Personer med typ 1-diabetes behöver kontinuerligt kontrollera sina blodsockervärden, genom återkommande blodprov.  För ett barn med typ 1-diabetes kan det innebära stickande i fingrar och tår upp till tio gånger per dag, omkring 3 500–4 000 blodprov per år.

Med en så kallad CGM-mätare sätts en liten nål in i patientens mage, som sedan kontinuerligt sänder information om värden till en elektronisk apparat som larmar med hög ton om blodsockervärdena närmar sig ett kritiskt läge.  En teknik som rekommenderas av bland annat Svenska Barnläkarföreningen för alla barn under sju år med typ 1-diabetes. Detta är viktigt eftersom speciellt barn är svåra att mäta och patienterna annars kan få allvarliga skador på njurar, hjärta och ögon, eller kramper och medvetslöshet.

Landstinget i Dalarna, är ett av de landsting som i dag enbart erbjuder mätare till vissa patientgrupper, med bland annat höga nivåer av långtidsblodsocker eller de med extremt svårreglerade blodsockernivåer. Detta innebär att många föräldrar väljer att själva bekosta CGM-mätare för upp till 30 000 kronor per år, skriver lokala medier.

Åsa Himmelsköld, sektionschef på avdelningen för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och Landsting, säger att när det nationella programrådet för diabetes genomförde en kartläggning tidigare i år så upptäcktes lokala variationer när det gäller kontinuerliga glukosmätare som skrivs ut av vårdgivare till barn med sjukdomen.

– Nationella programrådet som bildats av landstingen och stöds av SKL håller på att arbeta fram gemensamma krav och rekommendationer för landstingen när det handlar om de här frågorna. Utgångspunkten är de nya nationella riktlinjerna från Socialstyrelsen. Till syvende och sist är det varje landsting som fattar beslut om vilka patienter som får tillgång till nya typer av hjälpmedel, säger Åsa Himmelsköld till Dagens Medicin.

– Sedan de flesta tekniska hjälpmedel tagits bort från den statliga läkemedelsförmånen och i stället ligger under de enskilda landstingens ansvar har ojämlikheten inom vården ökat, säger Fredrik Löndahl, förbundsordförande i Svenska Diabetesförbundet.

Han säger att gemensamma rekommendationer inte är nog och efterfrågar en lösning där en statlig myndighet, exempelvis TLV, bedömer nya produkter och utvärdera deras kostnadseffektivitet.

– Vi upplever att det finns en stor vilja ute i landsting och kommuner att ha en kunskapsbaserad och jämlik vård till alla. Men i det här fallet kanske det inte räcker enbart med rekommendationer, rådet kommer nog också att behöva gå ut med riktade utbildningsmaterial till vårdpersonal och patienter, säger Åsa Himmelsköld.

Nyhetsinfo

www red DiabetologNytt