Skriv ut
Kategori: Nyheter
En 30-års uppföljning i VISS-studien visar, att de med typ 1 diabetes som ligger mer normalt i HbA1c inte utvecklar allvarliga ögon- eller njurkomplikationer och att  HbA1c är en mycket god biomarkör för risken att utveckla komplikationer.

HbA1c tröskeln för att utveckla komplikationer sjunker med tiden.Mot bakgrunden av resultat rekommenderar Hans Arnqvist med medarbetare, att, för att undvika allvarliga ögon- och njurkomplikationer under 30-år efter diabetesdebuten, bör ett medel HbA1c under 53 mmol/mol eftersträvas. 

Studien publiceras idag i Diabetes Care.

Nivåerna av långtidssocker, HbA1c, speglar väldigt väl risken för personer med typ 1 diabetes att få komplikationer i ögonoch njurar och bör ligga under 53 mmol/mol.

Det visar en studie från Linköpings universitet. Studien är den enda i världen, där forskarna har följt individer sedan de insjuknade i typ 1 diabetes och under mer än 30 år framåt i tiden.

Fynden publiceras i tidskriften Diabetes Care.

Hos personer med diabetes kan de små blodkärlen i olika organ skadas.
Exakt varför det blir så är inte klarlagt, men det har varit känt sedan 1990-talet att god kontroll av blodsockernivån är kopplat till lägre risk för komplikationer.

Däremot har det varit oklart vilken nivå av långtidssocker, HbA1c,personer med typ 1-diabetes bör ha för att undvika allvarliga skador på blodkärlen i ögon och njurar.

– Vår studie visar konkret vilka långtidssockernivåersom är bra för att undvika komplikationer. Att ha den kunskapen kan öka individens motivation att hålla sitt blodsocker på en bra nivå, säger Hans Arnqvist, professor emeritus vid Linköpings universitet, som har lett studien.

I den aktuellastudien, som kallas VISS (Vaskulära Diabeteskomplikationer I Sydöstra Sjukvårdsregionen), har forskarna följt alla barn och vuxna som var yngre än 35 år när de insjuknade i typ 1-diabetes under åren 1983–1987 i den Sydöstra sjukvårdsregionen. Alla nyinsjuknade inkluderades i studien, totalt 447 personer.

Forskarna har följt deras HbA1c-värden, som speglar hur blodsockret har variti genomsnitt under längre tid. De har också följt utvecklingen av skador i ögonen och njurarna under 32–36 år efter sjukdomsdebut.

Särskilt de små blodkärlen i ögonen är känsliga vid typ 1-diabetes. Nästan alla patienter får förändringar i ögonen i form av små blödningar, som inte påverkar synen. Det kan också uppstå nybildning av kärl i näthinnan. Kärlnybildningen kallas proliferativ retinopati och kan på sikt förstöra synen. Även gula fläcken i ögat, den punkt i näthinnan som är platsen för det skarpa seendet, kan påverkas av diabetes så att synen blir suddig.

Njurarna är inte riktigt lika känsliga som ögat för högt blodsocker, men även här kan de viktiga små blodkärlen skadas. Det märks på att proteiner från blodet läcker ut i urinen. Det vanligaste proteinet i blodet är albumin, och när det finns i urinen kallas det albuminuri.

Njurskadan leder så småningom till nedsatt njurfunktion vilket i allvarliga fall innebär att njurarna slutar fungera. Tillståndet leder till döden om det inte behandlas med dialys eller njurtransplantation.

Hos en frisk person reglerar kroppen blodsockret väldigt strikt och HbA1c är högst 42 mmol/mol.

–Med den här studien kan vi ange att för att helt undvika allvarliga skador på ögon och njurarunder åtminstone 32 år bör personer med typ-1 diabetes ha ett långtidssockersom i medeltal ligger under 53 mmol/mol. Risken för komplikationer i ögon och njurar ökar ju högre man ligger.

Våra slutsatser gäller med avseende på att inte utveckla kärlkomplikationer, men
om en person har problem med alltför lågt blodsocker, hypoglykemi, så kan man inte pressa blodsockret så hårt, säger Hans Arnqvist.

Målnivån för HbA1csom VISS-studien kommer fram till, stämmer överens med det individuella mål som American Diabetes Association rekommenderar. I den svenska diabetesvården anges målnivåer på gruppnivå, snarare än för individen.

Forskargruppens förra uppföljning av studiegruppen gjordes 20 år efter sjukdomsstart. De konstaterarnu att efter 30 år har skador uppstått vid lägre blodsockernivåer än vad som sågs efter 20 år.

Fler personer har fått skador, trots att de inte har legat högre i blodsockernivå än de gjort tidigare. Med andra ord verkar tröskeln för att utveckla komplikationer sjunka något över tid.

Det gör att studien inte kan säga exakt var i blodsockernivå personer med typ1-diabetes bör ligga efter ännu längre tid än 30 år efter diagnos.

VISS-studien har fått finansiellt stöd från Barndiabetesfonden och Region Östergötlands Stiftelsefonder.A

rtikeln:Impact of HbA1c Followed 32 Years From Diagnosis of Type 1 Diabetes on Development of Severe Retinopathy and Nephropathy: The VISS Study, Hans Arnqvist, Malin Westerlund, Mats Fredrikson, Johnny Ludvigsson och Maria Nordwall, (2022),

Diabetes Care, publicerad online 12 september 2022, DOI: 10.2337/dc22-0239

https://doi.org/10.2337/dc22-0239

Press release Hans Arnqvist, Linköpings universitet


Nyhetsinfo

PATHOPHYSIOLOGY/COMPLICATIONS| Diab Care SEPTEMBER 12 2022

Impact of HbA1c Followed 32 Years From Diagnosis of Type 1 Diabetes on Development of Severe Retinopathy and Nephropathy: The VISS Study

Maria Nordwall

ABSTRACT

OBJECTIVE

To evaluate HbA1c followed from diagnosis, as a predictor of severe microvascular complications (i.e., proliferative diabetic retinopathy [PDR] and nephropathy [macroalbuminuria]).

RESEARCH DESIGN AND METHODS

In a population-based observational study, 447 patients diagnosed with type 1 diabetes before 35 years of age from 1983 to 1987 in southeast Sweden were followed from diagnosis until 2019. Long-term weighted mean HbA1c (wHbA1c) was calculated by integrating the area under all HbA1c values. Complications were analyzed in relation to wHbA1c categorized into five levels.

RESULTS

After 32 years, 9% had no retinopathy, 64% non-PDR, and 27% PDR, and 83% had no microalbuminuria, 9% microalbuminuria, and 8% macroalbuminuria. Patients with near-normal wHbA1cdid not develop PDR or macroalbuminuria.

The lowest wHbA1c values associated with development of PDR and nephropathy (macroalbuminuria) were 7.3% (56 mmol/mol) and 8.1% (65 mmol/mol), respectively.

The prevalence of PDR and macroalbuminuria increased with increasing wHbA1c, being 74% and 44% in the highest category, wHbA1c >9.5% (>80 mmol/mol). In comparison with the follow-up done after 20–24 years’ duration, the prevalence of PDR had increased from 14 to 27% and macroalbuminuria from 4 to 8%, and both appeared at lower wHbA1c values.

CONCLUSIONS

HbA1c followed from diagnosis is a very strong biomarker for PDR and nephropathy, the prevalence of both still increasing 32 years after diagnosis. To avoid PDR and macroalbuminuria in patients with type 1 diabetes, an HbA1c <7.0% (53 mmol/mol) and as normal as possible should be recommended when achievable without severe hypoglycemia and with good quality of life.


www red DiabetologNytt
Träffar: 261