Personer med psykisk sjukdom har en högre risk att utveckla T2DMpå grund av flera faktorer.

T1DM och R2DM får dock inte tillräcklig uppmärksamhet och optimal medicinsk vård för sin diabetes,

vilket en internationell studie ledd av den medicinska fakulteten vid Augsburgs universitet nu visar.

 

 

I en omfattande systematisk granskning och metaanalys utvärderade forskarna data från 49 studier med totalt mer än 5,5 miljoner personer med diabetes och sammanfattade sina resultat kvantitativt.

Omkring 15 % (840.000) av de undersökta patienterna hade också en diagnostiserad psykisk sjukdom.

 

Huvudförfattare och ledare för studien, som publicerades i tidskriften The Lancet Psychiatry, är Prof. Dr. med. Elias Wagner, chef för avdelningen för evidensbaserad psykiatri och psykoterapi vid kliniken för psykiatri, psykoterapi och psykosomatik vid University of Augsburg. Det är den första vetenskapliga artikeln som kvantitativt jämför indikatorer för diabetesvårdskvalitet mellan individer med och utan samsjuklighet med psykiska störningar.

 

Betydligt lägre sannolikhet för rekommenderad uppmärksamhet
Det viktigaste fyndet: personer med psykisk sjukdom är mindre benägna att få de rekommenderade diabeteskontrollerna. Sammantaget var det nästan 20 % mindre benäget att få riktlinjebaserad övervakning och vård än personer utan psykisk sjukdom.

Personer med diabetes och psykisk sjukdom var underförsörjda när det gällde grundläggande diabetesbehandlingsåtgärder och förebyggande av typiska komplikationer: mätning av HbA1c-nivåer, vanligtvis kallade långsiktiga blodsockernivåer; ögonundersökningar för tidig upptäckt av diabetiska näthinneskador; kontroller av lipidmetabolism och njurfunktion; och fotundersökningar för att upptäcka nervskador i ett tidigt skede.

Dessa brister i vården förekom vid olika psykiska sjukdomar, inklusive depression, schizofreni, bipolär sjukdom och missbruk.

 

Ojämlikhet även vid läkemedelsbehandling
Det fanns också relevanta skillnader i läkemedelsbehandling. Personer med psykisk sjukdom var mer benägna att få insulinbehandling, men var mindre benägna att få moderna GLP-1-receptoragonister, vilka kan sänka blodsockret och minska kardiovaskulär risk vid typ 2-diabetes.

Detta fynd är särskilt kritiskt ur forskarnas synvinkel, eftersom personer med psykisk sjukdom redan har en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och en kortare förväntad livslängd.

 

Avlägsna strukturella barriärer

”Våra resultat visar på ihållande brister i diabetesvården för personer med psykiska störningar, vilket kräver riktade åtgärder för att eliminera dessa ojämlikheter”, säger studieledaren Elias Wagner. ”Utöver riktade insatser understryker resultaten också behovet av att ta itu med grundläggande strukturella och organisatoriska barriärer för att styra förebyggande åtgärder gällande diabetesvård i högriskgrupper.”

Ytterligare studier behövs för att undersöka exakt hur vårdkvaliteten kan förbättras. ”Detta kräver strategier på systemnivå”, tillägger Prof. Dr. Alkomiet Hasan, ordförande för psykiatri och psykoterapi. ”Strukturella barriärer i hälso- och sjukvårdssystemet bör tas bort och somatisk och psykisk vård bör integreras närmare.” Detta varierar från land till land.

Den aktuella studien analyserade patientdata från USA, Europa, Asien och Australien, där de flesta uppgifterna kommer från USA.

 

 

Publikationsinformation
Elias Wagner et al, Skillnader i diabetesbehandling och övervakning för personer med och utan psykiska störningar: en systematisk granskning och metaanalys, The Lancet Psychiatry (2026)

DOI: 10.1016/S2215-0366(25)00332-3 www.thelancet.com/journals/lan … (25)00332-3/fulltext

Information om tidskrift: The Lancet Psychiatry

Källa: medicalxpress.com, Corina Härning, University of Augsburg

 

 

 

___________________________________

President’s Message

ISPAD Internationella Barndiabetes organisationen

 

At the recent ISPAD meeting in Montreal, there was a notion canvassed at one of the satellite symposia

 

“time in happiness”.

 

It was the first time I had heard of it, but it appears that, as with most things, I am late to the party. This idea was actually put forward over a year ago by Kamil Armaki, a well-known patient advocate from the UK. It is an apt and powerful idea, but of course, it begs the question, “What is happiness?”

Now there is a question philosophers have been picking over for the ages! So many definitions.

 

 

On a biological level, happiness is the dance between dopamine and the amygdala in an escalating race of increasingly sought-after pleasure.

 

 

In the book Homo Deus, Yuval Noah Harari expands the definition, prosecuting the case that happiness is when expectation and reality align with our body’s biochemistry—a tough ask of synchrony for anyone. Happiness is then perhaps easier to define by what it is not.

A somewhat glum summation by The World Happiness Report defines happiness as the absence of misery leading to despair. This report has identified poor mental illness as a key cause of misery and a lack of societal benevolence as a key cause of despair.

We know that a life with diabetes can be associated with disordered biochemistry, mental health challenges and stigmatization or a perceived lack of benevolence. Setting aside the rather grim comparisons of characters in Victor Hugo’s Les Misérables, one thing is fairly clear. It is hard to be happy about having diabetes. So maybe a focus on “time in happiness” is clinical sandbagging and setting people up to fail.

I gave a talk 15 years ago about the Hvidoere Group’s findings of the importance of dogmatically pursuing clinical targets. In my dispatch of the counter-argument of not having targets, I pithily (in my humble assessment) quoted the Cheshire Cat from Lewis Carroll’s Alice in Wonderland, “If you don’t know where you’re going, any road will get you there”.

 

 

This quote was greeted stonily by a loaded question from a younger version of the Chairperson from the afore-mentioned Montreal symposium. “What happens when the dogged pursuit of an unachievable HbA1C leads to a poor quality of life?” When you are in mid-career and full of Lewis Carroll, chutzpah and hubris, such questions are easily batted away. From memory, my response was along the lines of “Well, nothing will impact quality of life more than premature micro- and macrovascular disease”. Boom! Case closed, no more questions from the floor. Only…. 15 years later, I am still wondering about that question. My glib reply did not reflect the lived reality of people with diabetes and somewhat missed the point.

The cruel truth is that adolescent years appear to contribute more to lifetime risk of complications than any other decade.

 

So, at a time when having diabetes is arguably most challenging, mental health risks are most significant, and the world is perceived to be at its least benevolent, the optimization of glucose levels is most important. This brutal irony again belies the quixotic pursuit of ephemeral “happiness” when living with diabetes. Particularly in the age group we look after.

If not happiness, then what?

The ancient Greek philosophers described a less transient notion of happiness, that of eudaimonia.

 

This more stable and profound sense of joy is achieved by living a life that is in alignment with one’s values, built on foundations of positive relationships, autonomy, competence and virtuous action. “Good spirit” or human flourishing. Socrates, Plato and Aristotle regarded eudaimonia as the ultimate goal of a good life. Longer-term fulfillment is emphasized over momentary pleasure or hedonia.

 

 

When you think about it, such a philosophy aligns with the burden and tasks of diabetes—playing the long game to achieve the best life outcomes and drawing on the important people around you and the best of your own self to flourish.

George Bernard Shaw could have been thinking of diabetes when he wrote, “Life is not meant to be easy, my child; but take courage: it can be delightful”. However, for those of us frustrated by the rollercoaster of hope of a ‘cure’, succour might be better found in the more contemporary literary canon.

 

To wit, the Rolling Stones’ You Can’t Always Get What You Want—penned by savants Keith Richards and Mick Jagger. Famous as an homage to the 1960’s, it captures sequential feelings of optimism, disillusion, and resigned pragmatism. Does that feel familiar?

So, here comes my pitch for 2026. At the risk of ‘concept-appropriation’ and ‘doctor-splaining’ how to live with diabetes, my challenge for this year’s contemplation is as follows.

 

Let’s expand notions of “time in happiness”- maybe seen as a pursuit of ephemeral pleasure or hedonia, and reframe the discussion to include “time in eudaimonia”.

 

Let’s tweak things and shift the emphasis from happiness to flourishing.

 

 

Best to all,
Fergus Cameron

ISPAD President, 2024-2026
___________________________

 

From

ChatGPT 5.0

Diabetes och psykologi är nära sammankopplade eftersom en kronisk sjukdom som kräver livslång egenvård påverkar den mentala hälsan, och vice versa

Omkring en tredjedel av alla med diabetes upplever psykiska problem som depression, ångest eller diabetesutmattning. Dessa känslomässiga utmaningar kan i sin tur försvåra hanteringen av blodsockret, vilket skapar en ond cirkel. Psykosocialt stöd är därför avgörande för livskvaliteten.

 

Psykologiska aspekter av diabetes:

 

Diabetesutmattning (Diabetes distress):

Många känner sig överväldigade av kraven på ständiga mätningar, beräkningar och rädsla för komplikationer. Detta kan leda till att man orkar mindre och känner sig arg, rädd eller nedstämd.

Depression och ångest:

Risken för depression och ångest är högre hos personer med diabetes jämfört med befolkningen i övrigt. Särskilt unga vuxna (18–30 år) har ett högt behov av psykosocialt stöd.

Stress och fysisk påverkan:

Psykisk stress stimulerar hormoner som kortisol och adrenalin, vilket direkt kan försämra insulinkänsligheten och höja blodsockret.

Skuld och skam:

Det är vanligt att känna skam eller skuld, särskilt vid höga blodsockervärden, vilket kan förstärkas om vården fokuserar för mycket på siffror snarare än den mänskliga upplevelsen.

 

 

Vikten av psykosocialt stöd:

Behovet uppmärksammas inte alltid: Trots behovet uppger många att vårdgivarna inte tar upp den psykiska hälsan, och många vet inte om att det finns psykologer eller kuratorer på mottagningen.
Behandling: Kognitiv beteendeterapi (KBT) och liknande metoder används för att hjälpa patienter att hantera stress, oro och hitta motivation i egenvården.
Stöd i vardagen: Det är viktigt att prata med sin diabetessköterska eller läkare om sin psykiska hälsa, eller söka hjälp via 1177, för att undvika att ensam hantera de tunga känslorna.
 
Tips för ökad livskvalitet:

• Acceptera känslor:

Tillåt dig själv att känna skam eller trötthet, men låt dem inte styra dina beslut fullständigt.

• Sänk kraven:

Fokusera på att leva och stabilisera blodsockret snarare än att alltid nå det ”perfekta” värdet.

• Självmedkänsla:

Bemöt dig själv som en god vän och kom ihåg att du gör så gott du kan.

• Återhämtning:

Prioritera återhämtning i vardagen för att orka med den mentala belastningen.
Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt