Det visar en prespecificerad sekundäranalys av den kliniska
studien FIDELIO-DKD (FInerenone in reducing kiDnEy faiLure and dIsease prOgression in Diabetic Kidney Disease).
Finerenone är den första icke-steroida, selektiva mineralokortikoidreceptor (MR)-antagonisten som visat både kardiovaskulära- och njurrelaterade fördelar hos med typ 2-diabetes och samtidig kronisk njursjukdom.
Data från en explorativ analys av fas III-studien FIDELIO-DKD visar att finerenone i kombination med standardbehandling signifikant minskar risken för nydiagnostiserat förmaksflimmer (FF) eller förmaksfladder (FFI) hos patienter med kronisk njursjukdom och typ 2-diabetes.
Analysresultaten indikerade att förekomsten av FF/FFI var lägre bland patienter som fått finerenone jämfört med placebo (120 [4,2%] respektive 153 [5,4%] patienter).
Incidensen för nydiagnosticerad FF/FFI hos patienter utan tidigare historik av tillstånden var också signifikant lägre med finerenone än för placebo; incidensen per 100 patientår var 1,20 respektive 1,72 (HR: 0,71; 95% KI: 0,53 till 0,94; p = 0,0164).
I samma analys påvisades även att finerenone jämfört med placebo minskade risken för både kardiovaskulär-sjuklighet och mortalitet samt för njursvikt och njursjukdomsprogression, vilket var det kombinerade primära- respektive kombinerade sekundära effektmåttet i FIDELIO-DKD. Dessa resultat var oberoende av förekomst av tidigare FF/FFI vid studiestart.
– Patienter med kronisk njursjukdom och typ 2-diabetes har en signifikant ökad risk för förmaksflimmer, vilket ger patienter en högre risk för hjärtsvikt och en fem gånger ökad risk för stroke.
Den explorativa analysen fördjupar vår förståelse för finerenones potential att påverka kardiovaskulära utfall genom att påvisa en minskning av risken för förmaksflimmer eller förmaksfladder hos patienter med kronisk njursjukdom och typ 2-diabetes, säger Gerasimos Filippatos, MD, professor i kardiologi vid National and Kapodistrian University of Athens, Grekland, och en av forskarna som deltagit i FIDELIO-DKD.
Om Finerenone Finerenone (BAY 94-8862) är en läkemedelskandidat, icke-steroid, selektiv mineralokortikoidreceptorantagonist (MRA) som har visat sig blockera många av de skadliga effekterna av överaktivering av mineralokortikoidreceptorn (MR). MR-överaktivering är känt för att utlösa skadliga processer som inflammation och fibros i njurar och hjärta hos patienter med kronisk njursjukdom och diabetes typ 2.
Baserat på de positiva uppgifterna från FIDELIO-DKD har Bayer ansökt om marknadsgodkännande för finerenone i USA och EU och andra länder världen över.
Om kronisk njursjukdom vid typ 2-diabetes Kronisk njursjukdom är ett potentiellt dödligt tillstånd som ofta underskattas. Tillståndet är en av de vanligaste komplikationerna till följd av diabetes och är också en oberoende riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Upp till 40 procent av alla patienter med typ 2-diabetes utvecklar kronisk njursjukdom. Trots behandling enligt medicinska riktlinjer löper patienter med kronisk njursjukdom och typ 2-diabetes hög risk för sjukdomsprogression och kardiovaskulära händelser. Kronisk njursjukdom drabbar mer än 160 miljoner människor med typ 2-diabetes över hela världen och är den främsta orsaken till svår njursjukdom som kräver dialys eller en njurtransplantation för att hålla patienten vid liv.
Patients with chronic kidney disease (CKD) and type 2 diabetes (T2D) are at risk of atrial fibrillation or flutter (AFF) due to cardiac remodeling and kidney complications. Finerenone, a novel, selective, nonsteroidal mineralocorticoid receptor antagonist, inhibited cardiac remodeling in preclinical models.
Objectives
To examine the effect of finerenone on new-onset AFF and cardiorenal effects by history of AFF in FIDELIO-DKD.
Methods
Patients with CKD and T2D were randomized (1:1) to finerenone or placebo. Eligible patients had a urine albumin-to-creatinine ratio ≥30 to ≤5,000 mg/g, an estimated glomerular filtration rate (eGFR) ≥25 to <75 ml/min/1.73 m2 and received optimized doses of renin–angiotensin system blockade. Effect on new-onset AFF was evaluated as a prespecified outcome adjudicated by an independent cardiologist committee. The primary composite outcome (kidney failure, sustained ≥40% decrease in eGFR from baseline, or renal death) and key secondary outcome (cardiovascular death, nonfatal myocardial infarction, nonfatal stroke, or hospitalization for heart failure) were analyzed by history of AFF.
Results
Of 5,674 patients, 461 (8.1%) had a history of AFF. New-onset AFF occurred in 82 (3.2%) patients on finerenone and 117 (4.5%) on placebo (hazard ratio: 0.71; 95% confidence interval: 0.53 to 0.94; p = 0.016). The effect of finerenone on primary and key secondary kidney and cardiovascular outcomes was not significantly impacted by baseline AFF (interaction p value: 0.16 and 0.85, respectively).
Conclusions
In patients with CKD and T2D, finerenone reduced the risk of new-onset AFF. The risk of kidney or cardiovascular events was reduced irrespective of history of AFF at baseline.