Interpellationsdebatt 1 februari 2022
Interpellation: Åtgärder för en bättre diabetesvård
Interpellation 2021/22:290 av Johan Hultberg (M)
Interpellation 2021/22:290 Åtgärder för en bättre diabetesvård
av Johan Hultberg (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Svensk diabetesvård håller i ett internationellt perspektiv mycket hög nivå och uppvisar goda resultat – resultat som blir allt bättre, inte minst tack vare den snabba utvecklingen och introduktionen av nya medicintekniska produkter för glukosmätning och insulintillförsel.
Ett betydande problem inom svensk diabetesvård är dock stora och omotiverade skillnader i vården såväl mellan som inom regioner. Det gäller inte minst tillgången till just medicintekniska produktioner, vilket varierar mycket över landet. Detta visade inte minst Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets, TLV, rapport Hjälpmedel vid diabetes, som publicerades i januari 2020.
Den senaste statistiken från det nationella diabetesregistret bekräftar också bilden med fortsatt stora regionala skillnader i användandet av insulinpump och system för kontinuerlig glukosmätning. I Halland använder över 90 procent av patienter med typ 1-diabetes sensorbaserad kontinuerlig glukosmätning. I Västmanland är motsvarade siffra bara 65 procent. Detta är inte acceptabelt.
Vi moderater har föreslagit att regeringen bör låta kartlägga de regionala skillnaderna som grund för att kunna vidta åtgärder. För att bidra till bättre efterlevnad av de nationella riktlinjerna och därmed till minskade regionala skillnader i diabetesvården har vi också föreslagit att en nationell diabetessamordnare inrättas.
När det gäller typ 1-diabetes är det viktigt att komma ihåg att det är en obotlig och allvarlig sjukdom som kräver ständigt engagemang. Det är psykiskt påfrestade och något som gör att många personer, särskilt unga, med diabetes typ 1 efterfrågar psykosocialt stöd. Dessvärre brister i dag detta stöd. Hälften av de unga med diabetes i behov av psykosocialt stöd har inte fått hjälp av vården, enligt en enkätundersökning från 2020 gjord av patientorganisationen Ung Diabetes. Det psykosociala stödet behöver förstärkas och förbättras. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att analysera hur det kan göras liksom att utreda om och i så fall hur de nationella riktlinjerna för diabetesvård kan kompletteras med rekommendationer om psykosocialt stöd.
Eftersom diabetes typ 1 är en sjukdom som ständigt är närvarande i den enskildes liv behövs också tillgång till stöd och rådgivning även de dagar och tider då landets diabetesmottagningar inte håller öppet. Moderaterna har därför föreslagit att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, bör utreda förutsättningarna för hur en nationell stöd- och rådgivningsfunktion skulle kunna utformas och inrättas.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
- Är ministern beredd att ta initiativ till en kartläggning av de regionala skillnaderna i diabetesvården liksom till inrättandet av nationell diabetessamordnare, och om inte, vilka andra åtgärder avser regeringen att vidta för att utveckla diabetesvården i allmänhet och för att minska de omotiverade regionala skillnaderna i synnerhet?
- Avser ministern att ge Socialstyrelsen i uppdrag att analysera hur det psykosociala stödet till diabetiker kan förstärkas eller att vidta några andra åtgärder i syfte att adressera problemet med bristande psykosocialt stöd?
- Är ministern beredd att ta initiativ till en nationell stöd- och rådgivningsfunktion i syfte att ge Sveriges diabetiker förbättrad tillgång till stöd och rådgivning?
Anf. 1 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Johan Hultberg har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en kartläggning av de regionala skillnaderna i diabetesvården liksom till inrättandet av en nationell diabetessamordnare, och om inte, vilka andra åtgärder regeringen avser att vidta för att utveckla diabetesvården i allmänhet och för att minska de regionala skillnaderna i synnerhet. Vidare har Johan Hultberg frågat mig om jag avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att analysera eller vidta några andra åtgärder i syfte att adressera problemet med bristande psykosocialt stöd. Slutligen har Johan Hultberg frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en nationell stöd- och rådgivningsfunktion i syfte att ge Sveriges diabetiker förbättrad tillgång till stöd och rådgivning.
Diabetes är en av Sveriges stora folksjukdomar. Det förebyggande arbetet är viktigt, liksom en trygg och kunskapsbaserad vård. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är det regionernas ansvar att erbjuda hälso- och sjukvård. För mig är det viktigt att Sveriges befolkning ska erbjudas en behovsanpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet. Det inkluderar självklart diabetesvården. Regeringen arbetar därför med att stödja utvecklingen av hälso- och sjukvården i hela landet. Socialstyrelsen har i uppdrag att ge stöd till vården, och myndigheten tar bland annat fram nationella riktlinjer som utgör en vägledning för vårdgivare.
De nationella riktlinjerna för diabetesvård uppdaterades 2018 efter en översyn, och myndigheten bedömer att riktlinjerna har betydelse för att personer med diabetes ska få en god och jämlik vård. I riktlinjerna finns bland annat rekommendationer om gruppbaserade utbildningsprogram till personer med diabetes med stöd av personer med både ämneskompetens och pedagogisk kompetens. Det är Socialstyrelsens uppdrag i egenskap av expertmyndighet att överväga om riktlinjerna behöver utvärderas eller uppdateras när det till exempel gäller psykosocialt stöd.
Nationella arbetsgruppen för diabetes har utvecklat viktiga riktlinjer och undervisningsmaterial och ingår i det nationella programområdet för endokrina sjukdomar, som drivs av Sveriges regioner i samverkan. Det pågår även en studie av om unga vuxna får en bättre glukoskontroll via en virtuell diabetesmottagning. De kan där kontinuerligt nå sin läkare eller diabetessjuksköterska genom textmeddelande eller videomöte via en särskild app genom exempelvis sin smartphone. Jag ser mycket positivt på att studier pågår om hur diabetesvården kan förbättras.
När det gäller medicintekniska produkter har Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket sedan 2019 ett permanent regeringsuppdrag att göra hälsoekonomiska bedömningar av medicintekniska produkter, bland annat insulinpumpar. Syftet är att bidra till en mer kunskapsstyrd och likvärdig användning av medicinteknik i hela landet.
Diabetesvården i Sverige har en lång tradition av kvalitetsuppföljning med hjälp av det nationella diabetesregistret. Registret bidrar till en mer likvärdig och jämlik diabetesvård och ska möjliggöra jämförelser inom vården på både nationell och regional nivå. Under 2022 avsätter regeringen 74,5 miljoner kronor för den fortsatta utvecklingen av nationella kvalitetsregister.
När det gäller stöd och rådgivning till diabetiker är det viktigt att regionerna tillser att diabetesvården är tillgänglig och kan ge ett gott stöd utifrån patienternas behov. Vid behov av akut sjukvårdsrådgivning dygnets alla timmar finns 1177 Vårdguiden och vid akuta problem även jourmottagningar samt akutmottagningar vid behov.
Primärvården utgör en central del i diabetesvården. Regeringen avsätter under 2022 cirka 3 miljarder kronor för att stärka primärvården genom utvecklingen av den nära vården. Vidare har regeringen lagt fram lagstiftning för att stärka rätten till fast läkarkontakt. Genom sammanhållen personcentrerad vård och genom att alla kan välja en fast läkarkontakt på sin vårdcentral kan personer med kroniska sjukdomar, inklusive diabetiker, få en bättre vård. Dessutom kan hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser stärkas.
Sammantaget bedömer jag att dessa insatser bidrar och kommer att bidra till en bättre vård för personer med diabetes. Regeringen följer frågan, och jag utesluter inte ytterligare åtgärder.
https://www.dagensdiabetes.se/e1a41dbb-6c8d-49fb-968f-79abeaad0209″ alt=”Johan Hultberg (M)” />
https://www.dagensdiabetes.se/d63dfb19-e15e-407b-961e-0dd00883810c” alt=”M” />Johan Hultberg (M)
Anf. 2 Johan Hultberg (M)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation om åtgärder för en bättre diabetesvård.
Svensk diabetesvård håller verkligen en mycket hög nivå i ett internationellt perspektiv. Det är en vård som vi i grunden ska vara väldigt stolta över. Samtidigt får vi inte slå oss till ro och nöja oss med den vård som vi har i dag, utan vi måste ständigt göra vad vi kan för att utveckla den och göra den ännu mycket bättre. Det är trots allt på det sättet att vi vid sidan av de internationellt goda resultaten även har stora och allvarliga brister inom diabetesvården. Vi har också helt omotiverat stora regionala skillnader i vården.
Mycket av det som behöver bli bättre är egentligen inga konstigheter. Många av bristerna och problemen skulle exempelvis försvinna, fru talman, om bara efterlevnaden och följsamheten gentemot de nationella riktlinjerna var bättre.
I min interpellation beskriver jag några av de problem och brister som finns i den svenska diabetesvården. Jag lyfter fram problemen med de omotiverat stora skillnaderna i vården, skillnader som framför allt finns mellan regionerna men som också faktiskt finns inom regionerna mellan olika mottagningar och vårdcentraler.
Detta är ett generellt problem som gäller svensk hälso- och sjukvård i stort och som är ett misslyckande för regeringen. Men inom diabetesvården är problemet kanske särskilt påtagligt. Det handlar inte minst om ett av de områden som jag lyfte fram lite särskilt i min interpellation, nämligen tillgången till modern medicinteknik i form av avancerade system för kontinuerlig glykosmätning och avancerade insulinpumpar. Det ska inte vara ett ”postkodlotteri” som avgör vilka hjälpmedel man som diabetiker får, utan det ska naturligtvis vara styrt av behovet.
Fru talman! Jag gillar verkligen teknik. Jag är övertygad om att den snabba utveckling som vi nu ser av sensorer och alltmer avancerade och självständiga insulinpumpar i kombination med den digitalisering som sker av vården i stort fullkomligt kommer att revolutionera diabetesvården. Tack vare kontinuerlig glykosmätning skapas ett fantastiskt underlag och fantastiska förutsättningar för en betydligt mer individanpassad vård, liksom för forskning och utveckling av vården i stort.
Men enkom teknik är heller inte saliggörande. Var är kuratorn, psykologen och terapeuten? Den frågan ställde Ida Lindstén och Sara Hammer från organisationen Ung Diabetes i en debattartikel i Dagens Medicin för ett par år sedan.
Tyvärr är frågan lika befogad i dag som den var då. Många diabetiker är i stort behov av psykosocialt stöd, men alltför få får det. Detta är bakgrunden till min interpellation.
Vad kan vi göra för att diabetesvården ska bli mer jämlik över landet och för att förbättra det psykosociala stödet? Vilka åtgärder kan vidtas för en bättre diabetesvård?
Vi moderater har lagt fram en långt rad förslag, som vi presenterar i vår särskilda motion om diabetesvården, och flera av förslagen har jag lyft fram i min interpellation. Tyvärr uppfattade jag inte att ministern sa ja till något av de förslag jag förde fram. Jag hörde inte heller ministern föra fram några egna förslag.
Därför frågar jag ministern: Har ministern inga förslag? Avser ministern inte att ta några nya initiativ eller vidta några nya åtgärder för en bättre diabetesvård?
https://www.dagensdiabetes.se/5e7bd3f3-8af8-4acd-a880-eaa0765d33b4″ alt=”Socialminister Lena Hallengren (S)” />
https://www.dagensdiabetes.se/3e7a00a5-cc82-4cbe-9fa1-688bae611fbd” alt=”S” />Socialminister Lena Hallengren (S)
Anf. 3 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Nu när vi har den här debatten tänker jag rätt mycket på en av mina bästa vänners pappa som gick bort förra helgen. Han fick diabetes när han var fyra år. Han levde ett långt liv och var såklart med om en helt revolutionerande utveckling. Barn som i dag får diabetes kommer sannolikt även de att behöva leva med diabetes hela livet, även om vi faktiskt inte vet vad forskning och teknik kan möjliggöra för att de ska få leva sina liv med så liten påverkan som möjligt.
Det är alltid intressant att diskutera hälso- och sjukvård med Johan Hultberg, och jag tror inte att vi står särskilt långt från varandra i att vilja diabetesvården bättre.
Men det är nog bra att titta hur sjukvården i dag styrs, inklusive diabetesvården. Socialstyrelsen har tagit fram nationella riktlinjer, och man har också i löpande uppdrag att se över vilket stöd som bedöms vara nödvändigt, till exempel ett psykosocialt stöd.
Sveriges Kommuner och Regioner jobbar också med kunskapsstyrning på 16 nationella patientområden, och diabetes är ett av dem. Jag tror mycket på denna kunskapsstyrning där man både lär, samverkar och samarbetar.
Det är 16 regioner som har egna regionala diabetessamordnare, och så här långt har ingen framfört krav på en nationell samordnare. Detta måste nog komma från Socialstyrelsen eller från regionerna om vi ska vidta en åtgärd som överprövar det arbete regionerna gör.
Johan Hultberg får gärna lägga ut texten lite grann om varför de förslag som presenteras i hans interpellation passar särskilt bra för diabetesvården. Vad är det som talar för det snarare än en fortsatt kunskapsstyrning och hur vi jobbar med tillsyn och kvalitetsregister? Diabetesregistret har ju ganska många år på nacken och har verkligen kunnat vägleda oss.
Återigen: Det arbete regionerna bedriver är framgångsrikt, men så länge det finns skillnader vill vi såklart mer.
Det är bra att Johan Hultberg lyfter fram skillnaden inte bara mellan regioner utan också inom regioner. Precis så ser det ut, och det manar verkligen till eftertanke när det gäller hur varje enskild region arbetar. Uppenbart finns det mycket kunskap, så vad är det som gör att den inte når ut i kapillärerna? Vad är det som gör att alla inte får samma goda vård eller att alla inte når samma goda resultat? Det är frågor väl värda att fundera på.
Johan Hultberg kan få ägna nästa inlägg åt att beskriva varför diabetesvården skulle vara särskilt lämplig för specifikt dessa åtgärder. Min bild är att det finns riktlinjer, register och resurser.
Vi har också den primärvårdsproposition som regeringen har lagt fram, men minns jag inte helt fel vill Moderaterna avslå den. Men vore det inte rimligt med fastläkare i primärvården? Inte minst skulle nog patienter med diabetes ha stor nytta av att få en fast vårdkontakt i form av en fastläkare.
https://www.dagensdiabetes.se/e1a41dbb-6c8d-49fb-968f-79abeaad0209″ alt=”Johan Hultberg (M)” />
https://www.dagensdiabetes.se/d63dfb19-e15e-407b-961e-0dd00883810c” alt=”M” />Johan Hultberg (M)
Anf. 4 Johan Hultberg (M)
Fru talman! Jag är övertygad om att jag och ministern delar vilja att utveckla svensk diabetesvård. Men jag känner en viss frustration över att ministern intar en så tillbakalutad roll. Jag tycker givetvis precis som ministern att ansvaret för att erbjuda och bedriva en god hälso- och sjukvård först och främst är regionernas. Det är de som är vårdgivarna. Men vi nationella politiker måste ändå kunna se de problem som finns.
De nationella riktlinjerna är ett viktigt verktyg för att utveckla svensk hälso- och sjukvård i stort liksom specifikt inom diabetessjukvården, som vi nu diskuterar. Som ministern nämnde i sitt första inlägg uppdaterades de nationella riktlinjerna för diabetesvården 2018, och det var ett viktigt och bra arbete.
Min poäng är att det inte räcker att utveckla nationella riktlinjer. De behöver också implementeras och efterlevas. Papperstigrar förbättrar inte vården.
Därför hade det varit intressant att titta på exemplet från cancersjukvården där just en nationell cancersamordnare införts för att utveckla cancersjukvården och minska de regionala skillnaderna. Jag tror att man skulle kunna applicera ett motsvarande angreppssätt inom diabetesvården.
Men om socialministern har andra och bättre förslag är jag idel öra. Mitt fokus för denna debatt är att vi ska diskutera lösningar på de problem och utmaningar vi förhoppningsvis båda ser.
När det gäller ojämlikheten är det tydligt att efterlevnaden brister. Ministern nämnde till exempel riktlinjen om gruppbaserat utbildningsprogram. Enligt de nationella riktlinjerna ska alla som har diabetes oavsett typ erbjudas en gruppbaserad patientutbildning. Men en undersökning som gjordes av Diabetesorganisationen i Sverige, Dios, tillsammans med Storstockholms Diabetesförening visade att hela åtta av tio patienter inte har erbjudits en patientutbildning.
Min slutsats är att vi måste titta på vad vi kan göra för att förbättra efterlevnaden av de nationella riktlinjerna, inte bara hänvisa till dem. Då vore det bra med en nationell samordnare. Inte minst hade ett bra första steg varit att genomföra den nationella kartläggningen av orsakerna till den bristande efterlevnaden och till de stora regionala skillnaderna i vården.
Det är ett stort problem med detta postkodslotteri, inte minst när det gäller vilken tillgång man får till medicintekniska hjälpmedel. Det gäller också stöd i skolan och mycket annat där skillnaderna är stora och där det finns en stor frustration hos alla dem som lever med diabetes eller har barn med diabetes.
Ministern lyfte fram betydelsen av Nationella diabetesregistret. Det är samma sak här: Det i sig leder inte till att vården blir bättre. Det är ett verktyg, ett underlag för att utveckla vården. När det tydligt visar stora regionala skillnader måste vi ta nästa steg och ställa oss frågan vad vi kan göra för att adressera dem.
Så återigen: Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta? Är man till exempel beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att titta på hur man kan förstärka det psykosociala stödet eftersom det är något få diabetiker får trots att många efterfrågar det?
https://www.dagensdiabetes.se/5e7bd3f3-8af8-4acd-a880-eaa0765d33b4″ alt=”Socialminister Lena Hallengren (S)” />
https://www.dagensdiabetes.se/3e7a00a5-cc82-4cbe-9fa1-688bae611fbd” alt=”S” />Socialminister Lena Hallengren (S)
Anf. 5 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Det går inte att komma ifrån att sju av tio regioner styrs av moderater, Johan Hultberg. Men det finns kanske en dialog mellan Johan Hultberg och företrädare för Moderaterna i olika regioner där man verkligen efterfrågar detta och bedömer att man inte klarar av det uppdrag man har, vilket är att följa nationella riktlinjer och att använda sig av de riktlinjer och rekommendationer som finns från TLV. En regional samordnare betyder väl inte att man bara samordnar sig inom regionen utan även mellan regioner genom samarbete och samverkan.
Jag säger inte att inte mer behöver göras, men Socialstyrelsen har inte pekat på specifikt dessa insatser, inte heller Sveriges Kommuner och Regioner och inte heller någon specifik region.
Jag vänder mig emot beskrivningen av svensk sjukvård som ett postkodlotteri. Jag måste säga att jag tycker att det är lite väl effektsöksökande.
Något som varit viktigt är det uppdrag som TLV, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, haft att kartlägga hur det står till med hjälpmedel vid diabetes. Kartläggningen visar att det finns variationer mellan regionerna. En majoritet av dem utgår från Socialstyrelsens riktlinjer när de bedömer om det är lämpligt för en patient med diabetes att till exempel använda insulinpump. Förhoppningen när man gör denna typ av kartläggning är att den ska finnas som ett underlag både för diskussionerna i den arbetsgrupp som ligger under Socialstyrelsen och för att fortsätta att ge rekommendationer.
Sedan 2019 har TLV ett permanent uppdrag att genomföra hälsoekonomiska bedömningar av medicintekniska produkter, och meningen är att de ska ligga till grund för både inköp och upphandling och självfallet för de kliniska beslut som vården sedan fattar.
Återigen: Det finns register och riktlinjer, men det finns också stora resurstillskott. Jag vill understryka detta och gärna höra hur Johan Hultberg själv ser på primärvårdsarbetet. Det handlar mycket om att ha en tillgänglig primärvård där de som har diabetes har såväl en fast kontakt som enkel möjlighet att få kontakt med vården så att de kan leva ett långt liv med en kronisk sjukdom som diabetes.
När det gäller att vi skulle ha en samordnare specifikt för diabetes vet jag inte vilket skäl Johan Hultberg ser till att just diabetes skulle ha detta och vad som skulle vara fördelen jämfört med andra diagnossjukdomar. Däremot behöver det finnas samverkan mellan regioner men också samverkan inom regioner. Det finns skillnader mellan regioner men också inom regioner. All kunskap som finns är viktig att använda sig av när man arbetar i vården och när man styr svensk hälso- och sjukvård.
https://www.dagensdiabetes.se/e1a41dbb-6c8d-49fb-968f-79abeaad0209″ alt=”Johan Hultberg (M)” />
https://www.dagensdiabetes.se/d63dfb19-e15e-407b-961e-0dd00883810c” alt=”M” />Johan Hultberg (M)
Anf. 6 Johan Hultberg (M)
Fru talman! För att kunna veta hur vi ska åtgärda de brister som jag lyfte upp i min interpellation – bristande efterlevnad av de nationella riktlinjerna liksom stora och omotiverade regionala skillnader – tror jag att det hade varit bra att göra kartläggningen först. Det hade varit ett bra första steg om vi hade kunnat enas om detta här i kammaren i dag. Låt oss ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra kartläggningen som en grund för ett fortsatt utvecklingsarbete.
Jag lägger ingen prestige i vilka åtgärder vi sedan vidtar för att komma till rätta med de problem som vi ser. Jag och Moderaterna har fört fram förslaget om en nationell samordnare som ett förslag just för att vi tycker att erfarenheterna från cancervården är goda. Den nationella samordnaren har på intet sätt klivit in och överprövat eller styrt regionerna på det sättet, utan den personen har haft en viktig funktion för att påtala brister, sprida kunskap och säkerställa att standardiserade vårdförlopp och riktlinjer implementeras på ett hyggligt likvärdigt sätt över hela landet. Samtidigt behöver naturligtvis regionala och lokala anpassningar göras utifrån de förutsättningar som finns i just den regionen eller på den vårdcentralen eller mottagningen.
Jag skulle kunna göra politiska poänger av att 90 procent av patienterna med typ 1-diabetes i moderatstyrda Halland använder sensorbaserad kontinuerlig glukosmätning medan bara 65 procent i S-styrda Västmanland gör det, men min poäng är bara att adressera problemen. Ministern får gärna avfärda alla mina förslag, men jag har fortfarande inte hört ett enda konkret förslag från ministern om vad man skulle vilja göra.
När det gäller primärvården är vi överens om att den behöver stärkas. Det är viktigt med fasta läkarkontakter, men jag vill inte låsa in patienter på det sätt som regeringen föreslår i sin primärvårdsreform. Jag tycker att det är viktigt att man om man är missnöjd med vården ska kunna byta vårdgivare och också söka sig utanför den egna regionen.
https://www.dagensdiabetes.se/5e7bd3f3-8af8-4acd-a880-eaa0765d33b4″ alt=”Socialminister Lena Hallengren (S)” />
https://www.dagensdiabetes.se/3e7a00a5-cc82-4cbe-9fa1-688bae611fbd” alt=”S” />Socialminister Lena Hallengren (S)
Anf. 7 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru talman! Jag ska börja där Johan Hultberg slutade. Patienter får enligt propositionen byta fastläkare två gånger per år, vilket inte är så lite. Jag tror att man tar miste om man har för mycket tilltro till att patienter ska få en god vård genom att välja bort det dåliga och välja det bra och om man tror på den typen av system.
Det finns dessutom ett stort stöd för sättet att arbeta med fastläkare på det sätt som presenteras i propositionen. Jag har goda förhoppningar om att detta inte bara ska gå igenom riksdagen utan också bli verklighet. Det kommer att betyda mycket för den som behöver en fast läkare.
Låt mig säga att ett kartläggningsarbete är något annat och att jag inte avvisar det, men när vi börjar tala om de konkreta lösningarna på ett sätt som egentligen inte är hämtat från vare sig Socialstyrelsens uppföljningar, Sveriges Kommuner och Regioner eller enskilda regioner tycker jag att det blir svårare. Men naturligtvis ska vi hela tiden öka vår kunskap och använda både myndigheter och inte minst regioner för att se till att man får en god vård. Regional samverkan är inte bara viktigt utan helt avgörande. Om var och en bara ser till sitt eget kommer det att bli väldigt svårt.
Johan Hultberg skulle avstå från att göra en partipolitisk variant av detta, men han kunde ändå inte låta bli att nämna just jämförelsen mellan Halland och Västmanland. Då kan inte jag låta bli att säga att Halland är en av få regioner som inte har en regional samordnare. Det kan vara en bra början. Om man har regionala samordnare i alla regioner underlättas samverkan dem emellan. Ett ganska gott exempel är 1177, där medborgarna upplever att alla ringer samma nummer och får samma stöd. Men det är en samverkan mellan alla regioner som ligger bakom, och det vore alldeles utmärkt om man kan tänka sig detta på fler håll. Det uppmuntrar jag gärna.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Information från Sveriges Riksdag
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
