Annons

Abstracts till posters och föredrag i samband med Riksstämman i Stockholm i december 2011.

Diabetologi


1 P KORTSIKTIG KOSTNADSEFFEKTIVITET AV BEHANDLING MED INSULIN DETEMIR VS NPH-INSULIN HOS INSULIN-NAIVA PERSONER MED TYP 2-DIABETES I SVERIGE

Martin Ridderstråle (1), Åsa Ericsson (3), Marie M Jensen (2)
Endokrinologiska kliniken, Skånes Universitssjukhus och Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds Universitet, Malmö (1).Novo Nordisk Scandinavia AB, Köpenhamn, Danmark (2).Novo Nordisk Scandinavia AB, Malmö, Sverige (3).

Syftet med studien var att bedöma kostnadseffektiviteten på kort sikt av insulin detemir versus NPH-insulin baserat på förekomst av självbehandlad hypoglykemi och viktförändring hos insulin-naiva personer med typ 2-diabetes i Sverige.
En modell utvecklades (i Microsoft Excel® 2003 SP2) för att utvärdera kostnadseffektivitet baserat på självbehandlad hypoglykemi, viktförändring och direkta och indirekta kostnader under ett år.
Hypoglykemifrekvens, viktförändring och insulindoser inhämtades från en publicerad klinisk studie och resursanvändning (extra blodsockermätningar, vårdkontakt) och sjukfrånvaro på grund av hypoglykemier från en nyligen publicerad undersökning. Effektivitet beräknades som kvalitetsjusterade levnadsår (QALYs). Direkta och indirekta kostnader analyserades, med styckkostnader från officiella källor. Probabilistiska känslighetsanalyser utfördes.

Jämfört med NPH-insulin, förknippades behandling med insulin detemir med färre självbehandlade hypoglykemier (relativ risk reduktion: 0,47 [95% KI 0,25:0,88]) och mindre viktuppgång (-0,91 kg [95% KI -1,53;-0,28]), vilket ledde till en genomsnittlig förbättring på 0,011 QALY per år. Total årlig kostnad var 6505 SEK för behandling med insulin detemir och 5008 SEK för NPH-insulin. Kostnaden per vunnet QALY var 139 665 SEK för behandling med insulin detemir vs NPH-insulin ur ett samhällsperspektiv. Ur ett sjukvårdsperspektiv var de årliga behandlingskostnaderna 5809 SEK för insulin detemir och 3527 SEK för NPH-insulin med en kostnad på 212 909 SEK per vunnet QALY för insulin detemir versus NPH-insulin.
Behandling med insulin detemir kan anses vara kostnadseffektiv jämfört med NPH-insulin redan det första behandlingsåret hos insulin-naiva personer med typ 2-diabetes i Sverige, både från ett vård- och ett samhällsperspektiv, baserat på minskning av antalet självbehandlade hypoglykemier och gynnsammare viktutveckling. På grund av de icke-signifikanta skillnaderna i HbA1c-kontroll förväntas resultaten från de kortsiktiga analyserna inte skilja sig avsevärt om man räknar med längre tidshorisonter. Skillnaden i pris mellan insulin detemir och NPH-insulin borde inte vara ett hinder för behandling baserat på dessa resultat.

Diabetologi
2 P Liraglutide Effect and Action in Diabetes: Evaluation of Cardiovascular Outcome Results (LEADERTM)-studien: studierational och design

Mats Eriksson (2), För "the LEADERTM study group" (1)
(1).Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, Sverige (2).


Liraglutid är en human glukagonlik peptid-1-analog som administreras en gång dagligen och som är godkänd för behandling av personer med typ 2-diabetes. Liraglutid har visats kunna ge signifikant sänkning av fasteplasmaglukos- och HbA1c-nivåer och även resultera i viktnedgång och sänkt blodtryck; dock är dess kardiovaskulära effekter ännu inte kartlagda. LEADERTM är en internationell, randomiserad, dubbel-blind, placebo-kontrollerad multicenter-studie som utformats för att testa hypotesen att liraglutid är ”non-inferior” mot placebo – båda i kombination med rutinbehandling – med avseende på ett antal allvarliga oönskade kardiovaskulära händelser hos personer med typ 2-diabetes. Cirka 9000 personer med typ 2-diabetes och med hög kardiovaskulär risk kommer att inkluderas i >30 länder. De inkluderade personerna randomiseras 1:1 till behandling med antingen liraglutid 1,8 mg en gång dagligen eller placebo, plus rutinbehandling under 3,5 till 5 år. Patienterna undersöks vid rekrytering och randomisering samt var 6:e månad. Det primära resultatmåttet är tiden från randomisering till ett verifierat utfall av kardiovaskulär död, icke-fatal myokardinfarkt eller icke-fatal stroke. Studien drivs av uppkomna händelser och tid och kommer inte att avslutas förrän sammanlagt 611 händelser uppnåtts och läkemedelsexponeringen är minst 42 månader. Sekundära resultatmått är sammanlagda kardiovaskulära händelser, död oavsett orsak, sammantagna mikrovaskulära utfall (ögon+njurar), fotsår, samt ett antal surrogat-parametrar för metabol kontroll och kardiovaskulär risk. Alla händelser kommer att bedömas av fristående kommittéer som blindats för given behandling. Liraglutid kommer att anses vara ”non-inferior” om den övre gränsen för det 95-procentiga konfidensintervallet är <1,3. Om ”non-inferiority” konstateras, kommer ett test av eventuell större effekt att genomföras. Den första personen rekryterades i september 2010; studieresultaten förväntas under 2016. LEADER™ är den första studien som undersöker långtidseffekter och kardiovaskulära utfall hos personer med typ 2-diabetes som behandlas med liraglutid.

Diabetologi
3 P Insulin degludec förbättrar glykemisk kontroll med färre nattliga hypoglykemier jämfört med insulin glargin: 1-års resultat från randomiserade basal-bolus kliniska studier hos personer med typ 1- och typ 2-diabetes

Per-Eric Lins (1), Ann Marie O. Francisco (2)
Institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet, Stockholm, Sverige (1).Novo Nordisk, Söborg, Danmark (2).


Insulin degludec (IDeg) är ett nytt basinsulin som bildar lösliga multihexamerer vid injektion, vilket resulterar i ultralång duration (dubbelt så lång halveringstid som insulin glargin (IGlar) (25,4 tim vs 12,5 tim)). Här presenteras resultat från två ettåriga, oblindade, ”treat-to-target” studier där effekt och säkerhet av IDeg och IGlar, båda administrerade en gång dagligen, i kombination med insulin aspart som måltidsinsulin, jämförs. Den ena studien utfördes hos personer med typ 1-diabetes (T1D) och den andra hos personer med typ 2-diabetes (T2D).
I T1D-studien randomiserades 629 vuxna personer med typ 1-diabetes (genomsnittlig ålder 43,0 år, diabetesduration 18,9 år, HbA1c 7,7% (61mmol/mol)) som behandlats med insulin i minst ett år till IDeg respektive IGlar (3:1). I T2D-studien randomiserades 992 vuxna personer med typ 2-diabetes (genomsnittlig ålder 58,9 år, diabetesduration 13,5 år, HbA1c 8,3% (67mmol/mol)) som behandlats med insulin ≥3 mån till IDeg eller IGlar (3:1), patienterna behöll eventuell OAD-behandling (metformin och/eller pioglitazon). I båda studierna titrerades basinsulinet mot ett fasteplasmaglukosvärde på <5mmol/l.
Som väntat i ”treat-to-target” studier hade HbA1c efter ett år sjunkit med 0,4% (IDeg(T1D)); 0,4% (IGlar(T1D)); 1,2% (IDeg(T2D)) och 1,3% (IGlar(T2D)), behandlingsskillnaden mellan IDeg och IGlar i respektive studie var inte statistiskt signifikant. I båda studierna var antalet nattliga hypoglykemier lägre för de personer som behandlats med IDeg än de som behandlats med IGlar (4,4 vs 5,9 per patientår (T1D) och 1,4 vs 1,8 per patientår (T2D)), vilket motsvarar en riskreduktion på 25% för nattlig hypoglykemi vid både typ 1- och typ 2-diabetes. I båda studierna var skillnaden statistiskt signifikant (p<0,05). Det totala antalet hypoglykemier i T1D-studien skilde sig inte signifikant mellan grupperna (42,5 vs 40,2 per patientår, p=NS) medan det i T2D-studien rapporterades signifikant färre hypoglykemier i IDeg-gruppen än i IGlar-gruppen (11,1 vs 13,6 per patientår (18% färre med IDeg), p<0,05). I båda studierna var IDeg vältolererat och inga säkerhetsproblem uppstod.
Sammanfattningsvis ger insulin degludec, som basal-bolus behandling tillsammans med insulin aspart, hos personer med typ 1- och typ 2-diabetes en likvärdig förbättring av glykemisk långtidskontroll, jämfört med insulin glargin, med lägre risk för nattliga hypoglykemier, samt - vid behandling av typ 2-diabetes - en lägre risk för generella hypoglykemier.


Diabetologi
4 P Insulin Degludec has a Two-Fold Longer Half-Life and a More Consistent Pharmacokinetic Profile than Insulin Glargine

Marianne Thrane (2), Tim Heise (3), Ulrike Hövelmann (3), Leszek Nosek (3), Susanne Bøttcher (1), Charlotte Granhall (2), Hanne Haahr (2)
Novo Nordisk, Aalborg, Denmark (1).Novo Nordisk, Søborg, Denmark (2).Profil Institut für Stoffwechselforschung, Neuss, Germany (3).


Insulin degludec (IDeg) is an ultra-long-acting basal insulin which forms soluble multi-hexamers upon subcutaneous injection resulting in a depot from which IDeg is continuously and slowly absorbed into the circulation leading to a flat and stable glucose-lowering effect. We describe the pharmacokinetic (PK) properties of IDeg in comparison to those of insulin glargine (IGlar) under steady-state (SS) conditions in people with type 1 diabetes.
In this randomized, double-blind, two-period, crossover trial, 66 people with type 1 diabetes (55 males/11 females, mean age 37 yrs, BMI 24.9 kg/ m2, A1C 8.1%) received one of three fixed doses (0.4, 0.6 or 0.8 U/kg) of IDeg and IGlar once daily for 8 days with 7–21 days washout between treatments. A euglycemic glucose clamp was performed on treatment Day 8 and PK samples were taken throughout each treatment period and for 120 h after the last dose.
IDeg showed stable PK concentrations under steady-state conditions that showed minimal fluctuations and that increased proportionally with increasing dose. The serum exposure to IDeg was equally distributed between the first and the second 12 hours post-dosing (indicated by a ratio between AUC(0–12 h, SS) and AUC(total, SS) of 0.5) whereas IGlar showed a higher exposure during the first 12 hours (AUC(0–12 h, SS) /AUC(total, SS) = 0.6). Likewise, the cumulated AUC below and above the average glucose infusion rate (AUCF(GIR, SS)) was considerably lower for all doses
of IDeg (0.25, 0.37, 0.38 mg/kg/min) than with IGlar (0.39, 0.54 and 0.73 mg/ kg/ min). IDeg was detectable in the serum for at least 120 h following the final dose, whereas, for most subjects, IGlar fell below the lower limit of quantification after 36–48 h post-dosing. Mean terminal half-life was twice as long for IDeg than IGlar (5.4 vs. 12.5 h). Both insulin preparations were well tolerated and no safety concerns were identified.
In conclusion, IDeg has a half-life that is twice as long as IGlar, resulting in a more evenly distributed and stable pharmacokinetic profile for IDeg at steady state in people with type 1 diabetes.


Diabetologi
5 P Prevalens av ZnT8 antikroppar hos patienter med gestationell diabetes

Jonatan Dereke (2), Mona Landin-Olsson (3), Magnus Hillman (1)
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, Diabeteslaboratoriet, B11, BMC (1).Instutitionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, Diabeteslaboratoriet, B11, BMC (2).Medicinska kliniken, Helsingborgs lasarett (3).

Gestationell diabetes (GD) drabbar 3-10% av alla gravida kvinnor beroende på population. Ungefär 7% av patienter med GD utvecklar antikroppar mot GAD och/eller IA-2. ZnT8 är ett transportprotein hos betaceller som faciliterar transport av Zn2+ från cytoplasman till sekretoriska granula innehållande insulin. Antikroppar mot ZnT8 har rapporterats i upp till 63% av patienterna med autoimmun diabetes vilket näst intill är lika frekvent som GAD antikroppar (70%) och högre än IA-2 antikroppar (30-50%). Prevalens av ZnT8 antikroppar har aldrig tidigare rapporterats hos patienter med GD. Vårt syfte med studien var att uppskatta prevalensen av ZnT8 antikroppar hos patienter med GD diagnostiserade på Lunds universitetssjukhus.
Patienter inkluderade i studien (n=195) diagnostiserades med GD mellan 2009-2010. Proverna samlades i 12:e graviditetsveckan och förvarades i -20 grader fram tills användning. Kommersiellt ELISA (RSR ltd, Cardiff, UK) användes för analys av GAD, IA-2 och ZnT8 antikroppar i blodplasma. Statistisk mjukvara Medcalc for Windows (version 11.5.1) användes för analys. Värden rapporteras som u/mL.
Andelen autoantikroppositiva GD i populationen var 8,2% (n=16). Av dessa hade 6,2% antikroppar mot GAD (n=12), 2,5% antikroppar mot IA-2 (n=5) och 3% antikroppar mot ZnT8 (n=6).
Förekomst av ZnT8 antikroppar hos patienter med GD var således i storleksordning med IA-2 antikroppar och inte så stor som rapporterats vid typ 1 diabetes. Analys av ZnT8 antikroppar vid GD tillför inget utöver analys av GAD antikroppar. Vår rekommendation är därför att endast GAD används som markör för autoimmunitet vid GD.

Diabetologi
6 P Measurement properties of the Swedish version of the DISABKIDS quality of life questionnaire in children with diabetes.

John Eric Chaplin (4), Marie Hallman (3), Nils-Östen Nilsson (2), Bengt Lindblad (1)
Avdelningen för pediatrik, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg (1).Department of Pediatrics, Central County Hospital of Halmstad, Halmstad (2).Drottning Silvias barn- & ungdomssjukhus (3).Göteborgs Pediatric Growth Research Center, Sahlgrenska Akademien, Göteborg (4).

Health related quality of life is an important part of diabetes care in the young. The DISABKIDS questionnaire is being evaluated for routine health-related quality-of-life (HRQoL) assessment in association with the Swedish national paediatric diabetes registry (Swediabkids) and thereby included in regular clinical practice.
The aim of the study is to determine the reliability of the DISABKIDS chronic generic questionnaire and diabetes module in children. Children and parents completed the questionnaire during a routine visit to the diabetes clinic. In total 120 families completed the test and retest. Split-half reliability correlation and intraclass correlation coefficients were calculated. Bland & Altman plots were calculated on the generic HRQoL domain.
Test-retest intraclass correlation coefficients for the generic health related quality-of-life module was 0.913 for the children and 0.820 for the proxy version. All generic domains independently showed good reliability. Both child and proxy versions showed good internal consistency. Split-half correlation for generic and diabetes modules were 0.930, and 0.848 for children, 0.953 and 0.903 for parents. The diabetes module had a score of 0.855 for children and 0.823 for parents. Bland and Altman plots showed substantial agreement between the two administrations for both children and parents.
The Swedish version of DISABKIDS performed well and is a reliable instrument which can be recommended for assessment of paediatric HRQL in children with diabetes in Sweden.

Diabetologi
7 P Byte av DPP-4-hämmaren sitagliptin mot human-GLP-1-analogen liraglutid ger ytterligare förbättringar av glykemisk kontroll och viktnedgång hos patienter med typ 2-diabetes

R Pratley (4), M Nauck (5), T Bailey (1), E Montanya (6), S Filetti (3), A Garber (2), A Thomsen (7), H Hartvig (7), M Davies (8)
AMCR Institute, Escondido, CA, USA (1).Baylor College of Medicine, Houston, TX , USA (2).Department of Clinical Sciences, Sapienza University of Rome, Rom, Italien (3).Diabetes and Metabolism Translational Medicine Unit, University of Vermont College of Medicine, Burlington, VT, USA (4).Diabetes Center, Diabeteszentrum Bad Lauterberg, Bad Lauterberg im Harz, Tyskland (5).Endocrine Unit, IDIBELL-Hospital Universitari Bellvitge, Barcelona, Spanien (6).Novo Nordisk A/S, Söborg, Danmark (7).University of Leicester, Leicester, UK (8).


En 52-veckorsstudie har visat att tillägg av liraglutid (1,2 alternativt 1,8 mg dagligen) till patienter med typ 2-diabetes som behandlas med metformin ger signifikant kraftigare minskningar av HbA1C, fastande plasmaglukos (FPG) och kroppsvikt jämfört med tillägg av sitagliptin. Efter 52 veckor randomiserades (1:1) de patienter som behandlats med sitagliptin till antingen liraglutid, 1,2 eller 1,8 mg (via dosökningar om 0,6 mg varje vecka), medan de patienter som randomiserats till liraglutid i ursprungsstudien fortsatte oförändrat i ytterligare 26 veckor. Av de 436 patienter som fullföljt 52 veckor fortsatte 419 (96%) i förlängningsstudien; av dessa fullföljde 381 patienter (91%) 78 veckor. Hos de patienter som genomgick 52 veckors behandling med sitagliptin sjönk HbA1C med -0,9% från baslinjen; dock sjönk HbA1C med ytterligare 0,2-0,5% efter byte till liraglutid, och fler patienter uppnådde HbA1C <7% (53mmol/mol). Byte till liraglutid medförde också ytterligare signifikanta sänkningar av FPG och vikt. Svarspoängen på frågeformulär om patientens allmänna inställning till sin diabetesbehandling ökade efter byte från oralt sitagliptin till injicerat liraglutid (p=0,017, liraglutid 1,2 mg). Under 78 veckor med kontinuerlig liraglutid-behandling (1,2 mg och 1,8 mg) sågs sänkningar av HbA1C (–0,9 resp –1,3%), FPG (–1,3 resp –1,7 mmol/l) och vikt (–2,6 resp –3,1 kg) från baslinjen, med låg förekomst av lindrig hypoglykemi (0,156 respektive 0,130 händelser/patientår). Ett fall av svår hypoglykemi inträffade under förlängningsstudien, hos en patient som randomiserats till liraglutid 1,2 mg i ursprungsstudien; förekomsten av lindriga hypoglykemier var dock fortsatt låg. Övergående illamående rapporterades av 21% av patienterna i vardera utbytesgruppen. Byte from sitagliptin till liraglutid ökade andelen patienter som uppnådde HbA1C <7,0% (53mmol/mol) från cirka 30% till cirka 50% och förbättrade vikten, även om en övergående ökning av gastrointestinala biverkningar sågs.

Diabetologi
8 Predicting Changes in Risk Factors in Type 2 Diabetes in the Post-UKPDS-Era: Longitudinal Analysis of the Swedish National Diabetes Register

Aliasghar Ahmad Kiadaliri (2), Philip M. Clarke (3), Ulf-G Gerdtham (1), Peter Nilsson (1), Björn Eliasson (4), Soffia Gudbjörnsdottir (4), Katarina Steen Carlsson (1)
1. Lund University, Sweden (1).1. Lund University, Sweden; 2. Tehran University of Medical Sciences, Iran (2).3. University of Sydney, Australia (3).4. University of Gothenburg, Sweden (4).

The results based on the seminal UKPDS study have been the standard for health economic models for the past decade. Our aim was to provide an update accounting for changes in treatment standards and population characteristics for the application in health economic models by predicting changes of five major risk factors (HbA1c, systolic BP, BMI, total cholesterol: HDL cholesterol ratio and LDL cholesterol) in persons newly diagnosed with type 2 diabetes.
Observational data from the Swedish National Diabetes Register (NDR) were analyzed using Generalized Methods of Moments estimation for dynamic panel models (N=5020, aged 25-70 years at diagnosis in years 2001-2004). Temporal validation was performed using persons diagnosed in 2005 (n=414). Results were compared to corresponding predictions based on time path equations estimated for the UKPDS outcome model.
The value of the risk factor in the previous year was the main predictor of the current value of the risk factor in all equations. These coefficients were below 1 (range 0.35-0.81) and it implied that initial high risk-levels were reduced over time while low risk-levels would increase. The rate of convergence was significantly lower for BMI than for other risk factors. BMI was associated with elevations in all other risk factors. Females had lower levels of HbA1c, total: HDL cholesterol ratio and systolic BP than males. The results from the model validation showed that the predicted values corresponded well with the observed ones (Figure 1). Our updated equations predicted the current data more precisely than previous equations based on UKPDS outcome model (lower root mean squared error for NDR vs. UKPDS: HbA1c 12.6 vs. 15.2; total: HDL cholesterol ratio 13.7 vs. 16.1; systolic BP 19.0 vs. 20.2).
Our findings indicate new time-patterns for risk factors in the post-UKPDS era and the validation analysis confirmed the importance of updating the equations as new data become available. We suggest that the results from UKPDS trial may have affected the management of type 2 diabetes and ignoring this effect may seriously bias the results of health economic analyses of current therapies.

Diabetologi
9 suPAR nivåer vid gestationell diabetes hos patienter med och utan diabetesspecifika autoantikroppar.

Erik Hellström (1), Mona Landin-Olsson (2), Magnus Hillman (1)
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, Diabeteslaboratoriet, B11, BMC (1).Medicinska kliniken, Helsingborgs lasarett (2).

Gestationell diabetes (GD) har nyligen associerats med låggradig kronisk inflammation och förhöjda nivåer av IL-6, CRP och SAA. En inflammatorisk markör som inte tidigare undersökts vid GD är suPAR (soluble urokinase plasminogen activator receptor). Denna är dock förhöjd vid både typ 1 (T1D) och typ 2 diabetes (T2D). Aktiverade leukocyter frisätter suPAR och markören har tidigare förknippats med både svåra infektioner och låggradig inflammation. Bakgrundsnivåer av suPAR i frisk population har visat sig vara något högre hos kvinnor än män och ökar med ökad ålder. Syftet med denna studie var att undersöka om även den proinflammatoriska markören suPAR var förhöjd vid GD. Dessutom var vi intresserade av att observera skillnader mellan antikroppositiva och antikroppnegativa patienter med GD.
Patienter inkluderade i studien hade alla GD. Grupper delades in beroende på om de hade diabetesspecifika autoantikroppar (n=43) eller avsaknad av dessa (n=87). Grupperna var matchade i ålder och BMI. Kommersiellt tillgängligt ELISA (Virogates) användes för analys av suPAR i blodplasma. MedCalc for Windows (v11.5.1) användes för att analysera data. Skillnader mellan grupperna analyserades med Mann-Whitney
U-test. Resultat anges som (median; min-max). Korrelationen mellan suPAR och BMI testades med hjälp av Spearman rank test.

Patienter med GD uppvisade samma suPAR nivåer som utifrån andra undersökningar förväntas av bakgrundspopulationen (2-3ng/µl). Det var således ingen skillnad mellan patienter med autoantikroppar (2,5;0,5-5,8ng/µl) och patienter utan (2,3;0,6-6,3ng/µl). Ökade suPAR nivåer kan därför inte ses vid GD i motsats till vad som hittats vid T1D och T2D. I likhet med tidigare suPAR studier på diabetiker kan en trend att suPAR korrelerar med BMI observeras.

Vid studier av patienter med T1D och T2D har förhöjda värden av suPAR nivåer observerats. Studier har även visat att andra proinflammatoriska markörer är överuttryckta vid GD. SuPAR nivåerna för GD patienter var dock inom det normala för bakgrundspopulationen. Detta trots att patienter med GD har en låggradig inflammation och vissa av dem har en potential att utveckla autoimmunitet mot insulinproducerande celler. Orsaken till att suPAR nivåerna är förhöjda vid T1D och T2D men ej i GD oberoende av autoantikropp-förekomst måste vidare studeras.


Diabetologi
10 Fett i kosten och fett i levern: en randomiserad kontrollerad studie

David Iggman (3), Joel Kullberg (2), Helena Bjermo (5), Lars Johansson (4), Lena Persson (8), Ingrid Dahlman (6), Peter Arner (7), Mats Rudling (1), Tommy Cederholm (10), Håkan Ahlström (9), Ulf Risérus (3)
Center for Metabolism and Endocrinology, Department of Medicine and Center for Nutrition and Toxicology (1).Department of Oncology, Radiology and Clinical Immunology, Radiology, Uppsala University Hospital, Uppsala, Sweden (2).Enheten för Klinisk Nutrition och Metabolism. Institutionen för Folkhälso- och vårdvetenskap. Uppsala Universitet. (3).Inst för Radiologi, Akademiska sjukhuset Uppsala, Uppsala universitet (4).Institutionen för folkhälso och vårdvetenskap, klinisk nutrition och metabolism, Uppsala univeristet (5).Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet (6).Institutionen för Medicin, Karolinska Institutet (7).Institutionen för medicin, Karolinska Institutet, Huddinge sjukhus (8).Institutionen för Onkologi, Radiologi och Klinisk Immunologi, UAS (9).Klinisk Nutrition o metabolism, inst för folkhälso- och vårdvetenskap (10).

Glukometabola effekter av n-3 och n-9 fettsyror har studerats ingående, medan kunskapen om n-6 fleromättade fettsyrors (PUFA) metabola effekter är begränsade. Högt intag av n-6 fleromättade fettsyror har oftast visat omvänt samband med diabetesrisk, men de potentiella mekanismerna bakom är oklara. Eftersom fettlever är ett potentiellt viktigt mål för prevention av typ-2 diabetes, syftar vi på att undersöka effekterna av PUFA kontra mättade fettsyror (SFA) på leverfetthalten.
I en 10-veckors isokalorisk kontrollerad studie randomiserades 67 bukfeta individer (varav 15% hade typ-2 diabetes) till antingen en kost rik på solrosolja (PUFA-kost) eller en mejeri-baserad kost rik på mättade fettsyror (SFA-kost). Energiintag från totalt fett, kolhydrater och protein skulle hållas oförändrade och vara lika i båda grupper. Leverfett och bukfett bedömdes med MR-spektroskopi och MRI. Blodfettprofilen bestämdes i serum och insulinkänsligheten bedömdes genom insulinkoncentrationer i fasta och OGTT.
Hela 91% av försöksdeltagarna fullföljde interventionen. Kroppsvikten var oförändrad i båda grupperna. Koståtgärderna speglades av förändringar i serumlipider. PUFA-kost minskade leverfettet (-26%) jämfört med SFA-kost (+8%) (p=0.02). S-kolesterol minskade något (p<0.05) och insulinkänsligheten tenderade förbättras (p=0.06) efter PUFA-kost kontra SFA-kost. Inga signifikanta skillnader sågs mellan kosterna gällande glukostolerans eller bukfettdepåer. Förbättringarna av blodfetter (kvoten kolesterol/HDL-K samt LDL-K och triglycerider) och insulinkänslighet eftr PUFA-kosten var mer uttalade hos individer med hög följsamhet till kosterna (P<0.001 till <0.05). Förändringen i leverfett var omvänt associerad med förändringar i plasmakoncentrationerna av linolsyra (n-6), medan ett direkt samband sågs med förändringar i plasma SFA.
En kost rik på växtbaserade n-6 fleromättade fettsyror minskar leverfetthalten jämfört med mättat fett hos viktstabila bukfeta individer. Förbättringar av insulinkänslighet och blodfetter var särskilt tydliga vid hög följsamhet. Fettmodifierad kost kan vara ett enkelt verktyg att minska leverfett och därmed möjligen bidra till att förebygga fetmarelaterade metabola rubbningar på längre sikt.

Diabetologi
11 Lägre nivåer av 25-OH-vitamin D vid nyinsjuknande i typ 2 diabetes jämfört med hos kontrollpersoner vintertid

Maria Thunander (2), Magnus Hillman (1), Matti Lam (1), Mona Landin-Olsson (3)
Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, Diabeteslaboratoriet, B11, BMC (1).Medicinkliniken, Centrallasarettet, Växjö; Endokrin/Diabetes, Universitetssjukhuset, Lund (2).VO Endokrinologi, SUS, Lund; Medicinska Kliniken, Helsingborg (3).

Förekomsten av typ 2 diabetes (T2D) ökar i hela världen. Bla från Mellanöstern , där täckning av kroppen bidragande till minskad solbestrålning är vanlig, rapporteras nu mycket hög, och snabbt ökande, förekomst. Lägre nivåer av vitamin D är vanligare i länder med högre latitud, men också hos personer med mörkare hudfärg, speciellt om kroppen täckes, och/eller vid vistelse på högre latituder. I denna pilotundersökning har vuxna patienter med nydebuterad diabetes, vilka screenats för ev förekomst av pankreas antikroppar, men var negativa och alltså hade typ 2 diabetes, och friska blodgivarkontrollpersoner undersökts avseende serumnivåer av Vitamin D.
Bland vuxna med nydebuterad diabetes har serum från 100 patienter med nydiagnostiserad ICA- och GAD- diabetes, alltså T2D, och 100 ålders- och köns-matchade friska kontrollpersoner, alla 200 provtagna under vintermånaderna dec-feb, analyserats avseende 25-OH-Vitamin D. Ev skillnader mellan grupperna analyserades med Mann-Whitneys U-test.
För alla var 25-OH Vit D medel±SD 69,2±36 (95% CI 64.1-74.1) mmol/l; median 60,3 (95% CI 57,9-65,9), range 14,5-251,8 mmol/l. Median för T2D gruppen var 56,2 (95%CI 50,9-60,6) range 14,5-251,8 mmol/l vs 72,4 (95%CI 59,9-78,1) range 26,2-244,7 för kontrollgruppen, p < 0,0007.
I denna pilotstudie av 100 patienter med T2D jämfört med 100 friska kontrollpersoner fann vi att mediannivån av 25-OH-Vit D, under vintermånaderna, var högsignifikant lägre hos de som insjuknat med T2D jämfört med hos friska. Detta förhållande pekar på att fler undersökningar behövs kring sambanden mellan serumnivåer av Vitamin D och insjuknande i T2D.

Diabetologi
12 Tilläggsbehandling med GLP-1 analog vid typ 2 diabetes med fetma - strukturerad uppföljning ger sänkning av HbA1c och vikt med lägre insulindoser

Ibe Lager (2), Helene Holmer (1), Anna Svanquist (2)
Medicinkliniken Kristianstad, Institutionen för medicin, Lund (1).Medicinkliniken Kristianstad (2).

Blodsockersänkande farmakologisk terapi vid typ 2 diabetes med fetma är behäftad med svårigheter. Metformin är alltid basbehandling, tillägg med insulin har ofta begränsad effekt och ger regelmässigt viktökning. Tilläggsbehandling med GLP-1 analog är här ett alternativ.
Patienter med typ 2 diabetes och fetma som kombinationsbehandlades med metformin och insulin (1-4 doser/dag) och som hade otillfredsställande metabol kontroll påbörjade tilläggsbehandling med liraglutid eller exenatid. Primär utvärdering skedde efter 6 mån och målet för vidare behandling var en HbA1c-sänkning med > 0,5%-enheter, viktminskning med > 5%, insulindosminskning med > 50%. Uppföljning skedde strukturerat med regelbundna, gruppbaserade besök i diabetesteamets regi.
38 patienter (ålder 54+/-11 år, BMI 35+/-5 kg/m2) behandlades under 6 mån. HbA1c sjönk från 8,1+/-1,8 till 7,1+/-1,5%, vikten från 108+/-20 till 100+/-20 kg och insulindosen från 89+/-45 till 37+/-26 E/d, alla p<0,001. Av dessa har 24 patienter följts under 12 mån och HbA1c sjönk här från 7,9+/-1,5 till 6,8+/-1,1%, vikten från 104+/-17 till 94+/-14 kg och insulindosen från 80+/-34 till 31+/-16 E/d, alla p<0,001. Ingen svår hypoglykemi inträffade under behandlingen. fC-peptid var initialt 0,72+/-0,58 nmol/L och steg efter 6 mån till 0,87+/-0,60 nmol/L, p<0,025. Det förelåg inget samband mellan initial fC-peptidnivå och graden av HbA1c sänkning efter 6 mån.
Tio patienter bröt behandlingen, fem före 6 mån (illamående, diarre) och fem vid 6 mån (hade inte uppnått de initialt uppsatta målen).
Strukturerad tilläggsbehandling med GLP-1 analog hos patienter med typ 2 diabetes och fetma som behandlas med metformin och insulin ger uttalad sänkning av HbA1c och vikt med samtidigt kraftigt sänkta insulindoser. Bestämning av fC-peptid före insättning av GLP-1 analog predikterade inte utfallet av behandlingen

Diabetologi
13 Ökad risk för övervikt bland barn födda till kvinnor med tidigare gestationell diabetes

Charlotta Nilsson (2), Annelie Carlsson (1), Mona Landin-Olsson (3)
Barn- och ungdomskliniken, SUS, Lund (1).Barn-och ungdomskliniken, Helsingborgs lasarett (2).VO Endokrinologi, SUS, Lund; Medicinska Kliniken, Helsingborg (3).

Gestationell diabetes mellitus, GDM, drabar 1-14 % av alla graviditeter. Det är välkänt att sjukdomen ökar risken för makrosomi och kejsarsnitt, men få studier på eventuella framtida risker för barnen till dessa kvinnor är gjorda. Syftet med denna studie var att jämföra BMI på barnen vars mammaor harft GDM, samt deras syskons BMI (där mamman ej hade GDM) mot Sveriges referensvärden.
Mellan 1995-2004 fanns det 204 graviditer med GDM i vårt sjukvårdsdistrikt. Det var 110 kvinnor som valde att deltaga i studien, vilket innebar totalt 235 barn. I 151 av dessa graviditeter hade mamman GDM. Data avseende barnens vikt och längd inhämtade från BVC och skolor.
Jämförelse av BMI har gjorts mot Sveriges åldersspecifika referensvärden-
De åldrar som jämfördes i studien var 0, 0.5, 1, 1.5, 4, 5, 6, 7, 8, 10 samt 12 år.
Det var inga signifikanta skillnader i BMI mellan de barn vars mamma haft GDM samt deras syskon förutom att för flickorna vid 6 månader ålder var BMI lägre i gruppen vars mamma haft GDM (p=0.04).

Det fanns en signifikant skillnad i BMI mellan barn vars mamma haft GDM och Sveriges referensvärden. För pojkarna, var BMI högre i gruppen vars mamma haft GDM mellan 7-10 års ålder och för flickorna mellan 4-12 års ålder, i jämförelse mot Sveriges referensvärden. Där var även en hög andel barn som var överviktiga.
Det verkar som barn födda till kvinnor som haft GDM löper en högre risk att drabbas av övervikt och fetma. Troligtvis beror detta i första hand på livsstilsfaktorer, eftersom samma BMI värden återfanns hos deras syskon. Det är viktigt med tidiga uppföljningar av dessa familjer post partum med livstilsråd avseende kost och motion, för att kunna bryta detta mönster tidigt innan barnen blir övervikta.

Från vetenskaplig sekr Michael Alvarsson, Svensk Förening för Diabetologi (SFD)

För mer info se program för Riksstämman kring lokal och datum med klockslag för presentationer. Program kommer snart från Svenska Läkaresällskapet.

Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt

Publicerad: |2011-09-29|

Senaste Nr Online!

omsl diabetolognytt

Bla Bok

Tidigare Nr

DiabetologNytt Nr 1 - 2014



2013-11-13 034117



omslagsommar2013


Behövs en PDF läsare förinstalerat i din dator för att kunna ses. Ladda en här

2013-10-05 115811


Behövs en PDF läsare förinstalerat i din dator för att kunna ses. Ladda en här