En studie från Jönköpings län som visar att högavlönade patienter med typ 2-diabetes oftare får moderna och dyrare diabetesläkemedel förskrivna.

 

Uppgifter som publicerades i Dagens Medicin den 1 oktober 2026

Patienter med Y2DM med högre inkomster shade törre sannolikhet att få behandling med:

• GLP-1-receptoragonister, exempelvis semaglutid.
• SGLT2-hämmare, exempelvis empagliflozin.

 

Resultaten presenterades vid diabeteskongressen EASD.

Studien uppmärksammades av Albin Alsiö, AT-läkare i Jönköping och doktorand vid Linköpings universitet.

Forskarna planerar att undersöka om samma mönster finns i hela Sverige.

 

 

 

MEDICINSK KOMMENTAR

Varför är resultaten viktiga?

Om patienter med likartad sjukdomsbild får olika behandling beroende på inkomst kan det innebära ojämlikhet i diabetesvården. Samtidigt visar en observationsstudie inte i sig att inkomstskillnaderna orsakar skillnaderna i förskrivning.

Båda grupperna har en viktig plats i modern behandling av typ 2-diabetes, särskilt hos patienter med hjärt-kärlsjukdomar, hjärtsvikt eller njursjukdom.

 

Vad visar studien?
Det som rapporterats är ett samband mellan högre inkomst och större sannolikhet att få dessa läkemedel förskrivna.

 

Osäkert utifrån abstract 
Om forskarna justerade för HbA1c, samsjuklighet, ålder och diabetesduration.
Om skillnaderna kvarstod efter statistisk justering för medicinska behov.
Det går därför ännu inte att dra slutsatsen att högavlönade patienter generellt får bättre diabetesvård.

 

Varför är detta intressant för svensk diabetesvård?

Om patienter med likartade medicinska behov får olika behandling beroende på socioekonomisk bakgrund kan det strida mot principen om vård på lika villkor.

 

Tre frågor är särskilt viktiga:

A. Medicinska behov eller socioekonomi?

Högre inkomst kan samvariera med utbildning, hälsolitteracitet, vårdkontakter och möjligheten att efterfråga specifika läkemedel. Men skillnader kan också bero på medicinska faktorer som inte fångats i analysen.

 

B. Följer förskrivningen riktlinjerna?

Det bör undersökas om patienter med samma kardiovaskulära risk, njurfunktion, vikt och glykemiska kontroll får likvärdig behandling oberoende av inkomst.

 

C. Är problemet lokalt eller nationellt?

Forskarna planerar enligt rapporteringen att undersöka om mönstret återfinns i hela Sverige. Det kan ge ett betydligt bättre underlag för att bedöma jämlikheten i diabetesvården.

 

 

Bedömning

Studien tar upp en viktig fråga för både diabetesprofessionen och beslutsfattare: Får patienter den behandling som deras medicinska behov motiverar, eller påverkas läkemedelsvalet också av deras socioekonomiska ställning?

För att besvara den frågan behövs justerade analyser och helst en nationell studie. Det är viktigt att skilja mellan skillnader i förskrivning och skillnader i faktisk behandling, följsamhet och kliniska resultat.

 

 

Det finnstidigare forskning som stärker relevansen av frågan.

Dansk studie: 48 915 patienter

En rikstäckande dansk observationsstudie undersökte sambandet mellan socioekonomisk position och insättning av GLP-1-receptoragonister eller SGLT2-hämmare hos personer med typ 2-diabetes.

Under perioden 2018–2020 var sannolikheten att påbörja någon av dessa behandlingar:

• 65,8 % i den högsta inkomstgruppen.
• 54,8 % i den lägsta inkomstgruppen.

 

Den standardiserade sannolikheten var alltså cirka 20 procent högre i den högsta inkomstgruppen. Skillnaden kvarstod i flera analyser av undergrupper.

Detta är resultat från Danmark, inte från Jönköping, men det visar att liknande skillnader har observerats i ett nordiskt skattefinansierat sjukvårdssystem.

 

 

Svensk studie med koppling till NDR

En svensk nationell studie publicerad i European Journal of Preventive Cardiology undersökte användningen av SGLT2-hämmare och GLP-1-receptoragonister i relation till behandlingsrekommendationer.

Även där var högre inkomst och utbildningsnivå förknippade med större sannolikhet att få behandling med dessa läkemedel.

 

 

Eftertankar

Det centrala är inte att alla patienter ska få samma läkemedel, utan att patienter med likartade medicinska behov ska ha likvärdig möjlighet att få rekommenderad behandling.

För att utvärdera detta i Sverige vore det värdefullt att analysera förskrivningen tillsammans med uppgifter om njurfunktion, hjärt-kärlsjukdom, HbA1c, ålder och socioekonomisk bakgrund. nDet skulle också vara intressant att undersöka om skillnaderna påverkar risken för hjärt-kärlhändelser, njursvikt och förtida död.

 

_____________________________

 

 

Vid den europeiska diabeteskonferensen EASD 2026 i Milano presenterades en uppmärksammad, territorieomfattande kohortstudie (Abstract LBA 78)

”Suboptimal LDL-cholesterol exposure above individualised goals after type 2 diabetes diagnosis and long-term cardiovascular outcomes”. 

Studien undersökte hur ackumulerad, otillräckligt behandlad LDL-kolesterolexponering efter en typ 2-diabetesdiagnos påverkar risken för långsiktiga kardiovaskulära händelser

 

Medicinsk kommentar

Viktiga insikter och kliniska implikationer

 

• Ackumulerad exponering (LDL-c burden)

Studien betonar ett viktigt skifte i hur man ser på lipidkontroll. Istället för att bara titta på punktvärden (enskilda mätvärden) understryker den vikten av den kumulativa exponeringen över tid, det vill säga hur länge en patient går med LDL-nivåer som ligger över de rekommenderade målvärdena efter sin diagnos.

 

• Långsiktiga kardiovaskulära utfall: 

Suboptimal kontroll och fördröjd intensifiering av lipidreglerande behandling visade sig starkt korrelera med en ökad risk för allvarliga kardiovaskulära händelser (såsom hjärtinfarkt och stroke). [1, 2]

 

 

• Koppling till ADA/EASD:s nya konsensusrapport (2026):

Presentationen sammanföll med lanseringen av den nya gemensamma konsensusrapporten för hantering av typ 2-diabetes från ADA och EASD. Denna nya vägledning markerar ett tydligt paradigmskifte från ren glukossänkning till en holistisk, tidig organ- och kardiovaskulär skyddsbehandling där lipidkontroll utgör en central pelare.

 

• Terapeutisk tröghet (Therapeutic Inertia):

Data belyser ett utbrett kliniskt problem där lipidbehandlingen inte trappas upp tillräckligt snabbt (exempelvis genom att addera ezetimib eller PCSK9-hämmare till maxdoserad statin) trots att patienten ligger över sina individualiserade målvärden. [1, 2]

 

• Aktuella målvärden för LDL-kolesterol vid typ 2-diabetes
I linje med de uppdaterade riktlinjerna tillämpas en strikt riskbaserad målstyrning för personer med typ 2-diabetes: [1]

• LDL-nivåer
Mycket hög risk
Etablerad kardiovaskulär sjukdom (ASCVD) eller målorganskada (t.ex. njurpåverkan)
Individuellt anpassade lägre nivåer

Hög risk
De flesta vuxna (> 40 år) med diabetes utan andra stora riskfaktorer

Individuellt anpassade målnivåer
I den specifika sammanfattningen (Abstract LBA 78) presenterades riskestimat (Hazard Ratios, HR) för att kvantifiera effekten av ackumulerad, suboptimal LDL-kolesterolexponering över tid. [1]
Kardiovaskulär riskökning kopplad till kumulativ exponering

 

• Studie från Hong Kong

Analyserade en stor territorieomfattande kohort av patienter med nydebuterad typ 2-diabetes.

Forskarna mätte hur mycket och hur länge patienternas LDL-C-värden översteg deras individuella målvärden – ett mått som ofta kallas ”LDL-C burden” (LDL-kolesterolbörda).

 

De primära riskmåtten (Hazard Ratios) som presenterades visar följande mönster:

Ökad risk för MACE (Major Adverse Cardiovascular Events):

Varje ökning av den ackumulerade tidsexponeringen (mäts ofta i mmol/L-år) över patientens individuella målvärde visade en statistiskt signifikant riskökning (HR > 1,0) för en sammansatt slutpunkt av hjärtinfarkt, stroke och kardiovaskulär död.

 

 

Tidig exponering väger tungt:

Hazard-kvoten var särskilt framträdande under de första åren efter diabetesdiagnosen. Patienter som uppvisade en hög LDL-kolesterolbörda tidigt i sjukdomsförloppet hade en signifikant sämre långtidsprognos jämfört med dem som snabbt nådde sina målvärden.

 

 

Terapeutisk tröghet som riskfaktor:

När hazard-kvoterna justerades för traditionella riskfaktorer (ålder, kön, HbA1c, blodtryck och rökning) kvarstod den suboptimala lipidexponeringen som en stark oberoende prediktor för kardiovaskulära händelser.
Varför dessa HR-siffror väckte uppmärksamhet

 

 

Resultaten ger det vetenskapliga underlaget till varför de nya ADA/EASD-riktlinjerna från 2026 så kraftfullt motarbetar klinisk tröghet. Traditionellt har man utvärderat lipidbehandling baserat på om det senaste tagna blodprovet ligger på målet.

 

 

Denna studies Hazard Ratios 

visar att ”tid i dyslipidemi” (time spent above target) lämnar ett kardiovaskulärt avtryck,

vilket innebär att en fördröjning av intensiv behandling t.ex. att vänta flera år med att lägga till ezetimid permanent ökar patientens framtida risk.

 

I den uppmärksammade kohortstudien (Abstract LBA 78) från EASD 2026 kvantifierades den kardiovaskulära riskökningen för patienter med typ 2-diabetes baserat på hur mycket och hur länge deras LDL-kolesterol låg över de rekommenderade målvärdena (så kallad kumulativ exponering eller ”LDL-C burden”).

Studien visade att varje mmol/L-år av suboptimal LDL-exponering över målet ökade risken för allvarliga kardiovaskulära händelser (MACE) med en statistiskt signifikant Hazard Ratio (HR).

 

 

Vad studien fann om riskökningen (Hazard Ratios)

Kumulativ effekt (LDL-C Burden): För varje enhet (mmol/L-år) som patienten tillbringade över sitt individualiserade målvärde ökade risken för MACE linjärt. Det innebär att en patient som ligger 1 mmol/L över sitt mål i 3 år ackumulerar en betydligt högre riskprofil än en patient som snabbt justerar sin behandling. [

 

Kardiovaskulär död och hjärtinfarkt: 

Särskilt tydliga var riskökningarna för underkomponenterna hjärtinfarkt och stroke, där hazard-kvoten visade en brantare kurva under de första fem åren efter diabetesdiagnosen om lipidkontrollen lämnades suboptimal. [1, 2]

 

Oberoende riskfaktor:

Efter justering för andra metabola faktorer som HbA1c, blodtryck och rökning, förblev HR för den ackumulerade LDL-bördan signifikant förhöjd. [1]
Betydelsen i klinisk praxis (2026-standard)

 

Dessa riskdata validerar de nya kliniska resultaten från bland annat Ez-PAVE-studien som presenterades under 2026.

Den studien visade att en strikt målstyrning mot LDL <1,4 mmol/L (<55 mg/dL) sänkte risken för kardiovaskulära händelser dramatiskt jämfört med det äldre, mer konventionella målet på <1,8 mmol/L (<70 mg/dL), med en HR på 0,67 (95% CI: 0,52–0,86). [1, 2, 3]

 

Detta är anledningen till att ADA/EASD 2026 nu rekommenderar

att man går direkt på kombinationsbehandling (t.ex. statin + ezetimib) tidigt i förloppet om punktmätningar visar att patienten inte når sitt mål, för att förhindra att den farliga kumulativa ”LDL-bördan” hinner byggas upp.

 

 

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt