Av Amy E. Herman

Mariner Books 2017 Pris häftad 147 kr

 

Lite förvånad blev jag när DN:s redaktör satte denna bok i min hand. Vad kunde den innehålla av intresse för DN:s läsare?

 

Ett minne dök upp; en av mina första läroböcker, när jag för många år sedan började studera psykologi, var ”The world of perception” av Kai von Fieandt. Det var inte alls vad vi studenter ville läsa – vi ville bums kasta oss över något djuplodande av Freud...

 

Men, boken väckte en helt ny förståelse av människan och är en av de få böcker jag behållit sedan mitt första universitetsår.

 

Observation, att ta in detaljer, är objektivt. Perception, hur vi tolkar det vi ser, är subjektivt. Vi drar slutsatser och tar beslut baserade på vår perception, vilken kan vara influerad av en mängd olika faktorer; dels av mera långsiktig art som vår kulturella bakgrund, utbildning, erfarenheter och våra värderingar samt – för stunden variabla – t.ex. hur vi har sovit eller om vi är mätta eller hungriga.

 

 

 

En novell av August Strindberg kom för mig; han beskrev i den skarpsynt olika mäns kroppskonstitutioner, påverkade av vilket yrke de innehade; starkare här, utslitna där .... något som lätt kan missas vid en snabb konsultation och då kanske leder till onödiga provtagningar? Varje situation och person är unik.

 

Att behandla patienter på ett generellt sätt är att lura både dem och oss själva. Nu känns boken plötsligt högst relevant för DN:s läsare. Även brottsutredare har visat sig ha stor nytta av att analysera konst. Enligt författaren är de många exemplen genuina, hämtade från dessa två områden men även från andra fält.

 

Författaren skriver att hon blev ”a neuroscience fanatic” vid upptäckten att retina snarare var en del av hjärnan än av ögat. Hjärnor kan tränas att upptäcka mera och att observera mera korrekt. Hos en seende tar processandet av vad vi ser ca 25% av vår hjärnkapacitet och över 65% av alla våra ”hjärnvägar”.

 

På en sida skriver hon tyvärr att i hippocampus lagras minnen – jag får hoppas att formuleringen var en lapsus.

 

Författaren låter oss ta del av ett antal välkända experiment där människor i allmänhet visat en förbluffande brist på uppmärksamhet – därför att det är så de flesta människor fungerar.

 

Efter Introduktionen kommer de fyra avdelningarna som är de samma som de fyra stegen i hennes seminarieprogram. Det är lättare att komma ihåg ”The four As”;

 

I Assess, II Analyze, III Articulate and III Adapt än om jag översätter till svenska, inte sant?

 

Boken, på ca 280 sidor, avslutas med mängder av noter där den intresserade kan kontrollera det lästa och/eller fördjupa sig i ämnet.

 

- Några av de fem underrubrikerna i  Asses:

Vikten av att se vad som är betydelsefullt och Varför två individer aldrig ser samma sak.

 

I Analyze ;”Upptäckt består i att se vad alla har sett men att tänka vad ingen har tänkt”. /Citat av A. Szeuf-Györgyi/ Här lär man sig den viktiga skillnaden mellan perception och slutledning, med rubriker som Att analysera från varje vinkel och Hur prioritera likt en hemlig agent

- Nästa avsnitt är Articulate; hur göra sina upptäckter begripliga för någon annan?

Hur undvika kommunikationssammanbrott?  Hur dela med sig av obehagliga sanningar?

 

I Adapt; Hur övervinna våra inneboende fördomar? Hur navigerar vi vid osäkerhet? Inte bara ”upptäcka” utan också reagera på det man ser. Och göra något av sin reaktion!

Generellt sett varnar Herman med ytterligare två A-ord: Turn off the autopilot!  Akta dig för prematura antaganden!

 

Herman är mycket uppmuntrande vad gäller vår förmåga att förbättra vår ”klarsyn”. Hon uppmuntrar oss att gå till ett museum, välja ut en tavla, antingen en som attraherar oss eller en som vi ogillar, och sedan studera den riktigt noga i fem minuter.

 

Läs inte den lilla texten som brukar finnas vid varje tavla!

Vem? Vad? När? Var? kan vara våra ledord vi observationen. Vi skall lägga märke till varje synlig detalj; färger, former, skuggor, antalet objekt, tyget i en persons klädsel. Kan vi lista ut var scenen på tavlan utspelar sig – och när? Om det finns människor på tavlan – vad ”vet” vi om dem?

 

Därefter skall vi ställa oss tre frågor som inte har kunnat besvaras genom den visuella granskningen.

Varning: En risk med att bli för detaljobservant är att bli som en läsare av denna bok, som i glad entusiasm noggrant uppmärksammade mången tavla på nyrenoverade Nationalmuseum – men inte upptäckte väggarnas nya, synnerligen starka olika färger! Gestaltpsykologins motto: ”Helheten är mer än summan av delarna” bör inte glömmas! Viktigt också vid mötet med patienten.

 

Författaren är entusiastisk, texten är lättläst och nöjsam att ta till sig, genom att den är interaktiv. I boken finns fotografier av konstverk (ibland tyvärr så små att det är svårt att upptäcka alla detaljer) och så får man vissa observationsuppgifter, snarlika de som hennes kursdeltagare får. I andra halvan av boken finns dock, som så ofta i amerikanska böcker, en del tröttande omtuggningar

 

 

Så skriver Amy E. Herman – kanske har hon rätt. I vilket fall som helst är detta en bok jag varmt rekommenderar – både till den konstintresserade som till yrkesverksamma inom något människovårdande yrke. Kanske blir den till glädje i umgänget med dina medmänniskor?

 

 

 

För DianbetologNytt

Marie Insulander

Leg. psykolog och leg. psykoterapeut

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt