Recension av
Det omätbaras renässans.
En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
av Jonna Bornemark
Förlag Volante, först utgiven 2018, andra reviderade upplagan 2019.
Pris inbunden 149 kr.
Jonna Bornemark är professor i filosofi på Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. 25 september högtidstalade hon inför riksmötets högtidliga öppnande.
Få som hört hennes korta och stringenta tal har inte berörts av innehållet:
”… Det finns en fråga som har smugit sig på oss långsamt, nästan obemärkt. En grundläggande fråga om hur vi organiserar samhället och vilken sorts människor vi förväntar oss att samhället byggs av. Den har kanske först och främst blivit brännande i diskussionen om hur vi organiserar offentliga verksamheter…
… För det har hänt något märkligt. Långsamt har syftet med verksamheterna förskjutits, från att t.ex. inom äldreomsorgen handla om att vårda de äldre till att vårda register och checklistor ge-nom att följa manualer …
… Kvalitetsarbetet tar plats i papprena, inte i verkligheten. Det gör att någon utanför verksamheten ska säkerställa kvaliteten, inte de som är på plats, de ska bara lyda order. På så sätt har vi skapat ett system som ger allt mindre plats för ett professionellt omdöme. Den där förmågan att i just den här unika situationen, handla på bästa möjliga sätt. Undersköterskan som förstår när en dusch av en dement person blir ett övergrepp och när den kan genomföras. Den där kunskapen som aldrig kan generaliseras och skrivas ner i regler för att verkligheten alltid är rikare och mer mångfacetterad …
…. I dag vittnar… och väldigt många fler yrkesgrupper om ett växande problem. Jobbet blir tömt på mening när det allt mer handlar om att mata pappersapparaten och där bara det mätbara blir synligt …
… Förmåga till omdöme finns i varje människa, jag undrar om det är en dold kunskapsbank som vi glömt använda oss av?”
Vill du lyssna till hennes tal?
Lätt att finna på nätet:
https://www.facebook.com/stockholmsdomkyrkoforsamling/videos/jonna-bornemark-professor-i-filosofi-var-högtidstalare-vid-gudstjänsten-i-samban/932460490443545/
Eller lyssna till hennes Sommarprogram 2017: En kritik av mätbarhetens tidsålder!
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927238?programid=2071
Det var naturligtvis ingen slump, att J Bornemark blivit ombedd att hålla invigningstalet. Många hade tagit till sig av innehållet i hennes bok Det omätbaras renässans – vilket ju är en mycket uppmuntrande titel för alla som börjat känna meningslösheten med allt pappersarbete inom yrken, där människan i stället bör få vara i fokus.
Jag blev nyfiken; hur hade hon arbetat sig fram till denna klarsynta analys, hur hade hon destillerat fram de filosofiska verktyg med vilka hon tar spjärn mot dagens samhälle?
Boken, på drygt 300 sidor, har en bra och klargörande inledning, sedan tolv kapitel, indelade i tre avdelningar och allra sist en bra och sammanfattande avslutning. Till varje kapitel finns angett en mängd noter, för den som ytterligare vill fördjupa sig i ämnet. Därefter kommer en uttömmande litteraturlista och allra sist – tack och lov! – en ordlista.
För jag, som inte är filosofiskt skolad, har nämligen svårt att ta till mig många av begreppen som författaren går igenom, mycket hjälpsamt då med denna ordlista.
De filosofers begrepp och tankar hon i denna bok utgår från är Nicholas Cusanus(1401-1464), Giordano Bruno(1548 – 1600) samt René Descartes(1596-1650). Hon har valt renässansfilosofin eftersom denna historiska epok står i kontakt med de tankesätt som är centrala i svensk och europeisk senmodernitet, på samma gång som den erbjuder alternativ och skiljer sig ganska radikalt från samtiden.
Cusanus är okänd bland gemene man, kan läsas både som filosof och teolog. Han var också astronom och matematiker. Han satte människan och hennes kunskapsförmåga i centrum – en rörelse som fullbordades av Immanuel Kants filosofi. Cusanus har tre sanningsbegrepp, som alla är beroende av varandra och som tillsammans utgör vårt kunskapsskapande; ratio, intellectus och icke-vetande.
Allt vetande är hos Cusanus omgivet av horisonter av icke-vetande.Relationen till det största, till det minsta, till livet och döden präglas just av att allt inte kan omvandlas till kunskap på ett komplett sätt.
Ratio är den sortens sanning som utgår från klart definierade begrepp och motsatspar. Ratio är en nödvändig del av människans förnuft för att kunskap skall kunna formuleras, men blir farlig när det skiljs från intellectus eftersom det då skärs av från kontakten med en levande, rörlig värld.
Intellectus har ett prövande förhållningssätt. Det är förmågan att stå i relation till icke-vetande liksom förmågan att föra ratios kategorier tillbaka till icke-vetandets närhet för att där kunna transformera dem. Det är intellectus som styr vadvi finner är viktigt att undersöka.
Bruno är kanske ännu mindre känd. Han var influerad av Cusanus. Han vigdes till präst, men hans tänkande var alltför fritt för kyrkan och han brändes slutligen på bål i Rom. Bruno var en av de allra första som argumenterade för ett oändligt universum utan centrum! Från honom använder sig Bornemark främst av begreppet ”pedanter”. Det är de som har ett mekaniskt tänkande och en logisk rigiditet. De ser tillvaron som om den var systema-tiserad på förhand
Descartes är ett bekant namn för svenskar – kanske för att han dog i lunginflammation efter några månaders vistelse hos drottning Kristna i kalla Stockholm. Som ung hade han studerat matematik, fysik och juridik. Hans filosofi markerar början till ett tänkande vi kan känna igen. Han är mest känd för sin dualism, där han skiljer kropp från själ, där själen bör styra kroppen, men också för sitt metodiska tvivel. Han har starkt påverkat det mätbarhetssamhälle som Bornemark kritiserar. Hon gör honom dock den tjänsten att påvisa att han senare utvecklade sina tankar och hade en högre grad av flexibitet och komplext tänkande än vad som kännetecknar Cartesianismen! Descartes menar att kunskapsskapandet får sin riktning av passioner, där förundran är den första av dessa sex. Förundran öppnar en relation till icke-vetandet!
Hon går in i dessa herrars tankar och för oss sedan tillbaka till vår tid med en kritisk granskning av dagens New Public Managementsamhälle och fundamentalistisk scientism och det mätbara som den enda vägen till sanning. Viktigt är att framhålla att hon inte generellt tar avstånd från vetenskap eller evidens – men den vetenskapliga processen måste fråga sig vilka metoder som är lämpliga för respektive frågeställning.
Det nya i Bornemarks kritik är att hon visar att mätbara kunskaper ”ratiosanningar” är beroende av den omätbara kunskapen av ”intellectus”. Vi måste synliggöra det omätbara. Hon har i dialog med de som arbetar ”på fältet” hört deras missnöje med det system som borde sätta kvalitet före kvantitet. Hon studerar också statistik av anställda som sjukskrivits med utbrändhet – i många av fallen strider deras inre etik mot det arbete de tvingas utföra vilket leder till en känsla av meningslöshet. Hon tar i detta sammanhang upp J Hofvendals begrepp ”förpappring”; allt skall göras två ggr. En gång i verkligheten och en gång på papper – och den senare betraktas som viktigast! Enligt Bornemark går 25% av personalkostnaden i vården åt till att skapa material som kan granskas i efterhand.
Hur är då denna bok att läsa?
En skön själs bekännelse: när Bornemark förklarar begreppen så tycker jag många gånger att det är snårigt, trots hennes pedagogiska prosa. Kanske är hon för ambitiös? När hon sedan tillämpar dem på vårt samhälle blir jag alert och inser att det är oerhört skickligt och väl genomfört. Hon ger mig som läsare nya perspektiv, begreppen blir som vingar som får mina tankar att lyfta. Det är en sorts lätthet – eller kanske bokens innehållsmässiga tyngd? eller bådadera? klarar vi den komplexiteten? – som gör den mycket läsvärd. Jag instämmer inte i all kritik – jag får ju lov att tänka självständigt!
Bokens sista mening är dock trösterik: När det finns en stor och spridd längtan efter det omätbaras renässans, då är den redan här.
_____________________________________________
Recension av
I händelse av min död
av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag Natur och Kultur 2019
Pris Inbunden 226 kr
Denna reportage bok kan tyckas stå mycket långt från Bornemarks filosofiska djupdykning. Jag kommer längre ner beskriva varför jag finner dem stå varandra nära.
Som volontär inom Brottsofferjouren erbjuds jag utmärkta utbildningsdagar, förra året bl.a. en heldag med titeln Dödsorsak: kvinna. De sista föreläsarna denna dag var Aftonbladets journalister Weigl och Edblom. De hade under 10 års tid undersökt vart endaf all i Sverige där en kvinna blivit dödad av sin partner eller ex-partner. I snitt 1 mördad kvinna per månad – totalt 299 kvinnor mellan år 2000 och juni 2019! Multiplicera detta tal med alla barn (ibland åsyna vittnen) och övriga anhöriga som drabbas … Deras bok I händelse av min död
Författarna vill visa att detta är något man kan prata om. Familjerna känner ofta att de är utsatta för beröringsskräck, men de vill berätta.
Föreläsningen var så drabbande att jag bestämde mig för att snarast läsa deras bok.När reportrar skriver är det oftast rakt på och ”lättläst” – så ock här. Men det var nattsvart läsning.
De båda journalisterna ha gått igenom brev, dagböcker, sms, Fb, anteckningar, rätte-gångsprotokoll, domar, fotografier och i vissa fall tidigare polisförhör. De har varit i kontakt med de anhöriga, som gett den viktigaste informationen. Samtalen med barnen har varit hjärtskärande och svåra. Journalisterna har även försökt nå gärningsmännen, dock ställde endast få upp för samtal (Källorna och metoden redovisas längst bak i den ca 270 sidor digra boken). De flesta av dessa tog inte ansvar för sitt brott utan vidhöll att det var kvinnan som provocerat fram mordet.
Boken har ett kliniskt redovisande av kvinnornas situation och hur svårt det kan vara att ta sig ur en sådan skadlig relation. Ofta stannar kvinnorna kvar av rädsla för vad som skall hända barnen om dessa är ensamma med sin pappa.
När kvinnorna till slut ändå bryter upp, blir det blir som allra farligast. Samtliga som varit i kontakt med polis, socialtjänst eller psykiatri och bett om hjälp m.a.a. våldet hade dödats inom några månader! Kvinnorna har svårt att bli trodda, då dessa gärningsmän ofta till det yttre är ”mera lika gemene man” än många andra som dödar; de ser ofta propra ut och har ett arbete de sköter. Rättspsykiatrin ser dock senare ofta en avvikande personlighetsstörning i kombination med ”triggers” som utlöser dödandet. Kontakt-förbud utdelas ibland efter ansökan från kvinnan – men detta överträds ofta och sällan med konsekvens för mannen.
I 35 – 40 % av fallen har pappan, som mördat barnens mamma, fått behålla vårdnaden – även när barnen kommit till bra familjehem. Sällan har barnets åsikt (t.ex. om att tvingas besöka pappan i fängelset) beaktats och ibland inte ens efterhörts. Kan vi hoppas att det blir bättre fr.o.m. 2020 när nu Barnkonventionen upphöjts till lag?
På bokens baksida står ”Fram växer en berättelse om förlust och förtvivlan, livskraft och läkning – och om samhällets misslyckande och synen på brotten som privata familje-tragedier.”
Det är i samhällets misslyckande jag finner de båda böckernas beröringspunkter. Det var brister i samordningenmellan olika institutioner. Information när en hotfull man frigetts gavs ej till den utsatta kvinnan. När en kvinna anmält sin rädsla till polis var det inte rutin att söka upp mannen. Riskbedömningar saknades ofta.
Undersökningen visade att ingen av samhällsaktörerna i dessa fall hade frågat om våld (varken offer eller förövare). I några fall hade männen själva sökt hjälp av oro för vad de skulle kunna göra mot sin partner. De hade avvisats, hänvisats vidare eller skickats hem.
Forskning pågår för att säkrare identifiera riskfaktorer. Poliser, socialarbetare och sjukvårdspersonal m.fl.bör lära sig tidiga kännetecken.
På flera vårdinrättningar har man numera som rutin att ställa frågor till klienter om de varit utsatta för hot och/eller våld eller själva hotat. Bra! OM de ställs av en vårdgivare som ”kopplar på magkänslan”. Men om frågeställaren är nöjd med att bara ha kryssat i alla frågor och lutar sig nöjt tillbaka med det? I så fall är båda offer för pedanternas välde. Vi måste alltid reflektera över om dessa frågor besvaras ärligt. För att avgöra det behövs ett professionellt omdöme, vilket kräver förtroende, vilket i sin tur kräver tid ….
Är det här vi kan hoppas på att det omätbaras renässans redan är här?
Läs boken! Den läsningen kan rädda liv
Marie Insulander
Leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi
Leg. psykoterapeut, handledare
På uppdrag av DiabetologNytt
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
2020-01-23 tillägg från www red DiabetologNytt
50 000 har gått webbkurs om mäns våld mot kvinnor
På drygt tre år har 50 000 personer gått en grundläggande webbkurs om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Kursen har utvecklats av Nationellt centrum för kvinnofrid, länsstyrelserna och Socialstyrelsen.
Hösten 2016 lanserades kursen, som vänder sig främst till personal som i sitt arbete möter våldsutsatta kvinnor.
– I takt med att mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer uppmärksammas mer i samhället har även efterfrågan på baskunskaper om våld ökat bland yrkesverksamma, säger Annika Engström, projektledare vid Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet.
Av de 50 000 som gått kursen arbetar runt 50 procent inom socialtjänsten, och 16 procent inom hälso- och sjukvården samt tandvården.
Följer fiktivt fall
Kursdeltagarna får följa ett fiktivt fall med en våldsutsatt kvinna. I fyra olika avsnitt beskrivs våldets omfattning, uttryck och konsekvenser men också vilket ansvar olika samhällsaktörers har. Man kan gå kursen antingen enskilt vid den egna datorn eller i grupp, till exempel vid arbetsplatsträffar.
– Att det är tre olika myndigheter som har utvecklat kursen tillsammans har haft stor betydelse för genomslagskraften och spridningen, säger Annika Engström.
Kursen har också uppmärksammats utomlands, och i Finland har det gjorts en motsvarande kurs för yrkesverksamma efter svensk förebild.
Ger baskunskaper
Kursen ger, skriver Socialstyrelsen, baskunskaper i mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Den har tagits fram av Nationellt centrum för kvinnofrid, Socialstyrelsen och Länsstyrelserna gemensamt.
Även om den riktar sig till personer som sina yrken möter våldsutsatta, kan alla kan gå den. Kursen är kostnadsfri och tar max tre timmar att genomföra.
De vanligaste kategorierna bland användarna:
Socialtjänst 48 %
Hälso- och sjukvård och tandvård 16 %
Övriga (till exempel privatpersoner) 9 %
Studenter 8 %
Förskola och skola 4 %
Introduktionskurs
Kursen ges av Socialstyrelsen, Länsstyrelserna och Nationellt centrum för kvinnofrid NCK