensamma budgetar i kombination, säger Jarl Hellman.
Att det inte sker tror Jarl Hellman handlar om en rädsla hos beslutsfattare för att kostnaderna skulle eskalera.
– Jag tycker att det är tokigt. Det blir ju inte så med de här läkemedelsgrupperna. Om man nu har bestämt att de är hälsoekonomiskt positiva, då måste man kunna få köra på det, säger han.
Krävs ökad kunskap
För att få en mer jämlik förskrivning av diabetesläkemedel över landet krävs också ett kunskapslyft inom vården, tror Stefan Jansson.
– Det är ett mindre bra system för att utbilda dem som ska förskriva. Det gäller att notera när det kommer nya studier, sammankalla till möten och så vidare. Man måste hjälpas åt och se till att varje enskild läkare har beslutsstöd i någon form så att man behandlar på ett bra sätt, säger han.
Jarl Hellman håller med.
– Det är alldeles för lite fortbildning. Det är ofta de mest intresserade och drivna som håller på med diabetes. Det gäller att få ut mer kunskap bland den vanliga vården och inte bara bland de mest ambitiösa, säger Jarl Hellman.
Stefan Jansson nämner också stafettläkare som är vanligt i primärvården.
– Det blir ingen kontinuitet, kvaliteten på hyrläkarna varierar och de kanske inte uppdaterar sig lika frekvent som den fasta personalen gör. Det kan också vara en del av förklaringen till ojämlikheten i diabetesvården, säger Stefan Jansson.
På uppdrag av DiabetologNytt
Matilda Lann, medicinsk journalist
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt