Ny milstolpe i forskningen om typ 2-diabetes
Patienter med typ 2-diabetes och hög risk för hjärt-kärlsjukdom fick minskad sådan risk om de behandlades med läkemedlet liraglutid som härmar effekten av tarmhormonet GLP-1. Det visar en ny studie i New England Journal of Medicine, skriver Carl-Magnus Hake www.dagensmedicin.se
Nyhetsinfo
www red DiabetologNytt
– Resultatet är så bra man kan förvänta sig. Redan nu används det här läkemedlet lite mer i klinisk praxis än vad som anmodas i nationella riktlinjer. Det här resultaten kan nog ytterligare stärka liraglutids roll i behandlingen, säger Mona Landin-Olsson, professor och överläkare vid Skånes universitetssjukhus i Lund samt ordförande i Svensk förening för diabetologi.
Det har länge varit svårt att visa att glukossänkande behandling också motverkar den förhöjda kardiovaskulära risken vid typ 2-diabetes. Men på kort tid har framför allt två studier ändrat på den bilden.
I september 2015 presenterades studien Empa-reg som visade att den så kallade SGLT-2-hämmaren empagliflozin (Jardiance) minskade risken för hjärt-kärlhändelser och förtidig död bland patienter med hög kardiovaskulär risk.
Och nu kommer ett liknande resultat för GLP-1-analogen liraglutid (Victoza) i studien Leader som totalt omfattade 9 340 patienter.
Efter i snitt 3,8 års behandling hade 13 procent av deltagarna som lottats till liraglutid drabbats av någon händelse i det primära effektmåttet, vilket omfattade kardiovaskulär död samt icke-dödlig stroke eller hjärtinfarkt. . Motsvarande siffra i placebogruppen var 14,9 procent.
Även andelen dödsfall oavsett orsak var lägre för dem som fått liraglutid: 8,2 jämfört med 9,6 procent.
Den vanligaste anledningen till att patienter avbröt behandling med liraglutid var mag-tarmbiverkningar.
– Överlag är resultaten övertygande och studien är välgjord. Ett möjligt frågetecken är dock att fler patienter som fick liraglutid uppnådde målet för det långsiktiga blodsockret HbA1c. Det kan möjligen förklara en del av skillnaderna i utfall mellan grupperna, snarare än specifika skillnader i verkningsmekanism, säger Mona Landin-Olsson.
Även Peter M Nilsson, professor i klinisk kardiovaskulär forskning vid Lunds universitet, ser positivt på studien.
– Detta är en milstolpe i behandlingsforskningen vid typ 2-diabetes. Liksom andra väsentliga resultat från stora randomiserade studier tror jag den kommer att påverka behandlingsriktlinjer, säger han.
Peter M Nilsson poängterar att resultaten gällde för patienter som bedömts ha hög risk för hjärt-kärlsjukdom, huvudsakligen för att de redan drabbats av sådan sjukdom.
– Troligen kan man inte utan vidare extrapolera resultaten till ”vanliga” typ 2-diabetespatienter. Och det är viktigt eftersom liraglutid också lanseras som viktminskande behandling och många patienter med typ 2-diabetes är obesa, säger han.
Ytterligare ett frågetecken är att patienter som inte tålde behandlingen sållades bort innan studien började.
– Det kan ge en falsk bild av att behandlingen var mer tolerabel i studien än i verkligheten, säger Peter M Nilsson.
Den statistiska säkerställda skillnaden i det primära effektmåttet i studien drevs huvudsakligen av en gynnsam effekt på kardiovaskulär död. Förekomsten av icke-dödlig hjärtinfarkt och stroke var lägre i liraglutidgruppen men inte statistiskt säkerställt så, jämfört med kontrollgruppen. Även förekomsten av sjukhusinläggningar på hjärtsvikt var icke-signifikant lägre i liraglutidgruppen.
Deltagarna i studien hade alla otillräckligt kontrollerat blodsocker och var över 50 år med minst en kardiovaskulär sjukdom. Alternativt kunde de vara över 60 år och ha någon annan kardiovaskulär riskfaktor.
Bakom undersökningen står ett internationellt forskarlag som presenterar resultaten på den amerikanska diabeteskongressen ADA i New Orleans.
Forskarna jämför resultaten i den aktuella studien med dem för empagliflozin i Empa-reg. Slutsatsen är att effekterna i Empa-reg kom tidigare än i Leader, något forskarna spekulerar kan bero på att empagliflozin mer kan ha en positiv effekt på hemodynamiken medan liraglutid eventuellt skulle kunna ha en mer direkt effekt på aterosklerosutveckling.
Forskarna jämför också med flera andra liknande studier av läkemedel mot typ 2-diabetes där man dock inte sett någon skyddande effekt på hjärt-kärlsjukdom, trots ungefär lika stor minskning i HbA1c, detta inklusive en studie med GLP-1-analogen lixisenatid. De framhåller att det inte går att peka på någon enskild förklarande faktor i design av studierna eller inkluderade patientpopulationer som skulle förklara varför ett par av studierna ändå visat skyddseffekt, även om de samtidigt lyfter fram att Leader hade ett stort deltagarantal med förhållandevis dålig blodsockerkontroll i början av studien.
GLP-1 är ett tarmhormon som främst verkar genom att stimulera insulinfrisättningen på ett glukosberoende sätt. Hormonet utövar även en viss påverkan på mättnad och kan genom att bromsa magsäckens tömning minska blodglukosstegringen efter måltid. Då GLP-1 har en mycket kort halveringstid går det inte att använda som läkemedel utan läkemedelsföretagen har fått utveckla injektionsbaserade GLP-1-analoger med längre halveringstid. Den vanligaste biverkningen är illamående, särskilt i början av behandlingen.
Enligt Socialstyrelsens nuvarande nationella riktlinjer för diabetesvården från 2015 kan GLP-1-analoger användes som tilläggsbehandling hos patienter med otillräcklig glukoskontroll vid monoterapi med standardläkemedlet metformin. En sådan användning har den medelhöga prioritetssiffran 6.
Leader-studien har finansierats av läkemedelsföretaget Novo Nordisk.
Läs abstract och hela studien utan lösenord online: