De krav som ställs på unga med diabetes typ 1 kan ofta upplevas som övermäktiga, skriver debattörerna.
Ida Lindstén, rådsmedlem, Ung Diabetes.
Bild: Fribild
Ung Diabetes har vid ett flertal tillfällen, på olika sätt, lyft behovet av ökad tillgång till psykosocialt stöd för personer med diabetes i Sverige. Behovet kan inte nog poängteras.
I dag lever nästan en halv miljon människor med diabetes i Sverige, cirka 50 000 av dessa har den autoimmuna sjukdomen diabetes typ 1. Att leva med diabetes typ 1 innefattar i nuläget egenvård i livets alla år, årets alla dagar och dagens alla timmar. Såväl blodsockermätningar som insulininjektioner och anpassning av bland annat kost och motion behöver göras. Allt görs i strävan efter att uppnå stabil blodsockernivå, både i stunden och på lång sikt, med förhoppning om att minska den förhöjda risk för komplikationer och förtida död som diabetes typ 1 medför. Men detta är lättare sagt än gjort, och de stora krav som ställs på individen kan ofta upplevas som övermäktiga.
Personer med diabetes typ 1 har mer eller mindre regelbunden kontakt med sjukvården. Hur tät kontakten är och vilket stöd och hjälp vården erbjuder patienten varierar dock. Kontakt med diabetessjuksköterska, diabetesläkare och dietist ses ofta som en självklarhet. Likaså att ögonbottenkontroll ska göras med jämna mellanrum. Alla dessa kontroller av kroppens fysiska skick är såklart nödvändiga delar av diabetesvården, men vi anser att en viktig pusselbit fattas: var är kuratorn, psykologen eller terapeuten?
Sara Hammer, legitimerad psykolog, Psykologpartners.
Bild: Fribild
Genom ett samarbete mellan Ung Diabetes och företaget Psykologpartners fick unga vuxna (18–30 år) med diabetes typ 1 under hösten 2017 och våren 2018 möjlighet att delta i en ännu ej publicerad pilotstudie som syftade till att utvärdera Acceptance and commitment therapy, ACT-behandling, för denna målgrupp. En randomiserad kontrollerad studie med kontrollgrupp på väntelista genomfördes, där de unga vuxna i respektive grupp träffades vid totalt fem tillfällen. Några av de variabler som mättes innan påbörjad och efter avslutad behandling var personens grad av livskvalitet, nedstämdhet, utbrändhet, ångest och oro.
Förändringarna efter behandlingen var slående. Personernas nedstämdhet minskade signifikant över tid och trender till minskningar gick även att se hos behandlingsgruppen i de flesta andra uppmätta variablerna. Även HbA1c-värdet (långtidsblodsockret) förbättrades hos enskilda personer efter behandlingsavslut. Flera av deltagarna beskrev dessutom att behandlingen bidragit till ökad insikt och acceptans för sjukdomen och för deras tankar och känslor kopplade till den. Kommentarer efter behandlingen som ”det är inget fel på mig”, ”jag duger som jag är”, ”jag dömer och skyller inte längre på mig själv” och ”jag kan nu ta mitt insulin utan att det är jobbigt att andra ser” är även i sig ett starkt talande resultat.
Nu vill vi se att kontakt med kurator, psykolog eller motsvarande blir en lika självklar del av diabetesvården som allt annat.
Alla personer med diabetes typ 1 måste kunna få hjälp av sjukvården med att hantera de svåra tankar och känslor som sjukdomen kan bidra till, om och när de har behov av det. Det är dags att diabetesvården börjar se att kropp och psyke hänger ihop!
Från www.dagensdiabetesx.se igår
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt