Studentlitteratur 2012
Full av förväntan kastade jag mig över denna bok. Det var ett tag sedan jag läst någon bok om personlighetsstörningar av svensk specialist i psykiatri, därtill legitimerad psykoterapeut och DBT-terapeut, en läkare i full aktivitet med denna patientgrupp.
Inledningsvis var jag fullt nöjd; på ett befriande enkelt språk lyckas Å Zethelius ta upp viktiga frågor som t.ex. ”Vad är en personlighet?”
Hon går igenom neurovetenskap och olika bakgrundsfaktorer till personlighetsstörningar och fastnar – föga förvånande – för stress-sårbarhetsmodellen som den mest användbara modellen för det kliniska arbetet.
Åse Zethelius argumenterar väl för behovet av diagnostik och går igenom generalkriterierna för en personlighetsstörning enligt DSM IV och ICD 10. Hon beskriver de olika klustren och kortfattat de specifika diagnoserna under varje kluster. Varje beskrivning avslutas med några rader om bl.a. bemötande.
Här börjar jag bli tveksam; författaren visar är väl medveten om att DSM-5 kommer i år och att det kommer att innebära stora förändringar bl.a. beträffande personlighetsstörningar. Hade boken vunnit på att avvakta med utgivning – nu kommer den snart att till viktiga delar bli inaktuell?
Boken går vidare med behandlingsidéer, såväl farmakologisk som psykoterapeutisk. Hon går igenom olika psykoterapier; Dialektisk beteendeterapi (DBT), Mentaliserings-baserad terapi(MBT), Schemafokuserad psykoterapi (SFT) och Transference-focused psychotherapy (TFP)
Hennes beskrivning av terapierna är korrekt, både till form och evidensredovisningar. Ett helt tidigare kapitel har ägnats åt försvars-mekanismer med orden ” termen är allmänt accepterad och införlivad i det svenska språket” – utan att tydligt ange den koppling som finns till just de psykodynamiska terapierna, men inte i t.ex. KBT. Det finns fler exempel i boken på att författaren använder ett psykodynamiskt språkligt ”filter”.
Jag är lite fundersam – vad är syftet med dessa ganska noggranna beskrivningar av DBT, MFT, SFT och TFP utifrån den målgrupp som angetts; ”i första hand till allmänläkare, men kan med fördel läsas även av andra läkare, sjuksköterskor, mentalskötare, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, socionomer, lärare, poliser och studenter inom dessaområden”. Det är knappast så att du blir en terapeut genom att ta till dig dessa kapitel. Du sitter där som allmänläkare i någon liten ort, långt från de större städernas psykoterapeutiska team; på vilket sätt är då dessa beskrivningar av terapier hjälpsam? Bedömning och remisshjälp gives dock med kapitlet ”Psykisk status”.
Jag hade önskat att författaren, utifrån sin gedigna kliniska erfarenhet, hade utvecklat de nu alltför korta avsnitten om förhållningssätt till något som verkligen hade kunnat vägleda just denna allmänläkare – och även alla de andra yrkesgrupperna som räknas upp!
Åse Zethelius visar i kapitlet om Suicidologi att hon har god förmåga att förmedla just sådant.
Är detta då en bok att rekommendera? Jag skulle vilja formulera det så här; kom igen och skriv en ”reviderad version” – när DSM-5 är klar och då du har utvecklat kapitlen om förhållningssätt. DÅ blir det en riktigt bra bok!
Marie Insulander
Leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi
Leg. psykoterapeut, handledare
För DiabetologNytt
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
